Sex och jävligt offside: Avslaget och njutningsfullt
Återkomster, revanscher, framtidstro och filosofiska utvikningar. Kan man säga att veckans lista har allt? Nej, knappast. Det vore en grov lögn. Men läs gärna ändå.
Återkomsten (NYGAMMAL)
”Nä, förstår det. Vi spelar Champions League. Det gör ju inte ni.” Marouane Fellaini fick som bekant svar på tal ifjol, när han sade att han aldrig hört talas om Malmö FF. Och häromdan kunde vi läsa att en – förmodligen inte särskilt fotbollintresserad – handläggare på Försäkringskassan bemötts med motfrågan ”ska jag stå i shopen då eller?” då hen undrat om inte Guillermo Molins var kapabel att axla en annan tjänst hos sin arbetsgivare.
Guillermo Molins är en riktigt hyfsad citatmaskin. Men vad viktigare är, är att han sitter på bänken idag. I matchtruppen. Om det blir någon speltid återstår att se, men det här ger ändå ett oändligt mycket viktigare besked: Han är i speldugligt skick.
Det har skrivits spaltmeter om MFF-spelares skador förut. Jag vågar dock påstå att en långtidsskadad spelare aldrig uppmärksammats på det här viset förut. Aldrig förr har en återkomst varit så omtalad, så efterlängtad. Och nu är den där återkomstens tid faktiskt här. På riktigt.
Transferfönstret (NY)
En konstig punkt kanske, med tanke på att Filip Helander ser ut att vara förlorad i sommar. Skulle inte heller kännas särskilt överraskande om ett par till, varav Robin Olsen förmodligen är en, lämnar. Men samtidigt som man gnisslar tänder över detta kan man ju försöka självsuggerera sig till att vara en sån där som alltid ser glaset som halvfullt. Det faktum att det svenska fönstret stänger redan den 11 augusti – de flesta andra ligor håller öppet månaden ut – kan som vanligt ställa till det för oss. Men ändå: lämnar några spelare, då kommer andra in. Kalla mig naiv, men det tror jag faktiskt vi kan vara säkra på. Och det är ju faktiskt lite spännande att se vem det blir.
Avslagna sista halvtimmar (NY)
Å andra sidan, apropå hur förra punkten avslutades: Spänning, vem vill egentligen ha det? Tacka vet jag när det är som i söndags. En tidig flermålsledning, ett motståndarlag som inte riktigt har kapaciteten att hota och en stillsam defilering mot slutsignalen och tre odiskutabla poäng. Visst kunde, och borde, vi gjort fler mål. Men detta, att kunna stå och beskåda mitt lag spela en sista halvtimme utan oro, utan magont, utan att behöva stålsätta mig inför otäcka blixtnedslag i form av orättmätiga motståndarmål ... för mig är detta den ultimata fotbollsupplevelsen.
Jag hoppades och trodde att vår svit av klara hemmasegrar mot Åtvid skulle fortsätta. För en gångs skull fick jag rätt. Enda trista är att den match på året jag sett fram emot mest nu är spelad.
Erik Johansson studsar tillbaks (NY)
Ja, motståndet såg uddlöst ut. Och visst, ett jumbolag är sällan någon riktig värdemätare. Säkert kan man komma på fler förbehåll, invändningar och reservationer. Men efter senaste tidens allmänna försvarsskakighet och individuella, motståndarmålgivande misstag var det ändå väldigt skönt att få se Erik Johansson göra en i princip prickfri insats i söndags. Och ett invändningsbemötande kan ju också vara att Åtvidaberg må ha förlorat nio matcher nu, men i alla de andra åtta har de bara fått stryk med uddamålet.
Erik fick dessutom kröna det hela med att trycka in sitt första allsvenska mål för Malmö FF (i cupen har han däremot nätat för oss tidigare). En extra eloge får han för sitt svar i CMores pausintervju (vilken kunde avnjutas även i kvällsreprisen av matchen): ”Först och främst var det ett otroligt vackert mål”. Hoppas förresten att Celtic-ryktet inte förverkligas. Två mittbackar ut i samma fönster är minst en för mycket.
Vänstersidan (NY)
I en match som erbjöd mycket utrymme framåt firade vänsterkanten stora triumfer. Sanas gjorde i mitt tycke sin bästa insats i MFF-tröjan, och Yoshimar Yotún visade med eftertryck hur vass han är offensivt. Det är ganska tungt (på, om man bortser från hans frånvaro, ett positivt sätt) att vi har en spelare som inom nån vecka ska spela mot Colombia och Brasilien – FIFA-rankade fyra respektive femma just nu – i ett av världens största mästerskap.
Sen måste jag såklart även beröra det gula kortet, som ju nu innebär att Yotún är tre varningar ifrån nästa avstängning. Jag har sett en del kommentarer som menar att det skulle vara moraliskt förkastligt att provocera fram en varning på ett så här kalkylerat vis. Själv är jag visserligen knappast opartisk i frågan, men jag har ändå svårt att förstå det resonemanget. Visst är det så att ett kryphål i regelverket utnyttjas. Men det är ju i så fall just regelverkets fel. Då får man ändra det till att avstängning gäller först i match spelaren är tillgänglig i. Men just nu, och eftersom varken motståndare eller matchen i stort skadas, kan jag inte riktigt se vad Yotúns framjobbade gula är att vara upprörd över.
Och för oss som tycker att disciplinnämnden ibland ter sig som en något outgrundlig och oberäknelig instans kan vara lugna. Ytterligare bestraffning är inte aktuell, enligt den här intervjun på fotbolldirekt.se.
Verkligheten (NY)
2014 hade vi i praktiken avgjort allsvenskan början av september. I teorin skedde det i den 27:e omgången. Vi gick till Champions League och tjänade ett niosiffrigt belopp. Ja, smaka på allt det där. Det var ofattbart. Sagolikt. Precis som en saga var det.
En grej med sagor är emellertid att de ofta innehåller fantasielement. De är overkliga. Så nånstans får man kanske ändå inse att det som hände 2014 näppeligen kan omvandlas till permanent verklighet. Så där magiskt fantastiskt kan det liksom inte vara jämt. För mig blir det inte rimligt att använda fjolåret som konstant måttstock. Därför känner jag att det måste gå att acceptera en annan verklighet. En verklighet där ångest och förluster ingår. Nu menar jag inte att normaltillståndet måste vara att bli totalt utspelat av Häcken eller att tappa ledning till förlust under slutkvarten mot Kalmar. Bevare mig väl. Men svackor, de tillhör verkligheten. Vi hamnar i dem, och vi kommer ur dem. Det klingar måhända alltför perverst att säga att vi måste älska lidandet, men jag tror att vi i alla fall måste förlika oss med det. Jag vill mena att det helt enkelt ingår i supporterskapet.
Och förresten, kanske är vi redan ur den svacka som skakade oss i förra veckan. I så fall vinner vi ikväll.
Sen är ju verkligheten, som så mycket annat, dubbelbottnad. Ibland är den svår att leva med. För ett par veckor sedan gjorde laget en ruggigt usel andra halvlek mot Häcken. Vad gjorde vi i publiken? Gav laget vårt stöd, gjorde vårt bästa för att få spelarna att lyfta huvudena, försökte sjunga medvind i deras ryggar? Ja, ingen skugga över ståplats. Därifrån visades laget ovillkorlig kärlek just efter slutsignalen. Men uppe vid och runtomkring Roys, där jag står, därifrån var det inte bara mycket tystare än vanligt (något jag tycker man kan ha viss förståelse för).
Det hördes också, vid flera tillfällen, burop.
Det buades mot våra egna. Nu är jag inte elitidrottsman (själv viker jag mig och förlorar mig i existentiellt tvivel vid varje antydan till kritik). Jag vet inte säkert hur spelarna uppfattade det hela. Men jag tänker ändå så här: Laget blev inte hjälpt av det.
Själv stod jag där mest och muttrade, men det ursäktar mig på intet vis. Det gör mig inte bättre. För jag gjorde ingenting aktivt för att minska buandet.
Jag skäms och säger förlåt.
