Sex och Jävligt offside: All världens cupkval
Jobbigt mot Torslanda. Det ältar listan kring.
Cupkval (NY)
Som jag ser det fanns det huvudsakligen två saker att glädja sig åt efter söndagens på alla sätt kvalfyllda cupmatch:
1. Jag frös aldrig. Solskenet värmde läktaren närmast stadsteatern och taktiken med långdragare, öronlappsmössa och multipla lager visade sig så framgångsrik att jag till och med kunde knäppa upp jackan.
2. Vi vann till slut.
Men bra, det var det egentligen inte. Möjligen är det nånstans en tröst (men inte en ursäkt) att det inte helt sällan ser ut så här i dessa kvalmatcher, som ju känns lite med-armbågen-inklämda. Till exempel var fjolårets möte med Smedby även det krampaktigt. Då vann vi med ynka 2-0 efter en mållös förstahalvlek. Ungefär som 2018 och 2019 (2-0 även då, mot Lund respektive Värnamo).
All heder åt Torslanda, dock. De kom hit och spelade sitt eget spel och var emellanåt framgångsrika med sina smånätta, och kanske rentutav relationism-influerade, trianglar. Även om detta modiga spelsätt också, särskilt i inledningen, såg lite naivt ut och innebar en del tappade bollar i lägen som kunde blivit farliga. Med andra ord: inte helt olikt hur det ser ut i Europa för ett lag vi känner väl. Fast detta lag ställs dessvärre ofta mot motståndare med bättre anfallsskärpa än det Torslanda mötte i söndags.
Daniel Gudjohnsen (NY)
Nä, skojade bara om de två bra grejerna ovan. Det fanns förstås ytterligare ett stort glädjeämne i söndags. Att Daniel Gudjohnsen fick komma in och göra hattrick var absolut någonting att, som man säger, ta med sig. Dessutom var det mål av olika sort. Först en curl i bortre – den typ som tv-kommentatorer nuförtiden ofta benämner ”klassmål” – sen ett hugga-på-lös-boll-i-straffområdet-mål och till sist en nick på hörna. Och så låg Gudjohnsen delvis bakom Torslandas 2-2-kvittering också, då han styrde ett hosseskott upp i ribban och, så småningom, in. Nu så här efteråt kan vi konstatera att denna kalldusch ändå fick rätt trevliga effekter. För utan den där kvitteringen hade det ju inte blivit nån förlängning, och inte heller nåt hattrick. Allt löste sig till det bästa.
Träningsläger (NY)
Hur kan pyspunka undvikas; hur kan energi och framtidstro inympas i det lag som ställs mot Galatasaray i nästa vecka? Ja, kanske via ett träningsläger i Spanien? Låt oss hoppas. Träningsmatch bjuds det också på. Redan imorgon möter vi lettiska RFS, ett lag som rent generellt sågs som en av få vinstlotter när EL-bollarna drogs.
Helgar ändamålet alltid medlen? (NY)
Minns ni Sveriges öppningsmatch mot Spanien i EM 2021? Vårt landslag grävde ner sig runt eget straffområde och klarade 0-0. Efteråt var Janne Andersson sur för att media sällan vinklade sina texter mot att prata om en bragdartad poäng. Oftare fokuserades det på Sveriges usla statistik, som till exempel att man ”förlorat” antal avslut med 4-17 och bara mäktat med 89 passningar inom laget - den överlägset sämsta siffran som nånsin noterats i en EM-match. Själv tyckte jag också att det torftiga spelet - "spelet" - solkade ner poängen vårt landslag belönats med. Det kändes liksom lite ovärdigt. Nu hade vi ju lyckats bli medbjudna till EM-festen. Skulle vi inte partaja då, istället för att vara destruktiva, tafatta och urtrista? Borde vi inte bjudit upp till dans i denna turnering som vi ändå, realistiskt sett, hade noll chans att vinna?
Jag fortsätter alltså på temat i kollega Ulfs Måndag morgon-text här bredvid. När det gäller Malmö FF är jag emellertid inte alls lika nyanserad som kring landslaget, så i ärlighetens namn hade jag också nickat uppskattande om vi parkerat bussen och grisat oss till poäng i vår egen pågående fest – dvs, Europa League-gruppspelet (vi glömmer dock ibland att det som tenderar att ses som en universallösning mot Europaförluster, den större cynismen, INTE PÅ NÅGOT SÄTT ÖVERHUVUDTAGET hade fungerat som en poänggaranti i någon av alla de matcher vi nu förlorat). Men kan man egentligen klandra Henrik Rydström för att han nånstans håller fast vid den linje han tror på? Jag tycker nog inte det. Och vem vet, det kanske betalar sig i nästa års Europaspel.
Cupgrupp 1 (NY)
Kanske inte någon nagelbitare direkt, men igår vid lunchtid lottades grupperna till vårvinterns cupspel. Att vi skulle få lag på rankingplats 16, Västerås, var givet på förhand. Samtliga allsvenska lag klarade alltså av sina kvalmotstånd i år. Känns lite ovanligt, brukar alltid vara nån som snubblar. Med Landskrona, HIF och Trelleborg bland lottningsbollarna bjöds en hyfsad chans till Skånederby. Men nåt sånt blir det inte. Vi fick istället Utsikten – nia i årets Superetta – samt Skövde, som slutade jumbo och alltså är ett division 1-lag nästa år. Så jodå, det här kan gå vägen.
Och förresten, låt mig rätta mig själv om det där med Skånederby. Ett sånt blir det på damsidan. Malmö FF lottades in i samma grupp som FC Rosengård.
Hugo och Otto (NY)
Denna punkts rubrik påminner om att det svenska namngivningsmodet rör sig i långa tidsloopar. Läser jag min dotters klasslista är det ungefär samma sak: nästan alla pojkarna heter som sekelskiftesfabrikörer. De båda ynglingarna i denna punkt är dock inte med på listan på grund av sina förnamn, utan för att de utgör en duo som jag ändå tycker kommer undan från söndagsmatchen med godkända betyg. Tyckte Otto var bästa mittfältare i första halvlek, så lite underligt att det var honom som Hugo Bolin bytte av. Men visst blev det en annan fart framåt med Bolin på plan. Plötsligt kändes våra anfall spetsigare, och det dröjde inte heller särskilt många minuter innan han ordnat straff.
Johan Dahlin och Pontus Jansson borta. Och efter att ha spelat en halvtimme i söndags haltade Lasse Berg Johnsen av. Eller egentligen inte bara haltade, utan stapplade av med stöd från sjukvårdare utan att kunna stödja på ena benet. Jaha, domedagssuckade vi på läktaren. Det var den Galatasaraymatchen det. Ytterligare en del av centrallinjen borta. Eller törs man möjligen tolka det faktum att Lasse Berg Johnsen agerade speaker i en av måndagens x-poster som att det inte var så farligt ändå?
Jaja. Hoppas kan man alltid.
