Sex och Jävligt offside: Tre spelare - tre nationer
Segern mot AIK sätter sina spår på veckans lista, men vi hittar också mannen som ledde sitt lag bakåt genom att tänka framåt.
Johan Wiland (NY)
Matchens gigant i söndags mot AIK. Utan honom hade MFF kanske fått ge sig ut på reducerings- och kvitteringsjakt, i stället för att så småningom ta ledningen. Lugn och trygg, ödmjuk efteråt: Fin människa. Ni minns alla vad vi sjöng för några år sen: Johan Dahlin, Johan Dahlin, Johan Johan Johan Dahlin. Det är bara att byta ut Dahlin mot Wiland så funkar det lika bra (även om betoningen blir aningen fel). Han börjar bli värd det. Fast kanske ännu mer värd en egen sång.
Anders Christiansen (NY)
Tillsammans med Oscar Lewicki kämpade han till sig det centrala mittfältet ju längre matchen led. Upptill intensiteten och rivigheten har han också andra nycklar i sitt spel som är oerhört värdefulla för Malmö FF. Som att han kommer till avslut, som att han gör mål (trea i den interna skytteligan) och assisterar (utöver de två som han är registrerad för på SvFFs hemsida var det han som slog passet till Rasmus Bengtssons 1-0 mot J Södra. Han är också den i laget som har överlägset flest så kallade hockey-assists). Riktigt kul att det var han som fick stänga matchen mot AIK.
Magnus Wolff Eikrem (3)
Det var vid ett tillfälle i andra halvlek som Magnus slog en crossboll utan att den ens var i närheten av att hamna hos en medspelare. Jag blev så förvånad att munnen stod på vid gavel i några minuter. Så höga förväntningar har vi på mittfälts-virtuosen (som gått och blivit grovjobbare upptill) att en (1) bortslagen långpassning gör att man reagerar. I övrigt var han som vanligt, utmärkt alltså. Dessutom målskytt för tredje gången i år.
Inramningen (NY)
Jag kunde tyvärr inte vara på plats i söndags, men så många som vittnar om att det var fantastisk inramning kan inte ha fel. Allt går inte fram genom teven, men där jag satt och tittade på en televisionsapparat modell större så kändes det ibland som om jag verkligen var på plats, på Stadion. Jag är ingen stämningsonanist, utan segrar är allt och mer därtill i min värld. Men det finns tillfällen när segrar ackompanjeras av en vidunderlig inramning, och det är bara att erkänna att det blir något alldeles extra. Det verkar ha varit så i söndags.
Skadeläget (NY)
I våras, när vi var på väg att gå in i EM-mode, var det så många skador i MFF-truppen att Allan Kuhn ringde mig och frågade om jag ville sitta på bänken ombytt och redo för spel. Nu är det ett annat läge. Alla utom Fredrik Andersson och Andreas Vindheim (förhoppningsvis är det ingen större fara med Adu som drog på sig en skada i gårdagens U21-match) konkurrerar om speltid, vilket borgar för hög kvalitet på träningarna. Vilket i sin tur bör leda till att spetsen blir ännu vassare. Vågar/vill Allan rotera eller är några ändå fast förankrade på bänken?
Humor (NY)
Nedan skriver jag lite om att humor har större kraft än hat. För humor är roligt, får oss att må bra, får oss att skratta eller le. Humor behöver inte vara genomtänkt eller utstuderad, den kan lika gärna vara ofrivillig. Veckans skönaste på det området är solklart Hammarbys tränare Nanne Bergstrand som i Aftonbladet ger ordet hybris ett småländskt ansikte:
– Den fotboll vi spelade tidigare var framtidens fotboll. Hammarby ska vara tacksamma att de har fått chansen att ta del av den, sen har det inte räckt till hela vägen.
Nanne, runt om i Sverige är vi många som sitter och är tacksamma för att vi fått uppleva framtidens fotboll genom ditt Hammarby. Nu vet vi vad vi inte ska pröva. Och tack för ett gott skratt. Som sagt, humor behöver inte vara genomtänkt.
De minst sagt osmakliga banderollerna på Stadion i söndags har redan hårt kritiserats av många och jag kan bara instämma i ogillandena. Humor har alltid mycket större slagkraft än hat och dårskaper, men det är tydligt att alla inte har humor i sin verktygslåda.
Den till Trelleborg utlånade mittfältaren Erik Andersson skadade sig i veckan, och dagen därpå kom beskedet att det var korsbandet som tagit stryk. Nu väntar operation och en lång, lång rehabilitering. Erik är bara 19 år och har framtiden för sig, så ett halvårs frånvaro från fotbollen behöver inte betyda så mycket om några år. Tyvärr har vi emellertid av bister erfarenhet fått lära oss vad just korsbandsskador ställer till med för fotbollsspelare. Jag håller tummarna för att det kommer att gå bra för Erik. Det är alltid tråkigt att se människor bli skadade, allra värst är det när det är yngre.
