Sex och Jävligt offside: Guld och stjärnor
Efter Malmö FF:s tjugonde guld och en andra stjärna var veckans Lista synnerligen enkel att skriva.
Guld (NY)
Jag hade äran och turen att få skriva Listan också efter förra årets guld. Jag har verkligen inget emot detta för sällan är det så enkelt att få ihop sex positiva punkter. Och givetvis är denna punkt nummer ett. För guld kommer först, kommer överst. Är de facto nummer ett. Man vänjer sig aldrig, det blir aldrig slentrian. Det är gigantisk glädje, det är också lättnad för som MFF:are har man nästan mer att förlora än att vinna. Ett guld tar vi för givet, men samtidigt ligger det så väldigt mycket hårt arbete bakom det från så många spelare och ledare i olika positioner, och så många resor görs och så många läktare besöks av oss supportrar, och i slutändan när man ändå gått igenom en hel säsong av guld-förväntan, så blir det ändå en sådan formidabel eufori när allt är klart. Alla färger blir klarare och vackrare men ingen färg blir vackrare än den himmelsblå. Jag är evinnerligt tacksam att jag är född ljusblå, född MFF:are.
2 stjärnor (NY)
Där alla andra svenska fotbollslag får ta till den där sången vi sjöng när vi var små ”ser du stjärnan i det blå, ta en sup och du ser två” kan vi MFF:are lugnt låta bli sponken och njuta av och stoltsera med de bägge stjärnorna ändå. Vi är störst, och vi är bäst. Och vi går nu mot den tredje stjärnan.
Magnus Pehrsson (NY)
Om man skulle tömma Twitter på alla tweets som handlar om att Magnus Pehrsson inte är en vinnare, eller på alla som skrattat åt Malmö FF för att vi har honom som tränare… Ja, då skulle det bli ett ganska tomt Twitter. Inte bara unnar jag honom den här framgången för att få tyst på hans belackare, jag unnar honom den här framgången som person och tränare. Från dag ett har han haft blicken riktad framåt mot det här guldet, och jag kan inte tycka annat än att han har gjort ett väldigt, väldigt bra jobb. Magnus Pehrsson, guldtränare.
Två nya målskyttar och en van (NY)
Det är lätt att stirra sig blind på målskyttar vid framgång. Så jag gör det. Efter underläge 0-1 i halvtid kom MFF ut och visade upp en helt annan energi, en helt annan pondus, ett helt annat spel än under de första 45 minuterna. Det kändes som en tidsfråga innan vi åtminstone skulle göra 1-1, och det visade sig vara bara en tidsfråga. Först en anfallare som är köpt för att leverera men som ännu inte gjort något allsvenskt mål för Malmö FF: Carlos Strandberg. Därefter en målskytt så ovan att han inte lagt någon kraft på att träna in en fräck målgest utan bara toksprang och lät sig omfamnas: Lasse Nielsen. Och så då den berömda spiken i kistan, 3-1, från Anders Christiansen som vet hur man gör mål men i måndags gjorde ett sådant som var så vackert att man vill hänga upp det på Louvren och samtidigt så värdefullt att Mona Lisa kan ses som billig där hon hänger. Två nya målskyttar och en van: 3-1.
Scenerna efteråt… (NY)
… där hela truppen kom ut på läktaren, alla 20 gulden sjöngs igenom, ”Anton, skriv på, skriv på, skriv på”, och han själv ledde klacken från en position uppe på läktaren med alla supportrarna på planen (omvända världen) genom ”Framåt Malmö”, och alla spelarna och ledarna och supportrarna sjöng och hoppade som en, en enda stor en; symbios, gemenskap, vi är alla en.
Sushi och champagne (NY)
Vi behöver inte gå in på några närmare detaljer, men jag fyllde år i går. Vi kan gå in på hur många detaljer som helst, men det räcker inte listformatet till för, men som vi alla vet så fyllde Malmö FF i måndags 2 stjärnor. Dubbelt firande således för undertecknad, och en flaska champagne och ett rejält fat med sushi gjorde en redan nöjd och stolt och euforisk (över de två stjärnorna alltså, inte över den ökande åldern) man ännu mer nöjd och stolt och euforisk. Det finns inte mycket i matväg som slår kombinationen sushi och champagne, det finns inget som slår ett allsvenskt guld.
Nä... Vi hoppar över den här punkten i dag.
