Sex och jävligt offside
Sorg, kärlek, återfunnen glädje och så lite jävlar anamma. Det handlar mycket om känslor i dagens lista.
Sorgligt besked (NY)
Under veckan kom det sorgliga beskedet att Ingemar Erlandsson, en av våra stora hjältar, har avlidit. Han spelade när jag som väldigt liten tös började följa med på matcher, memorera spelarnamn, kolla statistik och läsa om MFF i tidningen. En av dem man såg upp till och förstod var viktig. Sedan spelarkarriären tog slut har han funnits kvar i klubben bland annat som styrelseledamot. Det kändes tungt att höra att en som funnits med under hela mitt MFF-liv nu är borta och jag försöker slå bort tankarna på att många av hjältarna från min barndom faktiskt börjar komma upp i åren. De fina minnesorden och hyllningen på Stadion i söndags var värdigt, rörande och värmde hjärtat. Vila i frid Ingemar. Jag är säker på att pappa letar upp dig i efterlivet och kommer för att snacka fotboll.
Rörande avsked (NY)
Spelare kommer och går, en del glömmer man nästan innan de tagit av sig matchtröjan för sista gången medan andra grävt sig så djupt in i ens MFF-hjärta att de lämnar ett hål efter sig. Eric Larsson är en sådan. De spelare som fastnar hos mig är de som inte bara visar en bra attityd på planen utan också utanför. Som är genuina och som verkligen förstår sin roll som idoler och förebilder. Det har Eric visat på så många sätt att han gör. Som när han skänkte sina skor till en supporter som haft en tuff tid med depression, eller när han tränade i timmar med ett gäng barn. Det finns många exempel som uppmärksammats och säkert en hel del som gjorts i det tysta. För egen del värmde han mitt mammahjärta när han utanför Stadion en dag hoppade av sin cykel och började prata med min son, ställde frågor och gav honom massa uppmärksamhet. Och dessutom därefter kom ihåg honom och alltid kommit och hälsat när vi tittat på träningar.Och om någon tvivlat på om hans känslor för oss supportrar och för klubben varit äkta var det bara att släppa det tvivlet efter publiceringen av det rörande av avskedbrevet, med många referenser till såväl klubbsången, läktarsånger och annat som är betydelsefullt för oss som brinner för MFF. Efter över 200 matcher i den himmelsblå tröjan unnar jag verkligen Eric att få komma iväg på ett äventyr även om det gör ont att se honom lämna. Tack Eric för att du förstått vår kärlek och för att du gett oss kärlek tillbaka.
Gruppspel säkrat (NY)
I och med seger i dubbelmötet mot F91 Diddeleng så säkrade MFF en plats i gruppspel i Europa vilket känns som en lättnad. För som det sett ut så här långt så känns det tryggt att ha Conference League som en extra livlina om det skulle gå åt pipan mot Sivasspor och vi skulle missa gruppspel i Europa League. Men samtidigt som det känns tryggt så avskyr jag att behöva ha den känslan. Att inte gå in i ett playoff med känslan "Vi vet vi kan" fullt ut, utan med tillägget "det löser sig även om vi inte kan". Men det är bara att vara krass och konstatera att gruppspel är viktigt och det är självklart positivt att det är säkrat.
När man funnit glädjen (NY)
Okej, jag rekommenderar väl inte direkt någon att lyssna på Mats Wilanders bidrag till musikvärlden. Men, när jag tänkte på vad jag ville skriva om segern mot Sundsvall så handlade det om att det äntligen syntes lite spelgläde bland MFF:s spelare och då poppade av någon anledning den låttiteln upp i min hjärna. På senare tid har det ofta sett tungt, jobbigt och krampaktigt ut på planen, även när vi vunnit. Som man till exempel kunde läsa i Andreas Georgssons kommentarer efter segern mot Diddeleng: "I första halvlek känns det som att vi vill att matchen bara ska ta slut" och "Vi har inget mod". Men så i söndags, när målgörarproppen plötsligt gick ur i slutet av första halvlek, så var det som att axlarna sjönk en smula och som att många plötsligt tyckte att det var en smula roligt att spela fotboll i MFF igen. Vill man vara negativ går det såklart att gnälla över att vi släppte in ett onödigt mål i andra och att vi brände en massa chanser. Men jag väljer att se det halvfulla glaset istället. Även om jag har nån konstig förmåga att minnas gamla låttexter så är Wilanders låt inte en av dem som sitter där. Men allt går ju att googla och bland annat hittade jag dessa rader: "Ibland är livet så hårt och tomt, fastän man känner sig så ung. När man letar i soporna efter inspiration". Kanske lite väl dramatiskt men känns ändå lite träffande för hur det känts ibland. Vänder det nu? För: När man funnit glädjen, då har man hittat lyckan!
Oavhängda + Marcus Antsonsson (6 + Nygammal)
Även om vi fortfarande har fem poäng upp till första plats så har vi i alla fall nu tagit oss förbi ett par av lagen framför oss. Oavsett hur bedrövligt det sett ut emellanåt, att tränare fått lämna och att vi tappat många onödiga poäng vägrar jag med en dåres envishet att se loppet som kört innan det verkligen är kört även i teorin. Det är en brant uppförsbacke vi ska över, men konstigare saker har hänt. Dessutom får vi ju titt som tätt hjälp av fine Marcus Antonsson som nu senast återigen såg till att en av våra närmsta konkurrenter tappade poäng. It ain't over till the fat lady sings, och jag har inga tankar på att brista ut i sång.
Mer jävlar anamma (NY)
Jag älskade att läsa intervjun med Johan Dahlin i Fotboll Skåne inför matchen mot Sundsvall. Han sätter ord på så mycket av det jag känt kring MFF den här säsongen. Som till exempel om att visa mer känslor: "Vi kan visa mer. Mer jävlar anamma. Varje match och varje träning är en final i det här läget." Den sista meningen fick mig att tänka på en intervju jag gjorde med Niklas Skoog där han ondgjorde sig över att tränarna ibland tillät övningar på träningen att bli oavgjorda. Han avskydde det och menade att de även på träning måste få in mentalt att man alltid ska vilja vinna. Johan säger också: "Det ska bli jobbigt att möta Malmö FF, inte jobbigt att möta en individ som är duktig. Det ska vara jäkligt jobbigt att möta oss som lag, som stad. När vi är den enheten är vi grymt bra. Men när vi inte är det blir vi som vilket allsvenskt lag som helst". Visst, det är bara ord och måste omsättas till handling på planen. Men intervjun gav mig ändå en bra magkänsla och fick mig att om möjligt tycka ännu mer om Johan. Hela Ole Törners fina intervju hittar ni här.
Om intervjun med 
Dahlin fick mig att dra på smilbanden blev jag en smula brydd över att läsa skadeuppdateringen inför den kommande playoffmatchen. Visst, ett par av skadorna känns som småsaker och borde inte väcka nån större oro ens hos en som har en förmåga att oroa sig i onödan. Men att läsa om skador som beror på överansträngning på både JIB och Rieks får orosklumpen att knyta sig lite i magen på mig. Även om de kanske inte kommer vara borta nån längre tid just nu så känns det inte bra med tanke på det täta matchande som väntar under lång tid framöver.
