Sex och jävligt offside: 19 dagar, áfram Island och en teoretisk chans
EM:s gruppspel närmar sig sitt slut, samtidigt som Malmö FF är tillbaks från semestern. Det är där vi befinner oss, helt enkelt.
19 (NY)
Måste erkänna att jag så här dags känner mig lite mätt på EM. Inte främst för att jag hade hoppats att Sverige skulle kännas lite hetare, utan snarare för att jag sällar mig till dem som tänker att formatet med fyra treor till åttondel bidragit till en mera tillknäppt fotboll. Nästan alla är duktiga på att försvara sig, och det blir liksom lite låst. Lite för ofta har det känts som att lagen tyckt det är viktigare att inte förlora, eller att inte förlora stort, än att vinna. Det vore kanske orättvist att påstå att Västtyskland-Österrike 1982-stämning härskat … men ibland har det inte heller varit tillräckligt långt därifrån.
Men denna klagosång innebär ju också att längtan efter den alls inte lika sterila allsvenskan växer sig allt starkare. Och vet ni? Rubriken till den här punkten har ingenting att göra med att rota fram sin gamla Paul Hardcastle-singel. Nej, vad jag menar är detta: det är idag 25 dagar sen vi spelade mot Östersund, och bara 19 tills vi möter Örebro. Vi har passerat hälften med råge. Så känn efter - det där som fladdrar kan vara livsandarna som börjar vakna.
Silly season (1)
Här handlade det egentligen inte om så särskilt roliga nyheter - åtminstone inte initialt - men själv märker jag ändå att den gode Hasan Cetinkaya (som väl annars varit ganska tyst på sistone?) lyckas plantera ett snett leende på mina läppar. I förrgår ”avslöjade” Aftonbladet att bud kommit in på Adu och Rasmus. Vem som läckt den infon till dem kan man såklart bara spekulera i. Vad vi däremot vet är att Hasan igår morse på fotbollskanalen.se bekräftade att Karlsruhe är intresserade av Rasmus, och att Genclerbirligi (vilka annars) lagt bud på Adu, som sades vilja ”ta nästa steg”. Senare på eftermiddagen samma dag tycktes situationen ha svängt. Rejält dessutom. Istället menade Cetinkaya att han bara väntar på att MFF ska ”acceptera det kontraktsförslag som vi har förhandlat fram till Adu”.
Jaja. Vad som däremot är klart är att Piotr Johansson lånas ut till Östersund. Låter rimligt i mina öron. Och på in-kontot törs man kanske låta bli att släppa Sylvester Igboun-ryktet helt ännu.
Kalmar tjänar pengar (NY, OCH LÄR INTE ÅTERVÄNDA)
Min fru är från Öland, och jag har både en svåger och flera goda kamrater som håller på Kalmar FF. Därför: så länge vi vinner unnar jag dem en andraplats. KFF har haft det kämpigt med ekonomin länge, så jag hoppas, faktiskt och verkligen, att de uppgifter som säger att de får två miljoner brittiska pund för Antonsson stämmer. Till en av kamraterna föreslog jag att de kanske kan köpa tillbaks Abiola Dauda, men fick svaret att det är omöjligt - så mycket pengar existerar inte i den allsvenska fotbollen.
Karí Árnason (5)
Islands sak har blivit vår. I sanningens namn har ju de också varit ett av de lag som parkerat buss, men ändå är det inte svårt att gilla dem. Min favoritspelare är Gylfi Sigurdsson, vars förnamn jag fått lära mig inte alls uttalas som ett byxblixtlås utan ”Gilvi”, med hårt ”G”.
Vår Kari har även han varit bra. Och det på den här nivån. Förutom sina sköna Ronaldosågningar har han också gjort några Malmörelaterade uttalanden. Och när han i SDS, apropå några frågor om sin relation till Malmös supportrar, säger ”Jag förstår inte riktigt varför de inte är mer positiva mot laget”, då tycker jag han har en poäng. Ett väldigt tydligt - och hörbart - exempel är såklart detta med buandet. Rent generellt kan jag till viss del förstå att missnöje vädras efter och mellan våra matcher, men för mig är det fullständigt obegripligt att bua innan och under match. Vad uppnås? Tänks det att en utbuad spelare presterar bättre? Det tror i alla fall inte jag.
För förlorar Malmö FF förlorar också jag. Är laget dåligt känner även jag mig usel. Jag kan inte göra mycket för att vi ska vinna, men jag kan i alla fall låta bli att bidra till att sänka spelarna. Som jag ser det är att bua också att binda ris åt egen rygg. Självskadebeteende. Jag förstår det inte.
Vidar Örn Kjartansson (NY)
Låt oss då stanna på det isländska spåret ett litet tag till. Här kommer en profetia för sommaren och hösten: Vidar Örn kommer växelvis att peta in returer nån meter från mållinjen, och följa upp djupledslöpningar med att smälla upp bollar i kryssen. Och vinna den allsvenska skytteligan i överlägsen stil. Väl optimistiskt? Ja, men som sagt är det 19 dagar till omstarten. Det är en tid för drömmar.
En teoretisk chans (NY)
Blir det nån Lewicki ikväll? Nja, knappast som startman i alla fall, va?
Men kan då Sverige skrälla mot Belgien? Själv tycker jag att känslan är att Italiens sena mål stack hål på den svenska ballongen på ett både smärtsamt och definitivt vis. Särskilt som det nu visar sig att man klarar sig vidare på tre kryss - hade vi hållt 0-0 mot Italien hade det alltså räckt med oavgjort i afton.
Så ska vi få se en Malmöspelare i åttondelsfinal tror jag mer på Kari Árnason än Oscar Lewicki. Tyvärr. Fast jag hoppas att jag har fel och att både Sverige och Island överraskar och tar de poäng som behövs.
Och trots allt - i EM för fyra år sen var vi redan utslagna inför sista matchen. I år finns i alla fall en teoretisk chans.
Vad Kari sagt berör jag ovan, och vi har den utdragna - och egentligen fortfarande ovissa - Molins-situationen. Som även den innehåller en del halvbeska uttalanden i media.
För några veckor sedan berättade Robin Olsen i SDS att det skurit sig med några i klubben. Och Pawel Cibicki tycker inte att han ”blev bra behandlad i Malmö”.
Om allt detta kan man tycka och peka fingrar som man vill. Men jag vill att spelare som lämnat oss ska prata om Malmö FF med ett drömskt och längtande skimmer i blicken; att de ska komma ihåg sina dagar hos oss som den lyckligaste tiden i sina liv. Jag vill också att spelare som är hos oss ska känna att de lever drömmen.
För mig är allt det ovanstående lite för mycket missnöje på lite för kort tid. Jag gillar det inte.
