Sex och Jävligt offside: Nära, så nära
Onsdag vilket innebär listdags. Jon Dahl Tomasson och två av hans spelare får plats på veckans Sex och Jävligt offside.
Nära nu (NY)
Den här Listan tar aldrig, aldrig någonsin, ut något i förskott varför det inte skulle falla mig in att jubla redan nu. Men det går ju inte att komma ifrån att förneka att det är nära, så nära att det går att ta på: Euforin, Lennarts pokal, stoltheten, allt det där och mycket mer som kommer med en ligaseger. Jag får rysningar när jag tänker på söndag kväll när jag ser framför mig hur vi vinner och alla spelarna och ledarna efter slutsignalen, i mörkret och kanske i regnet, den totala glädjen. Jag hemma i soffan med en flaska Champagne lagd på kylning. Jag tar inte ut något redan nu men jag kan ju inte vara annat än redo. Mot nummer 21, det är nära!
JDT (NY)
De som förstår sig på saker bättre än undertecknad påstår att Jon Dahl Tomasson gjort en del misstag under säsongen, och konstigt vore väl i så fall annars. Som förstetränare är han ny, hans erfarenhet är liten och han lär sig hela tiden. Ändå leder han MFF mot guld nummer 21 och det kan inte sägas annat än att han gör det väldigt bra. Han har till stora delar lyckats rotera när det var som allra intensivast, och jämför vi med de senaste åren spelas en fotboll som är både inbjudande att titta på och effektiv. Tänk om vi får behålla honom några år, det vore så häftigt att få vara med på den resan.
Anel Ahmedhodzic (4)
Senaste veckan: Han blev utsedd till oktober månads bästa spelare av Himmelrikets redaktion. Rykten säger att Chelsea är ute efter honom och är villiga att betala drygt 80 miljoner kronor, samtidigt som Milan också verkar vara sugna på att få honom till sig. Spelar sen match mot HIF och är ungefär lika dominant som i merparten av matcherna vi sett honom i under året. Själv säger han ungefär så här: Varför hetsa upp sig? Grande Anel!
Lasse Nielsen (NY)
Finns det någon läktarsång till Lasses ära (om vi nu hade fått vara på plats och sjunga vill säga)? Hur många köper en matchtröja med hans nummer och namn på ryggen? Har någon sett ett upprop att han ska spela likt det vi ser med Rasmus av och till? Lasse Nielsen är en rätt osexig spelare och han ses sällan om någonsin i intervjuer. I stället hittar vi lätt felen hos honom när han gör sådana. Ändå har han av och till varit kapten, något som onekligen indikerar att han har tränarens och gruppens förtroende. I måndags styrde han tillsammans med Anel upp MFF:s defensiv på ett fantastiskt sätt, och jag tänker att han inte riktigt får den uppmärksamhet han är värd.
Klass (NY)
Det finns många sätt att visa klass på. Ett kan vara att man låter en motståndare hålla i bollen medan man själv tittar på men gör mål när man känner för det. Som mot Häcken hemma. Ett annat kan vara att man kör över sitt motstånd och gör lite som man vill. Som mot exempelvis Kalmar borta. Ett tredje kan vara att man faktiskt har en rätt pissig dag på jobbet, inte mycket funkar, men så några sekunders briljans och därefter stänger man butiken och låter det andra laget stångas utan att komma någon vart alls. Som mot HIF i måndag. Så många klagande himmelsblå röster jag hörde och läste efter den matchen, själv känner jag bara: Jag bryr mig inte för fem öre. Allt handlar om poängen, allt handlar om att ta hem segern, allt handlar om att vinna det allsvenska guldet. Ett sämre lag än MFF hade kanske inte vunnit i måndags. Det tyder på klass att göra det.
Novemberrusk (NY)
Hur mycket jag än älskar våren och sommaren så finns det något högst vackert med hösten. Bladen blir gula, röda och rosa innan de ramlar av, ner på marken. Dagar av solsken tas emot som de sällsynta fenomen de är, men bryts snart av en kompakt gråhet som med jämna mellanrum ackompanjeras av ett regnande mer eller mindre våldsamt. Det är med andra ord novemberrusk och det är bara att krypa in i värmen och göra vad som nu känns bäst, och när man slår på teven eftersom man tyvärr inte får vara på plats och bilderna från Olympia kablas ut så ser man snedställt regn i strålkastarnas sken. Det är vackert, det är lite ödesmättat och det är slutet på den allsvenska säsongen. I höstrusk avgörs vår älskade liga, år ut och år in.
Tycker att man borde vant sig vid det här laget, och till stora delar är det väl så. Men söndag sen eftermiddag, klockan 17.30 närmare bestämt, hur gärna hade vi inte velat vara inne på Stadion då? Sjungit, hoppat, ropat, nervöst sneglat på klockan, förhoppningsvis jublat åt mål, varit med när ett guld ska jobbas hem… Det gör ont att gå miste om. Man vänjer sig nog aldrig.
