Sex och Jävligt offside: Dags för höstspurt
En månad kvar. Sen är säsongen över. Veckans lista blickar, åtminstone delvis, framåt. Och lite bakåt. Lite åt sidan. Det är förvirrat och osammanhängande, precis som vanligt.
Hugo Larsson (NY)
Unga spelare som får sitt genombrott i Malmö FF: sånt gillar man. Inte lika positivt är att I believe the children are our future, inledningen till The Greatest Love of All som Whitney Houston hade en hit med i mitten av 80-talet, genast börjar eka i min skalle. Det är irriterande. Min hjärnbalk borde kunna sortera fram en bättre referens. För detta var ju på sin tid en högst okreddig låt, i alla fall för den som gärna bläddrade bland maxisingelnyheterna på Musik & Konst och såg det som välinvesterad tid att stå och rota i reabackarna på Domus Triangelns skivavdelning under överinseende av Ian Rush-lookaliken i kassan. Men detta att jag kan nynna gamla smörballader samtidigt som jag minns noll och intet av Microdisneys, Swamp Childrens och Stockholm Monsters respektive debut-LP:ar kanske säger något om mina sanna preferenser? Jag ryser. Aldrig roligt att tvingas till ovälkommen självkännedom.
Hursomhelst, det ligger något i det där med att ynglingar och unga spelare som Hugo Larsson är vår framtid. Särskilt när de kan uppvisa ett så moget och storstilat spel som Hugo gjorde i, framförallt, andra halvlek mot Hammarby. Hoppas han nu inte har för bråttom iväg till Bologna bara – ett par år här hemma får det gärna bli först.
Kaptenens inhopp (NY)
Målchanserna var lätträknade i lördags. Jag såg en låst match där Hammarby var bättre i första halvlek, men där Malmö FF trummade på mest och bäst mot slutet. Sammantaget, i mina ögon helt logiskt med 0-0. Men apropå vår avslutning så drevs trycket i stor utsträckning av Anders Christiansen. Han kom in med tjugo minuter kvar. Såg spelsugen och energifylld ut, och var ju faktiskt också bara en Dovin-räddning ifrån att bli matchvinnare. Av jinxningsskäl vågar jag knappt skriva detta, men måtte nu hans lårmuskler (och allt annat i hans kropp också) hålla resten av säsongen.
Regnromantik (NY)
Hösten må vara en mörk och på många sätt eländig årstid, men detta med regnmatcher … en liten, liten antydan av umbärande när man cyklar iväg i sitt regnställ, fnysningen åt de bekväma som väljer att stanna hemma i stugvärmen, felvalet med tygskorna, den droppande nästippen. Och så, på plats, de lite chansartade förutsättningarna på en halkig plan, långa glidtacklingar och nedklistrade pannluggar. I övrigt är idealscenariot att en mittfältsbrunkare trycker in vårt segermål nån gång under slutkvarten; gärna via en tilltrasslad situation. Nu blev det inte riktigt så i lördags. Men återigen, det är ändå nåt visst med höstruskiga regnmatcher.
Hoppet (5)
Den som så här års tittar in på andra lags forum brukar kunna hitta halvt uppgivna, halvt hoppfulla inlägg på temat ”men nästa säsong, då jävlar”. Malmö FF däremot, vi brukar ju vara med där uppe. Och därmed kunna befinna oss i nuet. Men i år? Jag noterar att det finns de som inte bara tycks hoppas utan faktiskt också tror att vi vinner allsvenskan 2022. Det gör inte jag. Det är för många poäng upp, för många lag som ska klappa ihop för att vi ska kunna gå om, samtidigt som vårt eget maskineri fortfarande hackar. Men! Hammarby är fortsatt bara två poäng före oss. Allt är inte förlorat. Hoppet om tredjeplatsen lever fortfarande.
Sebastian Nanasi (NY)
Ibland är det både skönt och intressant att titta på fotboll som man inte har hela sitt själsliv investerad i, så därför klickade jag mig fram till Kalmar-HIF i söndags. Och fick inledningsvis se ett småländskt lag som helt körde över sina nedflyttningskrampande motståndare från norra Skåne. Särskilt imponerad var jag av nummer 12, en liten, trixig och sammetsfotad yngling som låg bakom 1-0 med ett skottförsök som via motståndarben hamnade hos Simon Skrabb. Som satte den. Tolvan fick också en assist till 2-0, även om han egentligen borde gjort mål själv där.
Lägg till detta ett tjusigt mål i förra omgången, och vi kan konstatera att Sebastian Nanasi ser ut att stortrivas i Kalmar. Om allt går som det ska återvänder han hit inför nästa säsong. Låt oss hoppas att han kan fortsätta blomstra.
Dennis Hadzikadunic (NY)
Vet inte hur du, käre läsare, kände inför Nations League-uppehållet härförleden … ? Själv hade jag onda aningar. Gillade inte alls att Dennis Hadzikadunics åkte iväg till den bosniska landslagssamlingen. Detta är nämligen en spelare som, särskilt efter Niklas Moisanders korsbandsolycka, ABSOLUT INTE får skada sig. Helst inte trötta ut sig heller. Nu tycks det hela, tack och lov, avlöpt utan missöden. Och Hadzikadunic fick vila sig mot Rumänien (om jag förstått saken rätt var han avstängd efter en påpasslig varning mot Montenegro).
Att han sen tackat nej till Bosniens mycket underliga landskamp mot Ryssland i november känns både positivt och självklart.
Här borde kanske biljettsituationen inför morgondagens match diskuteras. Oro är måhända på sin plats inför besök av supportrar från Union – och kanske också Hertha? – Berlins mera hårdföra och eventuellt biljettlösa falanger.
Men jag tänker att vi får se hur det blir med det. En mer spelnära bedrövelse: för ett par veckor sedan närde jag ett hopp inför Sören Rieks och hösten. Han såg bra ut mot HIF, och började också riktigt lovande mot Hammarby. Men det varade blott en kvart. Sen var det nåt med ljumsken igen.
Det kanske bara är otur, vad vet jag, men fysteamet har en spännande utvärderingsvinter framför sig.
