Sex och jävligt offside: 36 minuter är inte redan
Om att resa sig upp efter en smäll, silly season-spekulationer och ett och annat perspektiv. Här är veckans lista.
Att studsa tillbaks (NY)
Tre dagar mellan Swansea- och Halmstads-matcherna. Nog var man rädd för ytterligare en trist reaktion á la den mot Gefle. Men icke. Mötet med Halmstad blev en match där vi såg ut och agerade som ett topplag - vi mötte ett lag i de nedre regionerna och var helt enkelt ett nummer för stora för dem.
Guillermo Molins (NY)
2 oktober 2006: En blott 18-årig Guillermo Molins gör sin allsvenska debut då han hoppar in i den 87:e minuten mot Hammarby. 10 april 2008: Molins skjuter sitt första allsvenska mål, då han kvitterar hemma mot Elfsborg. 15 september 2010: Tillsammans med Dardan Rexhepi får Molins vikariera som anfallare i seriefinalen mot HIF. Hans makalösa arbetsinsats utgör en av hörnstenarna i 2-0-segern. 17 juni 2011: Molins skriver på för Anderlecht. Han smäller sedan korsbandet i första träningsmatchen med sin nya klubb.
Och nu viskas det om att han är på väg tillbaks till oss. De närmaste dagarna - kanske söndagen - lär ge svaret kring sanningshalten i ryktet. Enda smolket i denna potentiellt skummande glädjebägare är väl att en annan högermittfältare ganska sannolikt går motsatt väg. Det förvånar mig om inte Jiloan försvinner.
Bortaföljet (NY)
Det fanns massor att sura över i torsdags. Själv satt jag framför TV:n och låste jag lite på Bosse Pettersson. I mitt griniga tillstånd blev min hörsel möjligen selektiv, för jag hörde honom bara haspla ur sig plattityder om att svenska lag måste våga mer och utvecklas genom att bli bättre på att … spela bättre … ? Sen läste jag på fotbolldirekt.se att Pettersson faktiskt lyfte på hatten för Malmös insats, och att han sade att vi ”kommer på sikt att tjäna på att våga som mot Swansea”. Jag förlät honom därmed.
Och nu skulle ju den här punkten inte alls handla om det. För mitt i all surhet fanns det en klart skinande ljuspunkt. Inne på övertid hördes bortaföljet skandera sin kärlek till laget. Vackert.
Pengar (NY)
Huruvida rikedomar kan likställas med lycka är möjligen ett intressant spörsmål. Jag vet inte svaret. Vad som däremot är helt säkert är att om man ska bygga ett framgångsrikt fotbollslag, är pengar den enskilt viktigaste ingrediensen. Swansea har i år värvat tre spelare för i runda slängar 20 miljoner pund - 12,2 miljoner för Wilfried Bony, drygt 5 för Shelvey och 2,5 för Amat. Tre spelare inköpta för en summa motsvarande hela Malmö FF:s årsomsättning, alltså. Det sätter vårt möte med dem lite i perspektiv.
Och får en att inse att även om allsvenskan har klättrat - och förhoppningsvis kan fortsätta klättra - några pinnhål på UEFA-rankingen är toppen av pyramiden fullständigt ouppnåelig.
60% (NY)
Den allsvenska slutspurten börjar närma sig. Det är faktiskt bara fyra tiondelar kvar. Och med ett jublande leende och armarna utsträckta kan man konstatera att vi är med däruppe. Den allsvenska säsongen tog inte, som exempelvis 2011 och de flesta åren under 00-talet, slut redan under försommaren. Tack för det, Norling & co.
Cupfeber (NY)
Då är det dags igen! Om två veckor sparkar svenska cupen 2013-14 igång. Det är samma format som förra säsongen: de allsvenska lagen spelar endast en kvalomgång i augusti, sen fortsätter turneringen med gruppspel i mars. Att hamna högt i allsvenskan innebär samma stora seedningsfördelar som ifjol - man får (på pappret) sämre motstånd i gruppen och två garanterade hemmamatcher.
I vår kvalomgång ställs vi mot Sävedalens IF, som för närvarande är jumbo i Division 2 Norra Götaland. I Sävedalens trupp märks exempelvis Mathias Pringle, som om jag googlar och förstår saken rätt är lillebror till gamle HIF- och Charlton-spelaren Martin Pringle, och mittfältaren Florian Zuta. Den senare kommenterar på Sävedalens hemsida mycket sympatiskt lottningen så här: ”Fantastiskt. Malmö har alltid varit mitt favoritlag i Sverige.”. Dessutom återfinns Mohammed Omeirat i klubben. Enligt samma hemsida och mer googlande har han ett förflutet i såväl Olympic som MFF.
Det ska förvisso spelas om det imorgon … men Europaäventyret är sedan över för den här gången. Vi vänder såklart inte på 0-4. Förlusten i Wales kändes större än vad vi förtjänade, särskilt eftersom vår första halvlek var rätt så bra. Och det är en del som gnager: Filips fall vid 0-1. Att domaren inte blåste för den solklara och odiskutabla straffen vi skulle haft när Magnus Eriksson blev upphakad. Och såklart lite avundsjuka: Gefle drar ett lag från Azerbajdzjan medan vi får ett från Premier League.
Men även om hoppet levt på ett helt annat sätt hade vi sannolikt inte vänt på, säg, 0-2 eller 1-3 heller.
Så i eftermälet stör mig rubrikerna mest. Att det, när vi mötte Premier League-motstånd, så till synes chockerat och upprört skrivs att vi blev så oj-oj-oj-herregud-utspelade, att vi råkade ut för en kross och att vi blev mosade.
Jamen snälla. Vi visste ju att de var bättre. Det var ingen överraskning. Och så då fotbollskanalen.se, som skrev: ” Redan efter 36:e minuters spel kom det första målet för hemmalaget.”
Även om man nu storsint väljer att bortse från den lilla grammatiska missen - det är väl för tusan hakar inget ”redan” med den 36:e minuten!?
