Sex och Jävligt offside: Ett annorlunda guld
Idag är det den elfte i elfte. Fyra stycken ettor. En mindre än det antal gånger Erdal Rakip har slutat etta. Erdals fem guld tar, tillsammans med en del annat, plats på dagens lista.
Mästare (NY)
Känns som om dagens listetta är tämligen självskriven. Ett cupguld snubblades, bokstavligt talat, bort i slutminuterna och i UEFA:s lilla lottboll till Europa Leagues sista kvalomgång låg ett alltför svårt motstånd. Men historien om den viktigaste titeln – den allsvenska – slutade lyckligt. Vi nådde målsnöret klart och överlägset först. Så här i efterhand går det förstås att säga att det aldrig ens var spännande i söndags. Fast för egen del skulle det vara något av en efterkonstruktion. Det var nervöst. Länge. Dröjde till Larssons 4-0 innan jag vågade slappna av.
Behagligt för Lennart att få komma hem. Och nu väntar tre allsvenska omgångar av den allra, allra skönaste typen av fotboll, nämligen den som spelas i vetskapen att oavsett hur den specifika matchen slutar har Malmö FF redan vunnit.
Eric Larsson (NY)
Ingen lär ha missat att ett av Sirius mest skarpslipade anfallsvapen heter Stefano Vecchia. I många highlights-sammandrag har han kunnat skådas vika in från sin vänsterkant, trampa förbi sin back och med högran curla bollen mot bortre stolpen. Ofta med mål som resultat. Hur sätta stopp för detta då? Jo: Genom att inte tillåta honom hitta läge för sin högerfot och att ligga tätt. Skavande medelst illertemperament. Precis så som Eric Larsson gjorde i söndags. Vecchia hittade inte många öppningar – det skott han till sist, halvvägs in i andra halvlek, lyckades avlossa avvärjde Marko Johansson. Istället fick Eric Larsson kröna en storstilad insats med att … ja, vika in från sin kant och curla in bollen i bortre. En på många sätt alldeles oerhört vacker symbolik.
Drömmar om Stadion (NY)
Fyllda läktare, ja. Sannerligen en sak som känns avlägsen just nu. Smittspridningen rusar. Mönstret från i våras är tillbaks: tidningarna lyfter återigen upp skräckhistorier om svårt sjuka människor, och det understryks med emfas att dessa människor är unga. De så-många-kommer-nog-att-dö-modelleringar som under några månader lyst med sin frånvaro återvänder. I andra artiklar ryter arg och utarbetad sjukvårdspersonal ifrån om skärpning. Och i de sociala mediernas kommentarsfält klagas det högljutt på myndigheters oduglighet, fulla bussar och ohämmat festande. Förbud och böter efterlyses, eftersom "folk" - denna anonyma massa som uppenbarligen står att anklaga för så mycket - gör fel, "folk" klarar inte av att hantera bara råd och rekommendationer, "folk" behöver hårdare tag och strikta lagar. Oklart för mig exakt vad det är som ska förbjudas och bötfällas, men i alla fall. Kanske hittas både sanningar och lösningar i dessa kommentarsfält, vad vet jag.
Samtidigt: att förnya årskortet påminde i alla fall mig om att det en dag återigen kommer att bli möjligt att se fotboll på plats. Vågar vi hoppas på det där vaccinet, som trots allt ovanstående ändå fått ett visst utrymme i pressen?
Erdal har fem (NY)
24 år gammal. Fortfarande en väldigt ung man. Hela livet framför sig, typ. Och redan har Erdal Rakip fem guld. Dessutom är han en spelare som gjort många bra matcher och saker under hösten, med den sublima framspelningen till segermålet mot HIF som juvelen i kronan. Noterade också att han, i efter-match-intervjun i söndags, kanske av artighet mot den klurige reportern valde att låtsas som om han inte visste vem som har flest allsvenska guld. Självklart vet han det, eftersom han fick samma fråga av Sydsvenskan häromveckan.
Rotationsläge (NY)
Kanske blir vi tvingade därtill av Coronaskäl, men hursomhelst tycker jag att det under de sista tre omgångarna är läge att få se mer av de spelare som hittills fått begränsad speltid i år (mot Lund i cupen den 25:e får emellertid inga chanser tas, där måste starkast möjliga lag mönstras).
Nästa års Europaspel (NY)
Vi har vunnit vår liga. Prima. Bland mycket annat innebär det att vi skaffat oss en jättechans att nå någon form av europeiskt gruppspel nästa år, då ju UEFA introducerar sin tredje turnering (Conference League – återstår att se hur lukrativ denna blir, dock). Det hela åskådliggörs fint här, på holländaren Bert Kassiesas webbplats.
Sannolikt kommer vi att vara seedade minst de två första kvalomgångarna – vår rankingpoäng, 18.500, hade räckt till detta med god marginal i år. Och som synes på tävlingsschemat är det väldigt viktigt att överleva första rundan. Åker man ut redan där spelar man vidare i Conference League-kvalet, medan senare utslagning innebär både Europa League-kval och ytterligare en livlina. Så låt oss hoppas att lotten ger oss ett riktigt ängagäng i första omgången. På den oseedade halvan lär det tyvärr finnas ett och annat blindskär, som till exempel den norska ligasuveränen Bodö Glimt.
Det blev ingen gemensam guldmiddag för laget. Läser att Sören Rieks istället gick och köpte sig en hamburgare på Burger King. Visst kan grillat vara godast, men en Whopper är inte direkt en måltid som andas pampig guldglans och total eufori.
Här hemma hos oss var vi glada. Firade, kramades, pustade ut och drack en slurk finwhisky. Men sammantaget: ett guld förtjänar mer än vad denna förbannade, tröttsamma och sorgliga situation tillåter.
