Sex och Jävligt offside: Ett fröjdefullt kalas
Måndagens festtillställning dominerar såklart veckans lista.
Sankt Anton (NY)
Det är inte direkt någon högoddsare som återfinns överst på listan. Anton Tinnerholm gick på vattnet i måndags kväll. Det var helt enkelt en uppvisning. Vi i publiken hänfördes och hyllade. Det var nästan som om han gavs helgonstatus, om än bara för en kväll. Anledningen var förstås att han bjudit på ett helt pärlband av små mirakel. Först alla framspelningarna och ett mål på volley. Sen dribblade han av hela Elfsborgsbacklinjen, en aktion som fick flera lagkamrater att lägga händerna på huvudet i förbluffad beundran, och bredsidade iskallt in bollen. Maranata-stämning rådde på läktarna, även om hyllningsramsorna sjöngs till en något icke-sakral melodi (Vi i femman-pianisten Janne Lucas' ”Växeln hallå”). Och så rundades alltihop av med att papper och penna kontraktsförlängningssymboliskt lades i Tinnerholms hand; och att han fick agera allsångsledare. En vacker kväll.
Bonkes debut (NY)
En annan festlig grej var att vi äntligen fick se Bonke Innocent göra sina första allsvenska minuter, när han bytte av Oscar Lewicki i 75:e minuten. Vad visade han då? Tja, det var ju inte den mest tillspetsade situation han slängdes in i, så det är såklart svårt att dra varken slutsatser eller växlar på inhoppet. Det var mest enkla, säkra passningar. Men också ett par väladdresserade crossbollar, och ett misslyckat – men ändock – skottförsök. Fortsättning lär följa.
Laget (NY)
Mycket strålkastarljus på Anton Tinnerholm, och det med all rätt. Men låt oss inte glömma alla de andra. Bengtsson och Nielsen, som inte släppte någon över bron. Safari, som ägde sin kant tillsammans med Jo Inge Berget. Christiansen, Lewicki och Erdal, som tryckte på framåt men också förmådde att vara på rätt sida bakåt. Carlos Strandberg, som hade förtjänat att kröna sin hittills rappaste insats för oss med ett mål. Rosenberg, vars löpningar, kompromisslöshet och osjälviska slit på nåt sätt satte tonen. Inhopparna, som kom in och avlöste när matchen redan var vunnen. Och så Johan Dahlin då, som fick noll skott på sig. Men en målvakt som håller nollan går det förstås inte att anmärka på.
Nio ner (NY)
Ingenting är klart. Inte ens Europaplats – det är 13 poäng ner till Häcken som ligger fyra, och det är 15 poäng kvar att spela om. Fokus måste hållas, nävar måste förbli knutna, jobb måste fortfarande göras. Men med det sagt: det ser onekligen bra ut. Igen.
En halvlek av njutning (NY)
Att stå på Stadion och bara njuta, hur ofta gör jag det? Inte ofta alls. Inte så att jag inte tycker om att vara där, men den allomslutande och totaldominerande känslan när jag är där, det är nervositet. Så var det även i måndags – men bara tills klockan var sisådär tio över åtta. Då dunkade Markus Rosenberg in 3-0, och vi visste allihop att matchen var vunnen. Resten av halvleken var defilering, lika välgörande för en orolig mage som det lenaste glas Samarin. Fotbollsunderhållning när den är som allra bäst. Spänning, du är överskattad. Vem behöver dig?
Nations League-formatet (NY)
En punkt av utblickskaraktär kan kanske också vara på sin plats. Men det är med viss tvekan UEFAs nya idé för landslagsfotboll inkluderas på listan. Ett problem med konceptet är exempelvis att upplägget är snårigt krångligt (det förklaras i detalj på UEFAs webbplats). Ett annat att det såklart går att diskutera det rättvisa och riktiga i att minst ett av Europas 16 sämst rankade lag ges tillträde till EM-slutspelet – utan att ha behövt slå ut något högre rankat lag.
Men det jag uppfattar som bra med det hela är att UEFA gör nåt åt ett av sina sorgebarn: träningslandskamperna, dessa trista tillställningar som många etablerade spelare tycks göra sitt bästa för att slippa delta i. Dessa landskamper blir nu ersatta av Nations League-matcher mot jämnrankat motstånd. Sverige kommer sannolikt att rankas i Nations League-grupp B. Så ur svensk synvinkel är det också positivt att landslaget, om vi misslyckas med att gå till EM via det ordinarie kvalet, förmodligen ges en ny chans via Nations League-playoff.
Dagens lilla frågetecken är av moralisk kompass-karaktär. Jag förstod att man i Cmore-studion kritiserat Elfsborgs inställning till måndagens match. Det är såklart svårt att invända mot – våra motståndare vek ner sig på ett sätt som måste svida rejält uppe i Borås. Fast lite höjer jag på ögonbrynen när den slappa inställningen tydligen exemplifierats med att Kevin Stuhr Ellegaard och Markus Rosenberg log och klappade om varann efter det att Rosenberg nickat en retur just utanför. Jag tyckte det såg jättetrevligt ut: två erfarna yrkesmän bryter för ett par sekunder allvarsbarriären och visar vänskaplig respekt för varandra.
Dagen innan hade man i samma studio vevat om ett bortdömt mål i matchen mellan Hammarby och Djurgården. Domare Pandzic hade blåst av för ruff på en – som reprisbilderna visade – uppenbart filmande Jonas Olsson. Alexander Axén och Hasse Backe var helt överens om att målet borde godkänts, men betecknade Olssons agerande som ”rutinerat”. Förvisso kunde man möjligen spåra viss ironi i deras ordval, men några invändningar mot Olssons skådespeleri hördes egentligen inte. Märk väl: jag säger inte detta för att peka finger åt Jonas Olsson. Han gjorde bara något som väldigt många andra fotbollsspelare också gör, och har gjort i evinnerliga tider (Glenn Strömbergs filmning i VM-kvalet mot Tjeckoslovakien 1985 är smått legendarisk), utan att det anses det minsta anmärkningsvärt. Medan vi/de som sitter runt om och tittar på gnäller mer på domaren som låter sig luras av fusket än på fusket i sig.
Sammanfattningsvis: Dels handlade det om fullt berättigad kritik mot Elfsborgsspelarnas inställning, men lite hårddraget fanns det inbakat i det en rynkning på näsan åt sportsligt uppträdande. Alltmedan ostraffat fusk mer etiketteras som inkompetens hos domarna, och mindre som attitydproblem hos spelarna. Jag är medveten om att jag har en naivt idealistisk inställning här, men ändå: jag tycker mig skönja något av ett moraliskt dilemma.
