Sex och Jävligt offside: Pigga inhoppare och dumma poängtapp
Det händer grejer hela tiden kring Malmö FF och denna vecka är sannerligen inget undantag. Häng med, för nu ska saker och ting sammanfattas.
Malmö FF (NY)
Det var ärligt talat aldrig ens nära igår. En positiv start vändes efter Juventus 1-0-mål till en enda lång kontrollerad svartvit färd mot slutsignal. De två snabba målen strax innan paus kändes onödiga, men hade de inte kommit då hade de med största sannolikhet kommit i andra halvlek istället. Liksom i hemmamatchen 2015 invaggades man i en känsla av att vi var med i matchen, men sen smäller det till med några tempohöjningar och snabba attacker och så är allting istället tveklöst över. Pang, sa det.
Det är vad det är. De ska vara såhär mycket bättre än oss. Det går uppenbarligen inte att skrälla mot större lag på hemmaplan varje gång, det är bara våra naiva förhoppningar som luras.
Det är en oerhörd period vi har framför oss. Vi är mitt i epicentrum av där vi alltid vill vara - i en brinnande guldstrid och i tävlan mot de största drakarna ute i Europa. Strax innan avspark igår stannande jag upp för en stund och reflekterade över hur jävla gott man har det som himmelsblå. Tänk att få ha det så här, år efter annat, jämt och ständigt. Champions League mot Juventus på tisdagen, guldstridsbatalj mot Djurgården på lördagen, Det är det här de allra flesta andra supportrar blott får uppleva i sina drömmar.
Glöm inte att njuta ibland och glöm för guds skull inte att påminna alla andra om vår förmåga och överlägsenhet när sådant tillfälle ges. Det gäller naturligtvis även när vi precis gått upp mot och sedan förlorat mot ett av världens största lag. Övriga inhemska konkurrenter är nämligen själva aldrig nära att få samma chans.
Årets viktigaste match (NY)
Det är bara att göra analysen av vad som gick snett och därefter lägga Juventus bakom oss och fokusera vidare. Årets viktigaste match spelas nämligen mot Djurgården på lördag. Känslan är att vi står vid ett allsvenskt vägskäl. Eller, om ni så vill, vid den imaginära tågperrong där avgång mot guldstrid precis avviserats i högtalarna. Vill vi med eller inte? Vill vi ge oss själva chansen till guldet och i förlängningen möjligheten att få uppleva samma otroliga europaresa även nästa år är känslan att vi måste slå Djurgården på lördag. Förlust och vi är sex poäng efter. Det hade varit oerhört svårt att plocka igen. Vinst och vi är i allra högsta grad med och kanske till och med vidare favoriter till guldet.
Årets viktigaste match. Den är nu.
Fullt (1)
Två matcher kvar. Två matcher kvar med dessa frustrerande, till viss del begripliga, tålamodsprövande, sorgsamma och fullkomligt hemska publikrestriktioner. Två hemmamatcher kvar med obegripliga biljettsystem och nagelbitande mejlväntan kring huruvida man har lottats till att få gå och kolla på Malmö FF. Förhoppningsvis någonsin (påminn mig i detta fallet ogärna om villkorstrappan och övriga haverier från länsman).
Jag lovar - på heder och samvete - att jag aldrig någonsin igen ska ta det för givet att jag får gå på match. Att jag får äran att få frysa röven av mig på IP när vi åker på torsk mot Norrby i Svenska Cupens andra gruppspelsomgång. Att jag får dricka öl på Möllan och gå genom en vårivrig eller sensommarvacker Pildammspark innan match. Att jag får se MFF spela i Europa. Jag ska aldrig se det som en självklarhet igen. Jag lovar.
Det ljusnande spelschemat (NY)
Vi har precis mött Hammarby och Peking. På lördag möter vi Djurgården och några dagar senare är det plastamatch mot Elfsborg. Detta samtidigt som Champions League ska balanseras på ett vettigt vis. Truppen känns dessutom redan… sliten. Det är tufft, jävligt tufft.
Det händer mycket nu och det är som sagt fruktansvärt roligt, både för spelare och supportrar. Men jag tror samtidigt att vi alla kanske till slut hade mått bra av på lite förhand “enklare” matcher. Så blir det också efter Elfsborg. Då har har vi våra fyra efterföljande inhemska matcher mot, i tur och ordning, Örebro, Mjällby (första utan restriktrioner!), Östersund och Varberg.
Tar vi oss igenom de kommande två allsvenska omgångarna utan att tappa kontakten med serieledningen är det således då vi har läge att göra ett guldryck.
Ismael Diawara (NY)
Har stått för en lovande himmelsblå inledning. Straffräddning och sånär en hållen nolla mot Peking och några riktigt fina räddningar i andra halvlek mot Juventus. Upplevs från läktarna som lugn och trygg och känslan är att hans medspelare känner samma sak.
Ismael känns redan som den perfekta andremålvakten och bör nog att få stå en del i höst alldeles oavsett hur Johan Dahlins kropp mår. Johan kommer att behöva avlastas och alla mår nog bra av att Ismael är varm i kläderna när det väl brinner till.
Inhopparna (NY)
Det prekära skadeläget har gett Adi Nalic och Sebastian Nanasi tillfälle att visa framfötterna den senaste veckan. Känslan är att de faktiskt har tagit chansen. Adi har haft det tufft och har tidvis fått utstå rättmätig kritik för sina prestationer. Men ingen kan ha undgått att det finns en högstanivå i Adi Nalic som vi hade behövt. Kanske får vi se mer av denna redan i höst. De senaste prestationerna har åtminstone lovat gott.
Det finns fortfarande något valpigt över Sebastian Nanasi men det framstår allt tydligare att vi har en guldklimp i himmelsblå tröja att med spänning få följa den närmaste tiden. Ett mål och några assist hade nog kunnat få honom att explodera redan i höst.
Poängförlusten mot Norrköping var tung. Riktigt tung. Såpass tung att jag imorse vaknade irriterad. Inte över gårdagens förlust, utan fortsatt över lördagsdebaclet. Vi kan älta Adam Ladebäcks häpnadsväckande svajighet och vår rekordlånga frånvarolista om vi vill, men vi behöver framförallt lösa problemet vi har med att stänga matcher och släppa in sena mål. Det har nämligen kostat oss så mycket poäng att vi snart kommer se guldet försvinna i horisonten om läckaget inte lokaliseras och tätas omgående.
Jag räknar till fyra allsvenska matcher i år där vi har varit i ledningen men inte avgått med segern efter 90 minuter. Därutöver har vi tvingats till återtagna ledningar mot Varberg, Elfsborg och Örebro där de tre poängen varit onödigt svåra att anskaffa. Det är onödigt, slarvigt och dumt och jag kan inte se vad det beror på. Det är å andra sidan inte heller mitt jobb att göra det, men de som har det jobbet behöver kavla upp ärmarna nu.
Snälla få det att sluta bara, jag är nämligen alldeles för ung för att bli gråhårig.
