Seger i toppmötet efter Rantiemagi
Här kommer lite reflektioner från segern i toppmötet mot Elfsborg.
Det var en vacker kväll igår i den ljumma juniluften i Malmö. Det bjöds på en frejdig fotboll av hemmalaget, speciellt under den första halvtimman, som gjorde att vi påminndes av hemmaspelet från ifjor. Det var bra rörelse över hela plan och jag tycker väldigt mycket om när Dardan erbjuder ett andra passningsalternativ i djupled till Tokelo Rantie som alltid är på språng.
Likaså tycker jag om att Norling tvingades att spela Thern centralt vilket bidrar till att just Dardan kan ligga högre upp i plan eftersom Thern fyller vakuumet som uppstår mellan mittfält och anfall. Jag tycker även om att Miiko Albornoz och Ricardinho fyller på i anfallen vilket bidrar till bredd i anfallsspelet när Forsberg och Hamad i stort sett alltid viker in i plan.
Jag vet att alla dessa offensiva drag ökar risken att åka på kontringar men spelar laget med en hög och aggressiv press över hela plan samt håller laget kompakt kan man hantera det. MFF:s styrka är i offensiven och då ska man utnyttja detta som igår. Det man inte får göra är att slarva i passningsspelet på det vis Tokelo Rantie gjorde vid flertalet gånger och han måste lära sig att titta upp och släppa ut bollen till en medspelare i emellanåt.
Jag tycker om Rantie men det är oerhört frustrerande att se på när han gör de enklaste av misstag när man vet att han har en högstanivå som ingen annan är i närheten av i Allsvenskan. Det är extremt höga toppar men även djupa dalar i hans spel och Tokelo måste jobba bort dalarna vilket inte borde vara omöjligt. Jag sitter och ser hans fulla potential om han hade gjort allt rätt och det är ju det man vill, att han ska få ut i sin fulla potential i MFF. Det negativa med en sådan utveckling vore att han kommer att bli omöjlig att behålla.
För att Tokelo Rantie är även precis en sådan typ av spelare jag ofta skriver om, en spelare som gör skillnad. Ett mästarlag måste ha spetskvalitet i några av sina offensiva spelare för det är dessa spelare som avgör matcherna. Vi såg det i Bangura igår som gjorde ett mål och hade en boll i ribban och vi såg det i Rantie som solokörde in 2-1 till MFF. De har det lilla extra och kan på egen hand avgöra matcher och det är guld värt. Det som är glädjande med Tokelo är att han verkar ha blivit lite kyligare i avslutslägena vilket har gett resultat i de två senaste matcherna.
Det var mycket annat som också gladde igår, när MFF var nere i brygga och Elfsborg hade kvitterat gjorde Norling ett dubbelbyte i den 54:e minuten vilket gjorde att MFF fick in ny energi och lyckades ändra matchbilden. Jag vet dock inte om bytet var helt avsiktligt eftersom Forsberg förklarade efteråt att han hade lite känning i ljumsken men oavsett orsaken var det bra gjort av Norling tycker jag. Hur ofta har man inte sett tränare som väntar in i det sista med att göra byten?
MFF:s lagkapten Jiloan Hamad verkar äntligen ha hittat ut ur den mörka tunnel han har befunnit sig i under flera matcher för igår var han precis som vanligt igen. Jiloan såg ut att ha hittat spelglädjen och han rörde sig över stora ytor och han gjorde ett vackert mål. Petar Petrovic gjorde ett godkänt inhopp och det jag gillade mest var att han var konkret i sitt sätt att spela och att han gick på skott så fort möjlighet gavs.
Pontus Jansson och Markus Halsti kändes också bättre tillsammans än tidigare men man måste komma ihåg att det handlar om väldigt små marginaler. Det där lilla extraflytet som gick emot MFF borta mot IFK Göteborg fick laget tillbaka igår. Elfsborg hade en klockren stolpträff av Keene och en klockren i ribban av Bangura och med lite oflyt kunde resultatet ha blivit ett helt annat men bollen ville annorlunda och nu vi ser fram emot matchen mot Häcken på torsdag. Avanti MFF!
