Sex och Jävligt offside: En stilig start
Två omgångar avverkade, och Malmö FF står på sex poäng. Trots topptippat motstånd. Onsdagslistan kan knappast vara annat än helnöjd.
Full pott (NY)
Jo, målskillnadsmässigt var det bättre för sju år sedan. Då startade vi den allsvenska säsongen med två 3-0-segrar. Men poängmässigt är vi just nu jämbördiga med det som var Markus Rosenbergs sagolika återkomstår. Två inledande segrar är alltså något vi inte mäktat med sedan 2014. Ska såklart inte dra några växlar på det, alla jämförelser slutar där – men denna fläckfria början mildrar onekligen den där spänningshuvudvärken. Det känns bra.
Publik (NY)
Några klubbar har tagit in åtta åskådare på läktarna. Och en del – däribland MFF – har också låtit fylla loger och stadionrestauranger. Och dessa få själar har gjort skillnad. De har hörts. Och inte minst har TV-bilderna (eller streamingbilderna eller vad man nu kallar dem nuförtiden) av läktare och loger visualiserat hur otroligt märkligt och snedskjutet det kan bli med de pandemirestriktioner vi lyder under. Röster höjs, från spelare, från expertkommentatorer som Alexander Axén – ”åtta personer på den här arenan? Jag fattar ingenting” – och så sent som igår, ett brev, en bön, från SEF till regeringen att omvärdera.
”Det är smittläget som avgör när vi kan ta det första steget när det gäller publikfrågan”, sa kultur- och demokratiminister Amanda Lind på fotbollskanalen.se igår. Nu märker jag ord, men: det är såklart helt fel. Smittläget fattar inga beslut. Det gör regeringen. Och med all respekt för all död och sjukdom och att det är tungt på sjukhusen och tjatet om att Nya Zeeland bevisar att det är möjligt för länder att bli smittofria: det här hälsototalitära nollrisk-tänket som aldrig någonsin funnits i samhället tidigare men som ändå börjat smyga sig in i även vårt land - dock bara i vissa utvalda sektorer, såsom idrotten - är i mina ögon komplett verklighetsfrånvänt. Det finns gott om plats på arenorna, klubbarna har satt samman ett protokoll, ankomst och utslussning kan spridas ut över tid, och vi står eller sitter utomhus. Börja släpp in några av oss.
Le åt missar (NY)
Förlåt, en dum punktrubrik egentligen. Brända målchanser är såklart sällan något att skratta åt. Men de går åtminstone att betrakta på ett mer bekymmersfritt vis när slutet ändå blivit lyckligt. Så detta att Franz Brorsson lade bollen utanför det öppna målet vid den tilltrasslade hörnan just efter Häckens reducering, och detta att Anders Christiansen, denna stensäkra målmaskin, OCKSÅ sköt utanför i tokrent läge i 88:e – ja, det kan man nu kan le lite snett och skaka på huvudet åt. Och det räcker så. Krävs varken hulkande i fosterställning eller några primalskrin.
AC:s blick (NY)
Här vill jag förstås prata om det fältherremässiga, hans förmåga att hitta lösningar som egentligen kanske är lite för vidsynta för en liga som den svenska. Anders Christiansen har måhända inte varit galet dominant i de inledande omgångarna. Kanske har han mera antytt än plakatdemonstrerat klass. Men klassen syns. En annan typ av blick visade han också upp i efter-match-intervjun i söndags. Han pratade om hur en del experter tippat, log, sa att vi välkomnar att andra lag får favorittipset, och tittade på Alexander Axén. Som efteråt tyckte att det kändes som att han fick den där blicken som en smäll rakt på hakan.
Mattias Svanberg (NY)
Känns som om han varit med länge, men Mattias Svanberg är fortfarande förfärande ung. Blott 22 i år, och avtrycket han sätter i Serie A är allt djupare. Två mål i helgen och diverse rykten om att större klubbar nu rycker i honom. Kvällsposten berättade i början av mars att Bologna vill ha 150 miljoner för honom, vilket enligt deras uppgifter via en vidareförsäljningsklausul skulle betyda cirka 15 miljoner till Malmö FF. Och det känns ju inte som om hans värde direkt minskat sedan dess. Men, såklart, framförallt gläds jag åt hans sportsliga framgångar. Som synes längre ner är girighet något listan rynkar på näsan åt.
Flexibilitet (NY)
Den positiva delen av dagens lista avslutas av ett sånt där till intet förpliktigande näringslivsord; ett ord som egentligen hör hemma i visionsarbeten och värdegrunder och sånt. Så vad menar jag? Jo, detta: med Colak borta ändrade laget sitt sätt att spela från Hammarby- till Häckenmatchen. Den ensamma forwarden längst upp droppade ner, spelarna bakifrån tryckte upp. Det var framgångsrikt, framförallt i den första halvleken.
Många stora ord. Gary Neville är ”absolutely disgusted”. Jamie Carragher säger att klubben i hans hjärta är en ”embarrassment”. Och nej, han ägnar sig då inte åt dimögd nostalgi över Madness sjätte singel (en närmast ofattbart bra låt, för övrigt). Carragher pratar om Super League, megaklubbarnas nya påfund för att generera mer intäkter åt sig själva.
Själv tycker jag också det är sorgligt. Men har samtidigt lite svårt att uppbåda den där riktiga upprördheten. Det här händer i ett annat universum och blir mest bara ett kvitto på att de allra största på nåt vis ägnar sig åt … nåt annat. Känslor, förankring och tradition hittas såklart även i Super League-klubbarnas supporterskaror, men dessa begrepp är knappast ledstjärnor för ägare och klubbledningar. Nånstans blir det ju också närmast lite komiskt att UEFA plötsligt framstår som rättfärdighetens riddare, och att denna kanske inte alldeles genomaltruistiska organisations president Aleksander Ceferin uttalar sig om Super League som ett ”disgraceful, self-serving proposal” präglat av ”greed above else”.
Här hade jag egentligen tänkt fortsätta prata om huruvida UEFA och nationsförbunden verkligen skulle komma att genomföra sina hot om uteslutning. Men när denna lilla passus skrives är det onsdag morgon, och jag uppdaterar texten jag skrev igår. För nu läser jag att Super League läggs på is. Manchester City var först att dra sig ur igårkväll. De andra Premier League-klubbarna har följt efter. Jag försöker fundera på om detta ändå varit nån slug, mångbottnad och intrikat PR-kupp från megaklubbarnas sida, men jag klarar inte att tänka i så många steg. Jag landar i att de 12 utbrytarna helt säkert väntat sig en del mothugg, men tror att reaktionerna blivit mycket kraftigare än vad de nånsin kunnat föreställa sig. Kanske skulle jag till och med kunna tänka högtravande tankar som att de underskattade fotbollens själ.
Så vann den goda sidan? Omvändes de onda och såg, likt Vargen i Bamse, det felaktiga i sina handlingar? Tja, kanske det. De fick be om ursäkt i alla fall. Fast nånstans lär det väl ändå sluta som det brukar: i kompromisser som innebär större säckar pengar till de redan rika.
Jag avslutar med ett citat från i måndags, hämtat från ett Liverpoolforum:
“Yes - some of the outrage mentions that the clubs doing it are doing so for money. But that is not the source of the moral outrage, even as they point out the fact. It is the closed shop; the permanence of freezing this 'footballing elite'; the removal of jeopardy which is a removal of glory and excitement.”
