Sex och jävligt offside: Ännu en omöjlig vecka
Solen sken tydligen i Himmelfärdshelgen. Och ja, man kan väl säga att Malmö FF:s färd under samma tidsperiod även den tycktes gå mot ett varmt ställe. Fast knappast upp mot himlen, utan snarare i rakt motsatt riktning.
Det blir bättre (NYGAMMAL)
Cupfinalen kändes som ett psykologiskt experiment iscensatt av han Stig Järrel-läraren från Hets. Emotionell terror av värsta märke: sällan har en match så många gånger, och med så kraftiga kontraster, kastat mig mellan hopp och förtvivlan - för att till sist landa i den mörkaste nattsvartaste bittraste brutalaste förtvivlan. Som lök på laxen följde stryk i derbyt. Min upplevelse var att den förlusten inte sved lika mycket som den borde; gissningsvis för att nån sorts försvarsmekanismer kickade in. Apati inträdde eftersom det helt enkelt inte gick att ta in mer elände.
Jaja. När ingen annan tröst gives, så kan man i alla fall återigen påminna sig om detta: Det blir bättre. Dalar följs av toppar. Torka ersätts av livgivande regn. Alla ökenvandringar når till sist sin oas. Nån gång blir det bättre.
Tabellen (NY)
Trots allt mörker: Tabellen ser ändå inte fullständigt katastrofal ut. Åtminstone inte om man väljer den sannolika varianten, där skrivbordssegern mot Göteborg är spikad (gör du detta val kan du alltså bortse från tabellen här i högerkolumnen bredvid). Kan vi ta sju poäng, eller helst fler såklart, på de sista fyra matcherna innan EM-uppehållet kommer vi i alla fall inte att vara totalt avhängda från toppen.
Truppen (NY)
Det har luftats en del farhågor kring vår trupp. Dels att den är felbalanserad och att vissa spelartyper saknas. Men också att dess bredd utgör ett problem, och att uteblivet Europaspel kommer att innebära tappad motivation för många av våra utländska importer. Ja, så är det kanske. Jag vet inte. Men låt mig då ikläda mig Konfucius-mössa och säga detta:
Hellre en i grunden bra och bred trupp än en kass och tunn. Och vilken dag som helst föredrar jag överflödets förbannelse framför underskottets hopplöshet.
Nånstans runt 17 i alla fall (NY)
De 2,58 från säsongen 2011/2012 ska bort nästa år. Jag pratar då om våra seedningspoäng för europacupspel. Just nu har vi 18,975 sådana, en ansenlig summa som grundas på de senaste fem årens resultat och som huvudsakligen kan härledas till vår egen framfart i Europa. Men de sammanlagda prestationerna från alla svenska lag spelar också viss roll. Säsongen 2016/2017 inkasserar vi inga seedningspoäng av egen kraft, utan får hålla till godo med vad de andra allsvenska lagen genererar i år. Landspoängs-snittet från de senaste fem åren är ungefär 0,8. Hamnar vi nånstans där även i år blir årets cirkanetto minus 1,8. Det innebär att vi inte dalar till värre än nånstans runt, eller just över, 17 poäng. Den poängsumman kan räcka till den seedade halvan i den näst sista Champions League-kvalet, och bör räcka till den seedade halvan ända fram i ett sista Europa League-playoff.
Brasklapp: Poängen är förstås bara värda nånting om vi når Europa 2017. Alltså, att vi kniper någon av topp-tre-platserna eller att vi gör en Elfsborg (dvs, blir fyra i allsvenskan och sen sitter hemma i TV-soffan och ser något av lag 1-3 ta hem cupen) eller vinner cupen nästa vår (ha! Jag önskar, som de säger på amerikanska). Om detta lever hoppet.
De andra svenska lagen i Europa (NY, OCH LÄR VÄL INTE ÅTERVÄNDA)
Apropå ovanstående hoppas jag att de fyra svenska lag som nu nått Europaspel gör det bra där. Inte bara på grund av rankingpoäng, inte heller på grund av mitt hjärtas godhet eller ren resignation, och inte heller för att jag skulle vilja se Norrköping, Göteborg, AIK och Häcken förvalta de miljoner vi så filantropiskt godhjärtat genererat åt dem. Nej, jag tror också det kan innebära en sportslig fördel för oss om ett par av våra allsvenska konkurrenter får hålla två fronter öppna, och därmed slitas av både mer matcher och fler resor. Så skulle de åka ut tidigt ur cuperna så vore det lite tråkigt … men å andra sidan, detta inte helt osannolika scenario kommer inte vara omöjligt att smälta det heller.
Sofie Dahlstedt (NY)
I lördags upptogs förstasidan till Sydsvenskans B-del av en artikel med rubriken ”Ge mig några år - sen blir jag som ni”. Min första farhåga var att texten skulle handla om stök, bråk och bangers, men det visade sig felaktigt. Istället skildrades hur det, ju längre man bor i staden, blir allt svårare att känslomässigt värja sig från Malmö FF. Gemenskapen griper tag.
”I torsdags, timmen innan Malmö FF skulle möta Häcken i Svenska cupfinalen, marscherade hundratals supportrar gemensamt, sjungandes med banderoller och flaggor. Jag stod på trottoaren och följde alltihop med vördnad och smyglängtan i blick”, skriver Sofie Dahlstedt.
Så när jag nämnde att ingen tröst gives i punkt 1 ovan var jag ju faktiskt inte riktigt sanningsenlig. För den här krönikan skänkte, där på lördagsmorgonen, faktiskt just det. Tröst.
Det går att hitta en del att missnöjesgny över. Men när ältandet, analyserandet och lösningsbollandet kring spelidéer, varningar, utvisningar, gnäll på domare, frysboxplacerade spelare och dalande formkurvor liksom översvämmar det offentliga rummet, då är det ibland de små, obetydliga sakerna som svider värst och känns orimligt förnedrande.
Som detta att min Ticketmaster-beställda cupfinalsbiljett automatgenererar ett mail som ber mig recensera tillställningen, och som under en bild på två skrattande och dansande ungdomar undrar om jag ”är nöjd och gillade evenemanget”. Jag förstår att frågan ställs ur ett annat perspektiv än mitt ... men den landade inte särskilt bra.
