StartfotbollAllsvenskanMalmö FFSex och jävligt offside: Det svider än

Sex och jävligt offside: Det svider än

Det har gått några dagar sedan härdsmältan på Hisingen. Det har pratats och skrivits en hel del om den redan. Så det räcker, rentutav - kanske dags att gå vidare? Ja, säkert vore det bäst att helt enkelt glömma det som skedde där ... men veckans lista gör det inte. Glömmer, alltså.

Den här listan brukar fokusera på glada ting. Spelare som gjort det bra i veckan lyfts fram. Det brukar vara några rader om nåt annat trevligt som hänt, nåt som förtjänar uppmärksamhet, kanske något lite smålustigt och eventuellt en liten nick mot någon MFF:are i förskingringen.

Den här veckan finns det emellertid begränsat med grejer att dra på smilbanden åt. I lördags satt jag utomlands, iväg på en kortsemester, och emottog klentroget det ena nattsvarta sms:et efter det andra. Så ni får ursäkta, men 0-5 är ett ännu oläkt sår. Därför ställs den här listan, som så mycket annat under de senaste dagarna, på ända. Den är helt enkelt inte, kan inte vara, sitt vanliga positiva jag. Även Offside-sektionen, som vanligtvis tar upp nåt som är lite irriterande eller smådumt, är mer ångestoid än brukligt.

Fotbollskanalen.se må basunera ut att det är kris, men det har trots allt bara gått två omgångar. Det är läge att besinna sig. Att ha tålamod, att inte gripas av kvällstidningsmässig panik. Men 0-5 kändes som en blixt rakt i skulten från klarblå himmel - en helt osannolik sådan, med tanke på allt trevligt som försiggått under försäsongen. Det är därför svårt att inte oroas över de frågor som uppstår. Psykologin kring det hela, till exempel. Rikard Norling pratar i Vacker som få-fanzinet om vikten av att spelarna vågar lita till sin skicklighet. Hur allvarlig knäck har den tilliten fått? Och Daniel Andersson ska bara spela i nödfall, sades det. Nu är i min värld varje match, oavsett om vi förlorat veckan innan eller inte, ett nödfall. Men finns det nån form av fara, någon risk för otydlighet, i Daniels dubbelsidighet (jag tillhör dem som gissar att DA finns på plan på fredag, även om Fredriks text här är tänkvärd) och i att han inte får renodla EN roll?

Sen har vi den uteblivna målfabrikationen. Vi har visserligen missat en straff och hjälpt motståndarna att freda sin målbur, då Daniel Larsson "räddade" Pontus nick. Men bortsett från det? Vi skapade egentligen inte jättemånga målchanser mot Gefle heller. Vi såg ju så vassa ut i de sista träningsmatcherna ... vad hände?

Jag hoppas innerligt, och vill tro, att oron stillas snart. Att harmonin som truppen utstrålar är så djupt impregnerad att krampaktighetens törnebuskar inte tillåts blomma. Att spelarna byggts upp istället för att ha brutits ned av 0-5-örfilen och kommer ut på fredag taggade på rätt sätt, med självförtroendena garnerade med kransar av ödmjukhet. För visst känns mötet med Kalmar obekvämt mycket som en ödesmatch.

Dessutom: Likt stirriga bin runt ett saftglas surrar alla vi som har synpunkter på startelvan, vi som rusar till med allehanda svar. Bland oss hittas folk som tycker att Dardan ska spela istället för Ranégie eller Wilton istället för Thern eller Lewicki istället för Durmaz eller Jasmin istället för Filip. Eller att nån annan ska ersättas eller att vi ska ställa upp enligt 4-2-3-1. Eller att precis allting ska ändras och att alla, eller åtminstone de flesta, ska avgå.

Kanske har några av oss rätt. Vi får se.

En sak står hursomhelst bortom allt tvivel: det finns en som är bäst lämpad att fatta beslut. Nämligen den person som jobbar som allsvensk tränare i Malmö FF; den som lever med och ser spelarna på plan och i arbete varje dag. Vi kan vara hundraprocentigt säkra på att Rikard Norling vet bättre än oss allihop. Det finns kanske en risk för att inte heller Norling har nån lösning. Men han är i alla fall närmare den än någon av alla oss tyckare.

Att älta (NY)
Gefles tränare Per Olsson tyckte efter premiären att den uteblivna straffen inte var nåt att hänga upp sig på. Nu riktade han sig kanske inte främst till oss åskådare, men jag förstår ändå inte riktigt. Skulle man bara glömma och gå vidare? Går det? Alla fotbollsvänner jag känner börjar sina diskussioner med något av orden Men, Om och Ifall. Situationer, målchanser, domarbeslut ältas och tuggas om. Oupphörligen, om och om och om igen. Jag tror inte det är hälsosamt eller produktivt, men att be oss att inte hänga upp oss på en utebliven straff är som att be den svältande att inte vara hungrig; som att be den halvskallige sluta tappa hår; som att be den klaustrofobiske glatt ställa upp på att om det finns hjärterum finns det stjärterum. Att kalla ältandet för ett livselixir vore alltför positivt. Men att fortsätta älta, att hänga upp sig, det är en sak som inte är valbar.

2001 - 1990 - 1931 (NY)
Det här är inget alls roligt, men måhända intressant för kalenderbitare. Här har vi nämligen tre trista statistikmilstenar: 0-5 var vår värsta allsvenska förlust sedan den 14 maj 2001. Då fick vi stryk mot IFK Göteborg med 0-6. En detalj i sammanhanget är att första målet då gjordes av Martin Ericsson, som numera återfinns på Häckens mittfält. Raset kan delvis ursäktas av att vi fick två man utvisade i andra halvlek. Vidare: Sist vi presterade noll mål på de två inledande omgångarna var 1990. Då inledde vi med två 0-0-matcher. Och till sist, att vi bara mäktat med en poäng på de inledande båda matcherna har hänt många gånger förut - senast 1998. Men med tanke på att vi i år har så usel målskillnad är det här faktiskt, med reservation för att jag rotat fel i arkiven, den sämsta säsongsinledningen sedan 1931. Då inledde vi med två förluster.

En underlig start (NY)
Alla de tippade guldaspiranterna har vacklat; vissa mer än andra. Norrköping har däremot full pott efter två spelade matcher. Åtvidaberg har det efter tre - på Kopparvallen tryckte Kristian Bergström och kompani igår in sex bollar på det Gefle vi inte kunde få hål på. Har en allsvensk inledning någonsin varit mer ... oväntad?

Matchtäthet (NY)
Jag vill inte höra talas om nån repris på fjolårets fem-matcher-på-elva-dagar-idioti, men lite positivt i alla fall: just nu gillar jag april månads spelprogram. Det är skönt att nästa match kommer tätt inpå. Och nästa. Det betyder omedelbar chans till revansch; en snabb möjlighet att glömma och blicka framåt.

Många olika känslor (NY)
Det är bara en dryg vecka sen jag satt och längtade efter premiär. Tänk vad kul det skulle bli! Vad härligt att få vara lycklig i glada vänners lag! Och nu? Slutet av mars känns som en annan tidsålder. En tid då det ännu var OK att vara förhoppningsfull.

Så naivt. Uppvaknandet är bittert. En del är ilskna. Känner sig förnedrade och upprörda. Själv lutar jag mer åt att vara ledsen än arg. Och upplever yrsel, ett lätt illamående och en obehaglig, svårdefinierad förnimmelse av att vara lurad på konfekt och av att någon spelar mig ett elakt spratt.

En väldigt speciell känsla (NY)
Efter att jag läst godnattsaga för min lilla dotter om kvällarna ligger vi och sjunger. Vi börjar ofta med Andersson, son, son, Daniel Daniel Andersson. Sen följer vi kanske upp med Pocahontas-sången. Eller Blåvita laget ifrån Malmö Stad. Bredvid hennes självhäftande väggdekorationer med rosaglittrande Disneyprinsessor sitter ett foto på Jimmy Durmaz (hennes favoritspelare; en status han i ärlighetens namn har fått mer för att hon gillar hans Johnny Comes Marching Home-låt än hans kvaliteter på planen) upptejpat. Vi pratar om honom ibland. Hon ler lite, liksom både förläget och stolt, som om hon själv fått beröm, de gånger jag berättar att han gjort mål. Nu i veckan tyckte hon det var djupt orättvist att han fått ett gult kort. Innan hon somnar sjunger vi lite till, och avslutar med Ooh MFF, vi älskar Malmö FF.

För det gör vi ju. Och det kan inga 0-5-resultat i världen ändra på.

-------------------

Sådär. Nog med pekoralt känslopjåsk.

På fredag är det Kalmar, på måndag Djurgården. Med lite tur - och den där skickligheten som ju bevisligen finns där - innebär det att listan kan gå tillbaks till sitt vanliga format nästa vecka.

Det vore skönt.