Sex och Jävligt offside: Sanningen om Adu och om Backes storhet
Några nyförvärv in till MFF, och en spektakulär match i VM med bidrag från Hasse Backe. En sjuk sköterska och ett litet land. Ja, det är onsdag. Ja, det är listdags.
Nyförvärv och Silly-känslor (NY)
Det må ha försvunnit spelare i lite väl strid ström på sistone, men nu börjar det onekligen se bättre ut. Isaac Kiese Thelin är numera på plats, och igår satte vi återigen alla våra förhoppningar till en spelare som vi efter hårt Youtube-studerande har kunnat konstatera är Guds gåva till mänskligheten. På samma sätt som Tom Cruise´s scientologisvammel framstår som ren sanning när Mission Impossible-soundtracket rullar i bakgrunden, lika renad känner jag mig när jag får ta del av Enoch Kofi Adus samtliga aktioner från en snart tre år gammal dansk ligamatch till textraderna "I won´t run, I won´t fly, I will never make it by without you."
När videon är slut är jag benägen att hålla med. Huruvida de matchsekvenser jag nyss beskådat säger hela sanningen om vår nye ghanan är tankar jag inte är kapabel att tänka, för när mitt Silly Season-alter ego sitter bakom ratten flyger all logik ut genom fönstret. Ge mig en highlightsvideo med en spelares enda fullträffar i karriären så vaknar jag upp ur min sömn följande natt och muttrar: "Det är Nahir Oyal jag vill ha...". Youtube kan vara förrädiskt ibland, men Enoch Kofi Adu är annorlunda. Det känner jag mig så förbannat säker på.
Vid tidpunkten som du läser detta kan Anton Tinnerholm vara klar som ny högerback i Malmö FF, den "hemlige dansken" Lasse Nielsen kan vara näst på tur, och en Annan kanske lurar i vassen någonstans. Det är löjliga, men o så spännande tider vi lever i.
VM (NY)
Jag hade till en början planerat att lägga denna punkt ett snäpp längre ner, men efter igår? Ain't gonna happen. Många av oss hade nog vågat hoppas på max två mål efter 2X45, men vad var det vi istället fick se? Brasilien mot Tyskland, 0-5 efter en halvtimme. I en VM-semifinal. I Brasilien. Efter gruppspelet har min VM-eufori så sakteliga bedarrats, men igår kom den till liv igen. Absolut, Tyskland hade inte vunnit med 7-1 om de mött ett lag som kunde försvara, men så bra som tyskarna var på att utnyttja sina ytor, det kan ingen snacka bort. Dagens semi blir garanterat inte lika galet sinnessjuk, men det är inget jag tänker begära. Ge mig bara mål efter full tid, och kanske en straffläggning på det så är jag nöjd. Serieuppehåll är inte alltid pest trots allt.
Allsvenskan (NY)
... Men nu är den ju tillbaka igen, vår älskade hatade fotbollsallsvenska. De kvalitetsmässiga kontrasterna kan listas i evigheter, men jag nöjer mig med att konstatera att det är två goda ting som vi har privilegiet att få ta del av. Individuella spelarprestationer i världsklass i ena kanalen, en match där skanderande barn dominerar ljudbilden i den andra. Det ena behöver inte ta ut det andra. Jag tänker inte ljuga, när matchen mot Elfsborg blåstes av grämde jag mig inte över tomrummet i MFF-kalendern, men allt eftersom VM-matcherna blev målfattigare (tänker inte nödvändigtvis på en viss match från igår) började jag snegla mot den sjätte juli. Väl där kände jag mig rejält snuvad, men den riktiga matchnerven var tillbaka. Välkommen tillbaka, du käraste allsvenska. Om än med rätt resultat nästa gång.
Costa Rica (NY)
Jag kunde ha slängt in det under VM-punkten, men detta land förtjänar banne mig sin egen punkt. När grupperna till VM släpptes var snacket att poängtapp mot Costa Rica skulle avgöra vem som slutade trea i grupp D. Nu fick ju experterna rätt på den punkten, men nog inte på det sättet som de, eller någon annan heller för den delen, hade kunnat tro. De flesta med hyfsad fotbollskoll kunde utan problem namedroppa den engelska och italienska bänken, men ingen kände till Yeltsin Tejeda eller Oscar Duarte. Det gör vi nu, och det är trots allt anmärkningsvärt hur långt ett bra lagarbete fortfarande kan bära. Efter gruppvinsten överlevde man en straffläggning i åttondelen, men tyvärr gick man sedan bet när det blev dags igen mot Holland. Bedriften att nå kvartsfinal kommer dock inte glömmas i första taget i hemlandet, och invånarna är nog lika chockade som oss alla över att detta kunde ske med en allsvensk spelare i startelvan. Eller hur var det nu igen, Erik Hamrén?
Hasse Backe (NY)
Medan nyss nämnde svenska förbundskaptens nervösa kroppsspråk i SVT-studion fick en att sätta maten i fel strupe ibland så levererar Hasse Backe dag ut och dag in. Denna underbare man må ha sagt en del dumheter om bengaler och andra supporterfrågor under våren i CMORE:s sändningar, men när han pratar om det han är betald för att prata om, ja då är det högtidsstund varje gång där jag sitter i min TV-fåtölj. "En vänsterback FÅR inte dra offsidelinjen som Marcelo gör där, det är ALLTID en av mittbackarna som ska göra det."
Det är no bollocks som gäller när Backe går igenom matchsekvenser, allt känns bara så självklart när det förklaras med hans oslagbara pondus och sandpappriga stämma. När Hamrén var med i rutan kändes det som scener från en dysfunktionell familjs försök att konversera, i TV4-studion är det mysstämningen som regerar. Lundh gnabbas med Backe för att locka fram hans torra humor, och Anna Brolin; hon verkar bara önska att han kunde adoptera henne. Hasse Backe, du har varit utanför listan alltför länge. Välkommen in.
CL-countdown (NY)
Hör ni melodin? Ja, just den melodin. Själv kommer jag nog börja nynna en del under veckan, för nu är det bara sju dagar kvar till ett lettiskt plastlag kommer till Swedbank Stadion och blir krossade In The Name of the Champions League. Några fler motiveringar känns högst överflödiga.
Lika självklar som förra veckans offside var, lika självklart är det vem som tar hem punkten denna vecka. Ja, jag förstår att de flesta supportrar till motståndarlagen inte direkt grät blod när skadeprognosen stod klar för Guillermo Molins, men där brukar ändå oftast finnas ett visst uns av respekt och empati inför den situation som uppstått. Många kommer kanske ihåg de tudelade känslorna som uppstod för ett drygt år sedan när May Mahlangus säsong gick i kras.
Veckans offside såg det på ett annat sätt. Jag tänker inte citera tweeten, för det är den inte värd, men det vore ingen överdrift att påstå att Gisches avslitna korsband verkade få en HIF-sympatiserande sjuksköterska(!) att slå cyber-klackarna i taket. Efter att personen i fråga sedan fick uppleva en shit storm utan dess like togs inlägget bort, men vår kapten hann i alla fall med att replikera på allra bästa sätt: "Tack för gratis motivation." Som en mästare, eller vad är det vi brukar säga? Upphovskvinnan till tweeten har efteråt bett om ursäkt för sitt uppträdande, och man kan givetvis bara hoppas att det är uppriktigt. Det kanske är tillräckligt för att så småningom få tillbaka någon form av personlig heder, men är det tillräckligt för att undkomma den obarmhärtiga placeringen på veckans lista? Nädu.
