Sex och Jävligt offside: Är allt förlorat för alltid?
För att svara på rubrikens fråga: Nej. Det är det inte. Men listan erkänner villigt att det är lätt att hålla sig för skratt den här veckan.
Men ska man välja så ... (NY)
Kan man hitta lindring i klyschor? Som: Det går fler tåg. Efter regn kommer solsken. Säkert tänkta som välmenande små livsvisdomar, möjligen lämpade som virkade bonader på köksväggar, men mest fungerande som gödningsmedel för livstrött cynism. Eller, som min mor brukade säga för att möta mig efter en förlust, ”de gjorde säkert så gott de kunde”. Vilken jävla tröst. Då är vi ju inte bättre, och vad finns det då att hoppas på?
I måndags var Djurgården helt överlägsna, såg mycket starkare och solidare ut, 3-1 närmast smickrar Malmö FF. Det såg helt annorlunda ut ifjol. Då var vi bättre i nästan 80 minuter, ledde 2-0, föll sedan ihop, släppte in tre och förlorade. Ett tag i förrgår tänkte jag att årets förlusttyp i alla fall är lättare att bära. Nu är jag inte så säker längre … kanske är 90 minuters andefattighet värre än en tio minuter lång genomklappning?
Jaja. Jag ser att förtvivlans och uppgivenhetens vågor svallar i forumet. Men det är 26 omgångar kvar. Avgjort är det ju faktiskt inte.
Måstematch och fixa minus (NY)
Ifjol hade Varbergtränaren Jocke Persson så lite hopp om poäng på Malmö Stadion att han, i det täta spelschemat, valde att vila några av sina ordinarie spelare. Det hindrade emellertid inte Anders Christiansen från att snedtända. Det röda kortet var givet och Malmö FF fick, efter en hel del besvär, nöja sig med kryss. Sånt har vi inte råd med i år. Söndagens möte med Varberg är en match som helt enkelt måste vinnas.
Som kuriosa kan nämnas att Varberg är det enda lag i årets serie vi har allsvensk minusstatistik mot. 2020 var deras första säsong i högsta serien, och förutom nesliga 2-2 hemma fick vi ju stryk borta i höstas, efter säkrad serieseger. Tittar jag ännu djupare ner i kuriosatunnan (eller snarare, använder Google) finner jag att vi säsongen 1927/28 mötte dem i division II, Sydsvenska serien, och då kryssade ena matchen och vann den andra. Målskillnad 7-5 över två matcher då. Så sammanlagt har vi ändå ett plusmål upp i seriesammanhang mot Varbergs BoIS. Känns skönt att efter detta i grunden poänglösa resonemang ändå hamna där till slut.
Bara en kvar (NY)
Ingen lär ha missat tjatet om hur bedövande svårt vi har på Tele2 Arena. Det stoppar mig inte från mer gaggande i samma stil. Senast vi vann där var alltså 2017, då Mattias Svanbergs ryck och inspel på övertid resulterade i ett självmål och gav oss en ytterst tursam och oförtjänt 1-0-seger. Sedan dess har vi visserligen mäktat med ett och annat kryss, men våra insatser har nästan undantagslöst legat nånstans i spannet mellan halvkassa och råusla. Kanske lika bra att strunta i att åka dit i fortsättningen? Spara på bensinen och bara faxa upp de tre poängen till motståndarna?
Nåja. Lugn och fin. Nu återstår i alla fall bara en match där i år. Hammarby möter vi i slutet av augusti, och då ska tydligen den matta som Rikard Norling dömde ut efter Norrköpings match där (”den är slut”) vara bytt. Och apropå underlaget motiverar det att Anel Ahmedhodzic, trots en medioker insats i måndags, kan rosas för hur han hanterade situationen när pressen fiskade dålig-förlorare-citat efter matchen. Medierutinerat att ge konstgräs en känga efter vinst – minns hans ”skitplast som inte är fotboll” på Bravida Arena – men att efter förlust låta bli att klandra underlaget för sina halkningar.
Matchtätt (NY)
Från och med söndag ser matchkalendern lite mer fullklottrad ut. Mellan den 9 och 24 maj ska Malmö FF avverka fem allsvenska matcher. Det är en mer än de flesta andra lag, eftersom vårt möte med Elfsborg tidigarelagts på grund av Europaspelet. Själv gillar jag detta, och jag inbillar mig med atypisk optimism att ett tätt spelschema kan gynna vår förhållandevis breda trupp. Och apropå den blir jag inte överraskad om söndagens möte med Varberg innebär ett par förändringar i startelvan. Nånting säger mig exempelvis Veljko Birmancevic kommer att finnas på plan redan vid avspark.
Europaspelet (6)
Och visst måste vi ändå fortsätta blicka framåt mot allt det festliga som väntar i sommar? Europaspel är ytterligare en grej de mest svartsynta forumskribenterna menar att vi kan glömma redan nu. Men första kvalomgången är trots allt två månader bort. Så vi kan ju, i alla fall rent teoretiskt, hunnit rätta till grejer tills dess. Och chanserna är goda att vi inledningsvis ställs mot behagligt lågkvalitativt motstånd. 15 juni är alltså datumet lottningen till den första kvalomgången går av stapeln.
AIK-supportrar (NY, MEN MED ETT INSLAG AV TJATIGHET)
Inför AIK:s match mot Elfsborg i söndags vandrade ett antal – ganska många, av bilderna att döma – AIK-supportrar in på köpcentrat vid Friends Arena och spände upp ett par banderoller med budskapet ”Sporten förtjänar mer än 8 personer – slopa alla absurda restriktioner”. Snyggt genomfört, på helt rätt ställe, och jag är HÖGST medveten om att jag tjatar, men jag kan inte hålla med mer. Precis exakt så. Till alla er restriktionsivrare där ute, nej, jag önskar varken att farmödrar ska dö eller att alla Sveriges barn ska drabbas av långtidscovid. Men jag tror att det finns alla möjligheter att vara minst lika smittsäker på fotbollsarenor som på andra icke-stängda platser i samhället. För vi befinner oss utomhus, och där är smittrisken enligt en hel massa forskning oändligt mycket lägre (men vad vet jag egentligen, finns säkert forskning som säger det rakt motsatta, men likt alla andra med Coronasynpunkter väljer jag att avfärda all vetenskap som inte stöder den egna uppfattningen). Och nollrisk kommer hursomhelst aldrig att uppnås i några som helst sammanhang, hur mycket Zero Covid-sekten än önskar det och hur mycket de än gapar om Nya Zeeland.
Från och med dagen vi möter Kalmar hemma, den 17 maj, ska 500 personer eventuellt tillåtas på fotbollsarenorna. Om, som det sägs, smittläget tillåter. Och återigen tåls det att påpekas att beslut fattas av politiker. Samhället är inte blott ett smittoläge. Det innehåller fler lager än så. Jag hoppas att beslutsfattarna orkar lyfta sin blick.
Knappast någon högoddsare här idag. För om allsvenskans första två omgångar fick oss att sorglöst förtränga försäsongens och cupspelets ihålighet, är vi smärtsamt påminda nu. Och visst var det, så här i retrospekt, nåt som gnagde mot Östersund? Vi var solklart värda att vinna, men ändå kändes Östersunds anfall märkligt farliga alldeles för ofta. Det var helt enkelt tomt där bak.
Sju insläppta på fyra matcher duger såklart inte för ett topplag. Och som jag ser det hittas bristerna i det kollektiva försvarsspelet snarare än i enskilda spelare. Tele2 Arena är exempelvis, i alla fall i mina ögon, en plats där riskminimering inte borde betraktas som ett bakåtsträvande skällsord. Efter-match-intervjuerna antydde att vissa lärdomar drogs av måndagens utskåpning. Hoppas de förs i bevis framöver.
