Sex och Jävligt offside: Matias, Miiko och musik på maxvolym
Ny onsdag, ny lista. Den här veckan uppmärksammas två högerbackar och något som kanske mer är ett utslag av skribentens ålder än ett egentligt problem.
Segrar med extra allt (NY)
Det finns segrar och så finns det segrar, även om tre poäng förvisso alltid är just tre poäng. Men, att vinna borta mot IFK Göteborg ger en helt annan eufori än att vinna hemma mot BP. Till exempel. Att besegra Elfsborg borta, efter mycken möda och stort besvär, går också in i kategorin ”segrar med lite extra allt”. Framför allt som tabellen nu ser så fin ut. Efteråt, i bilen på väg hemåt i en försommarkväll som lovar så mycket, är känslorna många och lätt motstridiga: Ena stunden vill man vråla av glädje, i den andra bara njuta i tystnad av livet. Vad annat framkallar sådant hos en människa? Vi supportrar är lyckligt lottade.
Matias Concha (NY)
Fick ett sms efter matchen från en sur Elfsborgsvän: ”Ni hade Matias Concha, det hade inte vi…” Det sammanfattar det hela rätt bra. Visst är Hult och Larsson och Ricardinho sexigare och mer spektakulära spelare, men det finns en trygghet och rutin hos vår högerbacks-vikarie (?) som bara många års spel på hög nivå kan ge. Matchens bästa spelare enligt undertecknad. Och enligt elfsborgaren.
Bortasviten (2)
Elfsborg 28 oktober 2013 2-0, och så i år: IFK Göteborg 3-0, Örebro SK 2-1, IFK Norrköping 2-1, Helsingborgs IF 1-0, Mjällby AIF 1-0 och IF Elfsborg 1-0. Frågor på det?
Robin Olsen (NY)
Det är inte lätt alltid att vara målvakt i Malmö FF. Fråga bara Jonas Sandqvist till exempel. Du står sysslolös i långa perioder och så helt plötsligt dyker det upp en målchans som bara ska räddas. Det förväntas av dig, och efter matcherna får MFF-målskytten/arna alla rubriker. Johan Dahlin var en mästare på att handskas med detta, Robin Olsen är riktigt, riktigt bra på det. Mot Elfsborg hade han ovanligt mycket att göra, och klarade det med största bravur. Det känns tryggt att ha en så bra målvakt i vårt lag.
Miiko till VM (NY)
Rätt många har fortfarande problem med Miiko Albornoz. Det är okey; vi tycker alla olika. Men någonstans tycker jag ändå det är dags att släppa det nu. Han har fått sitt straff, bett om ursäkt; är det så att man aldrig kan förlåta och gå vidare? Så jag personligen gläds oerhört med både honom och Malmö FF att han nu är klar för Chiles trupp till VM. Det är inte särskilt många föreningar i Allsvenskan som får med folk till världens näst största sportevenemang (efter sommar-OS). Jag kommer att följa hans landslag extra noga de kommande veckorna. Grattis, Miiko; det här var både oväntat och stort.
Jubileum (NY)
I torsdags var det exakt 70 år sen som Malmö FF bärgade sitt första i raden av alla kommande guld. I fredags var det exakt 35 år sen som Malmö FF var i final i den finaste av alla klubbturneringar. Det är sådana här veckor, om man någonsin annars glömmer bort det, som man påminns om vilken vacker förening vi tillhör.
Det här må vara en petitess och kanske mest ett utslag för att jag åldersmässigt är närmare pensionen än studenten, men vad är det med musikvolymen? Vad är det som får de ansvariga för Borås Arena att sätta på så hög musik i pausen att det inte går att prata med varandra medan man tar sin halvtidsöl eller –kaffe? Under matchens gång vill väl ingen prata med någon annan, i paus vill i alla fall jag höra vad mina kamrater har att säga om Mackans mål, Elfsborgs chanser, Robins räddningar och mycket annat. Omöjligt om man inte tog sig till parkeringen utanför arenan. Det var som att vara på en ishockeymatch. Och det är inte menat som beröm.
