Sex och Jävligt offside: Adjö EL, hej cupen
Vi är i ett mellanläge. Närmare bestämt mellan Europa League och svenska cupen. Det tar veckans lista fasta på.
Poäng i Prag (NY)
Det råder – förstås – delade meningar kring magnituden på misslyckandet i Europa League. En fullständig katastrof, menar en del. Själv ställer jag mig i den ringhörna varifrån vissa ljuspunkter ändå skymtas. Såna där så kallade underliggande siffror må vara den sortens livboj som bara förlorare klänger sig fast vid, men jag finner ändå en viss tröst i dem. De ger trots allt ett statistiskt underlag till, och en bekräftelse på, den fluffiga uppfattningen att vi 'varit med' i matcherna. Poängmissarna har primärt kunnat härföras till slarv och oskärpa snarare än att vi varit fundamentalt utspelade. Blickar vi då framåt känns det förra mer lättkorrigerat än det senare. Sen är ju fem poäng färre än vad de flesta av oss trott och hoppats på. Och denna besvikelse över den samlade skörden kanske överskuggar krysset i Prag? För oavsett om det var en betydelselös match för tjeckerna (det var den för oss också) eller att de inte ställde upp med sitt bästa lag (det kunde inte vi heller göra) är en poäng borta, i januari, mot den suveräna ledaren av Europas nionderankade liga rätt så bra. Det tar vi med oss. I alla fall som ytterligare ett UEFA-rankingpoäng.
Sören Rieks (NY)
Ingen speltid i torsdags, och en del sura miner kring detta. Visade sig att det berodde på en känning i knäet. Vi har alltså sett det sista av Sören Rieks som spelare. Fast inte som ledare - han blir, glädjande nog, kvar i föreningen som ungdomstränare. Men rejäl avtackning har utlovats, närmare bestämt i paus i första allvenska hemmamatchen mot Elfsborg. Låt mig inte bara gissa utan faktiskt förutsätta att inte ett öga kommer att vara torrt.
Lita på ungdomarna (6)
Har varit mycket åldersfokus på sistone. Jag gillar inte riktigt det där, tycker att man gör det väl enkelt för sig om/när man sätter likamedtecken mellan att ha passerat 30 och skadebenägenhet. Samtidigt får jag ju erkänna att argumentationen för mitt ogillande knappast underlättas av att mer än hälften av truppens trettioplussare var indisponibla mot Slavia på grund av olika krämpor. Hursomhelst, oavsett om det har något egenvärde eller ej så ställdes en förhållandevis ung startelva på plan i torsdags: medelåldern var 25,4. Då drar Friedrich upp det lite, utespelarmedelådern var 24,7. Och då räknar jag ändå högt; dvs med de åldrar spelarna kommer att uppnå under 2025.
Den dumma säsongen (NY)
För ett par veckor sedan trodde jag att Taha Ali var förlorad. Nu känns det inte lika säkert längre. För i de stora europeiska ligorna, och i en del andra också, är transferfönstret numera tillbommat. Å andra sidan håller många av de östeuropeiska fönstren öppet ett tag till. Och Turkiet har inte heller stängt; det gör de inte förrän den 11:e. Så att ryktesomspunna spelare som Taha eller Botheim, eller nån av de andra för den delen, ändå rör på sig denna vinter kan ännu inte uteslutas. Men vi kan ju i alla fall konstatera att när det ryktas om transfers till Turkiet, då är det de stora klubbarna där det pratas om. Inte Genclerbirligi eller Nåtmanaldrighörttalasomspor nuförtiden.
Vad gäller spelare in har vi, i alla fall ur ett fönsteröppenhetsperspektiv, mer än en och en halv månad på oss. Vi får se.
Nu då? (NY)
Ja, då var Europa League över. Men ingen längre rast: i måndags påminde föreningen via det sedvanliga förköpsmailet om att svenska cupen sparkar igång redan nästa helg. Kanske rentutav med Ivo Pekalski på plan, om han nu är kvar i Utsikten? Inne på Stadion blir det också. Bra, tycker jag. Även om Gamla IP har en air av frusna-tår-försäsongsmys över sig gillar jag att det inte spelas på konstgräs om det inte är absolut tvunget.
Våren (NY)
Än är den avlägsen. Men nånstans anas den i ljuset och i att en blå himmel faktiskt skymtats då och då de senaste dagarna. Min väg till Stadion går via nåt jag tror heter Skönabäcksgången, en trädkantad cykelled som korsar Ärtholmsvägen ett par kvarter öster om Bellevuevägen. Under några korta vårdagar står de där träden i blom, och det är vidunderligt vackert. Att cykla hemåt genom denna prunkande allé efter en seger är en svåröverträffad vardagslyx. Jag längtar.
Vi vill skrota VAR, sade de norska elitklubbarna. Nej minsann, svarade den norska förbundsstyrelsen, det spelar ingen roll att det är uruselt. Vi har ju faktiskt lagt pengar på det här ju, så nu måste det användas. Som om systemet vore ett par stickiga finbyxor inköpta till ett bångstyrigt barn som föredrar att gå på kalas i mjukisbrallor. UEFA lade sig i och skickade brev som enligt fotbollskanalen.se bland annat innehöll den ödesmättade formuleringen "När VAR väl är inne i en tävling är det omöjligt att gå tillbaka". Vet inte vad du tycker, käre läsare, men 'ingen återvändo'-resonemang klingar sällan positivt i mina öron.
Och alla vi som är lyckliga över att den svenska ligan – än så länge i alla fall! – håller sig borta från detta elände fick vatten på våra kvarnar; vi fick ytterligare bevis på hur dum denna orgie i godtycklighet och undergrävande av domarauktoritet som stavas VAR (eller snarare ’VAR-implementation’, för felet ligger i grunden förstås inte hos teknologin utan hos de människor som använder den) faktiskt är. Må motståndet fortsätta.
