Sex och jävligt offside: Den andre och den trettioandre
Hammarbymatchens förgrundsfigurer och diverse annat hittas på veckans lista.
Agons jubel (NY)
Han är väl egentligen den ende av förra sommarens nyförvärv som inte tokhyllats. Ännu, i alla fall. Och nu ska man väl inte dra för stora växlar på ett tio minuter långt inhopp och ett (i och för sig mycket snyggt) mål … men det gick inte att ta miste på att 3-1-målet i måndags betydde mer för Agon än "bara" tre säkrade poäng. Formkurva som pekar spikrakt uppåt från och med nu? Vi får se.
Extra kuriosa är att han var den ende av måndagens Swedbank Stadion-aktörer som också var på plan i det förra allsvenska mötet mellan MFF och Hammarby (Hammarbymålvakten Hopf satt visserligen på bänken, men kom aldrig in). Det var i september 2009, och även då kom Agon in i slutet. Vi vann förresten med 3-1 den gången också.
Den 32:a (NY)
Filip Helander skrev i augusti ifjol in sig som den 31:a MFF:aren att göra ett allsvenskt mål på Swedbank Stadion. Sen har vi fått vänta ett tag. Men när Oscar Lewicki vred upp kroppen och bredsidade in 2-1 i måndags blev han nummer 32. Med sin lite högre utgångsposition var han ju också inblandad i mycket annat framåt, som till exempel assisten till Rosenbergs 1-0, och gjorde rent generellt en bra match.
Nu ser vi med spänning fram emot att få se vem som blir nummer 33. Och förresten, ytterligare lite Agonkuriosa här: Mehmeti är nummer två i denna tjusiga rad av målgörare, slagen med blott 23 minuter av premiärskytten Labinot Harbuzi.
Inskolningsjämförelser (NY)
Hade vi väntat oss större stordåd av norrmännen? Borde Sana sprakat mer? Innan vi återvänder till de frågorna, låt oss titta lite tillbaks på en inte alltför avlägsen del av vår historia. Där finns paralleller, kanske till och med lärdomar, att dra. För drygt två år sedan var Emil Forsberg, Magnus Eriksson och Erik Johansson nya i klubben. Vandra tillbaks några tusen sidor på forumet här på Himmelriket, och du upptäcker att det höjdes en del frågetecken för dem. I maj kallades Forsberg till exempel för ”en av de mest INTETSÄGANDE värvningar jag någonsin sett i Malmö”. Några veckor senare undrade ett annat inlägg hur länge ”man måste stå ut med Eriksson på topp”. Våren 2013 var läget följande: Forsberg inledde oftast på bänken. Erik Johansson skadade foten i april, missade flera våromgångar och startade bara 14 allsvenska matcher på hela året. Och Magnus Eriksson såg, enligt den gängse uppfattningen, allmänt seg ut.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo: Idag är Forsberg och Erik Johansson landslagsmän. Magnus Eriksson blev poängkung 2013. Så, alltså, tillhör du dem som floppstämplar och är missnöjd med årets nyförvärv: ge dem lite tid vetja. Låt dem putsa bort bänk- och läktarrosten innan vi ger dem deras slutomdöme. Det kan fortfarande bli riktigt bra, det här.
Lite lugn efter storm (NY)
Ett norrländskt spöke i premiären, två förväntade guldkonkurrenter och laget med landets största hemmapublik. Det har varit en storslagen, närmast bombastisk, säsongsinledning. Nu väntar två lite stillsammare möten med halländskt motstånd. Fast missförstå mig nu inte. Tro inte att jag betraktar Falkenberg- och Halmstadsmatcherna som lätt undanborstade eller mindre värda. Det är bara det att jag tänker mig att de liksom kommer att omges av ett lite lugnare tonläge. Eftersom omväxling förnöjer tycker jag det ska bli skönt.
Träträffar (NY)
Det är förstås försmädligt att träffa trävirket. Men när man nu gör det, varför inte göra det lika sublimt som Magnus Wolff Eikrem? Först en projektil i innerstolpe, längs med mållinje och ut. Och sen den elegantaste av lobbar, med ett stråk av fjäderlätt överlägsenhet, egentligen värd mer än blott ett simpelt mål, i överkanten av ribban.
Som de brukar säga: Nästa gång sitter den.
En känsla av enighet (NY)
Dags att bli lite sentimental. Soppig, rentutav. Mormor-dricker-för-mycket-sherry-på-julaftons-kväll-mässig. För måndagskvällen blev en afton att minnas. Dels för att vi vann förstås - sånt är alltid värt att komma ihåg - men också för känslan på stadion. Den sattes egentligen direkt av det fantastiska tifot med alla stadsdelarna, en manifestation som fick mig att bli alldeles glansig i ögonen. Efter det var det på nåt vis som att vi alla drogs, och drog, åt samma håll. Inte så att det var ett större tryck än vi nånsin upplevt förut. Det kanske till och med var så att Hammarbyklacken hördes mer per person. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Kan inte bedöma det från där jag står. Och fast sånt må vara viktigt för många, spelar det för mig personligen ingen roll. Det är inte det jag syftar på här. Men vad jag upplevde, och vad som kändes väldigt bra, var en avsaknad av splittring. På nåt vis uppfylldes jag av känslan att vi stod enade.
Jag inser att det är fullt möjligt att jag övertolkar. Läser in för mycket. Kanske till och med efterkonstruerar. Men jag väljer att se det som att vi alla, åtminstone där och då, insåg att laget, klubben, är större än oss själva. Och att klubben därför förtjänar att vi står bakom den.
Jag ber om ursäkt på förhand. Detta blir lite tjatigt. Jag borde kanske hittat något annat att vinka offside åt, istället för att plocka billiga poäng genom att jag prata lite Disciplinnämnden. Men i alla fall, nämnden var lite i blåsväder igen i veckan, efter den bötesdom om 200,000 kronor man gav AIK efter cupderbyt mot Hammarby. Ganska många höjde på ögonbrynen åt den, eftersom den knappast kändes i linje med det nya regelverk som utarbetats. Det säger i korthet att om klubbarna gjort allt de kan för att skapa ett så säkert arrangemang som möjligt, då ska de straffas lindrigt - eller inte alls - om någon åskådare trots det till exempel tänder otillåten pyroteknik.
AIK gillade såklart inte domen de fått. Svensk Elitfotboll gjorde det inte heller. Och nu ska frågan utredas i Riksidrottsnämnden. Liknande Disciplinnämnds-ärenden är bordlagda tills dess att praxis skapats. Gott så. Låter vettigt. Disciplinnämnden jobbade undan snabbt (i sig hedervärt att ta tag i saker omgående), och då blev det eventuellt lite fel. Sånt händer både den ambitiöse och den bäste. Bra att det inte är för sent för korrigeringar.
Fast märkligt blir det ändå. Nämndens ordförande Khennet Tallinger tycks i artikeln här både mena att nämnden gjort rätt och haft allting kristallklart för sig hela tiden,och att man följer samma linje som man haft från början. Han säger exempelvis:
- Detta har vi varit överens om länge, nu går vi ut med det så tydligt som möjligt så att folk inte går och väntar på beslut i de nya ärendena.
Han kan såklart vara felciterad. Saker kan vara lösryckta ur sitt sammanhang. Men vad menas med det ovanstående? De kom ju med en dom. Men de har länge varit överens om en tolkning de inte vet om den är rätt? De gör det tydligt för folk att de inte vet vad bestämmelserna betyder än?
Nu sitter jag inte i några nämnder. Jag är inte hemma i juridikens vindlande korridorer. Lätt för mig att raljera. Det är kanske så här det funkar. Men hursomhelst, en sak jag märkt, i arbetslivet och annorstädes, är att det ofta lönar sig att vara lite ödmjuk. Säga nä, vet ni, här är jag en smula osäker. Erkänna att det kanske blivit lite tokigt. Det verkar som om folk förstår en bättre då.
