Sex och Jävligt offside: 87 sekunder
Premiärseger. Det räcker egentligen att säga det. Hur skulle någonting annat kunna dominera veckans lista?
1.27 (NY)
Hur inleds en allsvensk säsong på allra bästa vis? Jag vet inte. Men det kan inte finnas så jättemånga sätt som är bättre än en fruktansvärd rökare, ett sånt där skott som är så hårt att man inte ser bollen förrän nätet stoppar den, rakt upp i krysset när klockan står på 1.27 (parentes här: detta även om jag noterade att det rent statistiskt inte alltid är enbart positivt att ta ledningen tidigt – lag som gör mål under de inledande minuterna tenderar tydligen att tappa poäng oftare än lag som gör 1-0 senare i matchen. Men nu slutade det lyckligt ändå. Och rent generellt är ju ett Malmö FF-mål såklart alltid en positiv sak).
Att Mattias Svanberg var mannen bakom målet lär inte ha undgått någon. Han får mig att tänka på Jonas Thern. Inte för att de är alls samma spelartyp. Inte alls. Men i mitten av 80-talet var den då tonårige Thern också en kantspelare. Som sen flyttade in i mitten. Och så småningom blev ett landslagsankare. Där är vi inte riktigt än, men vi får väl se.
Fouad Bachirou (NYGAMMAL)
För mindre än en vecka sedan verkade Fouad Bachirou själv tveksam till start. Det brutna benet i handen gjorde ont. Hoppfullare tongångar från Magnus Pehrsson för några dagar sedan, men jag fick ändå känslan av att det skulle bli en sån där ”nä, vi provade men det gick inte ändå”-situation. Men till sist stod han där vid avspark, iförd sitt handskydd á la Thomas Berthold i VM 1986. Möjligt att det hämmade honom i vissa situationer … men inte så att det direkt märktes, eller va?
Hemmapremiär (NY)
På måndag kommer de nya tjusiga årskorten till användning för första gången. Det är dags för hemmapremiär - jag utgår från att planen åtminstone kommer att vara i ett skick som kan betraktas som spelbart.
Ibland känner jag att det anses under vår värdighet att prata om motståndare. De är irrelevanta deltagare, nåt som ska betas och bockas av, lätt avfärdade kanonmatsstatister i den evigt pågående hjältesagan om Malmö FF. Får jag känslan av att det tycks.
Fast nu står ett hårdsatsande AIK, som stärkta av sina Alexander Isak-miljoner trummat ihop en bredare och spetsigare trupp än på väldigt länge, för motståndet. Så jag vet inte jag, men trots eventuella invändningar tänkte jag säga några ord om dem. Så här: jag tänker att det kanske kan vara rätt läge att möta dem i. Inte bara för att de ofta inleder serien knackigt, utan också för att flera av de där nyförvärven kommer från mer eller mindre långa perioder utan matchspel – betänk till exempel att Adu gjorde sammanlagt 121 minuters a-lagsfotboll under sitt år hos Akhisarspor. Jag har sett dem mot DIF, HIF och Dalkurd, och jag vill nog påstå att laget hittills sett lite rostigt ut. Jag tror att de kommer att vara betydligt bättre om, säg, en månad. Jag möter alltså dem hellre nu. Att tycka sånt är förstås att utmana ödet. Men då får det väl vara så. Jag känner mig oroväckande optimistisk inför måndagen.
Johan Dahlin (NY)
Inte så jättemycket att göra, men en totalt matchavgörande, segersäkrande, räddning i 92:a minuten. Det hade varit brutalt med en kvittering där. Johan Dahlin ville alltså annorlunda – och kunde, i motsats till alla andra, göra något åt saken. Han firade med stilsäker dans efter matchen - och lyftes av Cmore-expertisen upp i landslagsdiskussion.
Den nya matchtröjan (3)
Som Magnus konstaterade i förra veckans lista är den snygg. Stilren. Också sant att de två stjärnorna syns väldigt tydligt och fint. Dock såg jag att spelarna hade en svart tröja – eller möjligen ett underställ - under i måndags, vilket hakar i den lilla farhåga och invändning jag trots allt har mot vår nya matchtröja: har den inte en lite för stor urringning … ? "Du skulle vilja se mer av en Fruit Of The Loom-hals", halvt undrade, halvt påpekade en kollega i förra veckan. Osäker på vad det innebär exakt ... men ja, kanske det. Men jag ska inte gnälla i förväg. Vi får se hur det ter sig när det är varmt nog att spela utan underställ.
Under tiden i New York (NY)
Lite i skuggan av Zlatan Ibrahimovic, som ju gjorde en hyfsad MLS-debut i helgen, går det även bra för våra vänner i New York City FC. På de fem inledande matcherna har laget fyra vunna och en oavgjord, och man leder Eastern Conference i god stil. Jo Inge Berget är tillbaks från skada och har startat de två senaste matcherna. Och Anton Tinnerholm, som även han stått över ett par matcher på grund av skada, dunkade in sitt andra ribba-in mål för säsongen i lördags (vilket innebär att han gjort dubbelt så många mål som David Villa hittills i år). Det kommenterade han på följande vis på prosoccerusa.com:
”I was inspired by Zlatan but I think my goal was harder,” Tinnerholm said after his side rallied for a 2-1 triumph over the Earthquakes. “That’s how we do it in Sweden. You guys must believe I’m a monster here, but I haven’t scored any goals like this in 25 years."
A ja. Det tillkom kanske inte efter något kanonskott, men jag hade inte bytt ut hans 6-0 mot Elfsborg mot något annat mål.
Det brukar ju alltid vara nåt då det är premiär. I år har matchen i Östersund fått ett efterspel. En supporter - som i det här fallet var Djurgårdare - kastade öl på Ken Sema. Mitt under match. Bortaföljet sjöng ramsor om Brwa Nouri. Och på Östersunds tågstation lade en kvinnlig journalist ner sina planer på att göra ett bortaklacken-anländer-reportage eftersom hon ledsnade på att se blottade, urinerande män. I Östersundsk press rasar man. Ifrågasätter om det verkligen är rimligt att det svinas så. Och får mothugg – de allra flesta tycks visserligen överens om att ölkastande på en spelare är bortom OK, men det menas också att man inte förstår sig på läktarkultur där uppe i Östersund. Ingen anledning att bli så upprörd, att älta detta, att peka finger så mycket, argumenteras det. Detta är det lilla onda som kommer med det myckna goda, ungefär.
Här och var syns såklart det vanliga tugget om enstaka rötägg och förebyggande värdegrundsarbete. Ho hum.
Storstadsklubben skulle kunnat vara en annan än Djurgården, och den förorättade klubben och orten skulle säkert kunnat vara en annan än Östersund. Tråkigheter händer runt de flesta klubbar; de båda råkar mest fungera som exempel här.
Men jag undrar hursomhelst hur en icke-fotbollsintresserad skulle se på det hela. Framstår den värld som är så viktig för oss som obegriplig, absurd eller löjlig? Eller rentutav som allt detta?
Och spelar det ens någon roll vad resten av allmänheten, ”samhället”, tycker? Tja, jag vet inte. Rent generellt är det väl så att om ”samhället” finner någonting oacceptabelt, då är ”samhället” mer benäget att agera - till exempel genom lagstiftning - emot det. Och kan det möjligen vara så att varje gång nåt sånt här händer, varje gång en sån här sak får uppmärksamhet i media, då blir det ytterligare en liten smula tuffare att rent retoriskt argumentera för ståndpunkten att läktarkultur är något värt att bevara? Kan det kanske vara så att begreppet läktarkultur får sig ännu en törn, det klumpas ännu lite mer ihop med nidbilden av en fotbollssupporter – det vill säga, en brölande, obscen, stupfull och våldsam grottmänniska?
Allt kanske blåser över. Alla glömmer, försonas och inget förändras. "Samhället" är medvetet om att förändring tar tid. "Samhället" är berett att avvakta och låta det långsiktiga värdegrundsarbetet gå sin gilla gång. Eller?
