Sex och Jävligt offside: Fina debuter och ständiga besvikelser
Upp och ner, fram och tillbaka, pushnotiser och medlemsmejl - det är alltid lika intensivt i sena juli. Det är bara att spänna fast sig och förhoppningsvis hinna njuta lite då och då.
Tiden på året (NY)
Att skriva denna listan i, låt säga, december eller januari kan vara att behöva ämnesleta med det berömda ljuset och den precis lika berömda lyktan. Någon junior har sett bra ut i andra halvlek i en träningsmatch mot Lyngby, någon klubbföreträdare kanske har varit lite ball i någon intervju. Sånt räcker då. Rakt in på tredjeplatsen, naturligtvis enkom för att det inte finns särskilt mycket annat att överhuvudtaget reagera på.
Slutet av juli är den diametrala skillnaden mot detta. Det händer grejer varenda dag, i varje andetag och runt vartenda gathörn. Även om allt detta nödvändigtvis inte går att kategorisera som positivt, är det hur man än vrider och vänder på det oerhört intensivt att vara MFF:are i detta nu. Allsvensk guldjakt, Champions League-kval och ett vidöppet transferfönster som ständigt genererar nya rubriker, namn och spekulationer.
Och visst är det precis det här vi lever för? Allt är på helspänn, matcherna avlöser varandra och fokuset är totalt. Visst, det är inte alltid skitkul, men nog fan har man åtminstone aldrig långtråkigt under julis sista veckor.
Insatsen mot Norrköping (NY)
Med startelvan framför mina ögon timmen innan avspark var känslan att matchen mot Peking av Milos ansågs vara sekundär, värd att chansa i och kanske till och med lite försumbar. Så var det med största sannolikhet aldrig, men frustrationen hos mig som supporter när tre nyss ankomna nyförvärv kastades in från start samtidigt som Anders Christiansen och Ola Toivonen lämnades utanför (i en ofta tuff) bortabatalj gav åtminstone mig känslan av att matchen var… bortprioriterad?
Insatsen på planen skvallrade emellertid om någonting helt annat. Nu är inte IFK Norrköping vad de brukar vara, men vi kan inte göra mer än att vinna och göra det betryggande. Detta var också precis vad vi gjorde. Initiativrikt framåt, tryggt bakåt och en inställning som med eftertryck meddelade att här skulle minsann inte prioriteras bort några matcher.
Årets i särklass bäst genomförda bortamatch. Well, konkurrensen här är ju vad den är här, men ändå!
Moustafa Zeidan (NY)
Nu ska man såklart vara jävligt försiktigt med att basunera ut hela långa listan över superlativ redan efter en match, men det finns få saker som piggar upp lika mycket som en riktigt, riktigt bra debut. Och en sådan fick vi definitivt se av Moustafa Zeidan i lördags. Han såg ut som om att han spelat i MFF i flera år? Synkad med sina medspelare, kanske framförallt med Sergio Peña och Isaac Kiese Thelin och hela tiden med en plan för vad han ska göra. Han såg ut som han brukade göra i Sirius, fast ännu bättre.
Moustafa Zeidans fortsatta MFF-resa ska helt enkelt bli otroligt intressant att följa.
Joseph Ceesay (NY)
Och på tal om spännande nyförvärv. Joseph Ceesay stod även han för en lovande debut i lördags. Moustafa Zeidan visste de flesta av oss var riktigt bra, medan Joseph Ceesay var mer av ett frågetecken för den majoritet som trots att inte följer den polska ligan med precision. Helvete, vad snabb karln är! Viktor Agardius, som fick det vidriga uppdraget att försöka hänga på där ute på kanten, har troligtvis ännu inte lämnat startgroparna där uppe på plasten på Platinum Cars Arena (herregud, vilket namn…)
Mycket kan man säga om Malmö FF anno 2022, men snabba, det har vi inte varit. Joseph Ceesay förmedlar med sin ankomst faktiskt också lite av ett annat sätt för MFF att välja att spela, med djupa bollar bakom en högt stående backlinje. Det kan bli viktigt i höst.
Tröjpudeln (NY)
Ni kan historien bakom det i mångas ögon skändade emblemet som medföljde presentationen av vår nya tredjetröja. Kanske var ni en del av det högljudda ramaskriet, jag var det definitivt. Att marknadsavdelningen ens trodde att det skulle landa väl att integrera vårt emblem till oigenkännlighet för att bättre matcha ställets färgkombinationer är faktiskt beyond obegripligt, men det har de fått höra tillräckligt nu.
Bra däremot att de tog till sig av kritiken, pudlade och placerade emblemet på bröstet i dess rätta färger. Ordning: återställd. Även om förtroendet för ansvariga från oss supportrar nog är skadat för en tid framöver.
Bara halvvägs (NY)
Matchen igår var skit (vi kommer, föga förvånande, till det lite längre ner), men vi är trots allt inte mer än halvvägs in i dubbelmötet. Det kommer naturligtvis bli någonting annat hemma på Stadion, det har vi ingen anledning att misstro. Här har historien varit tydlig det senaste decenniet. Det är såklart fortsatt favorit på att vi går vidare, men insatsen kommer behöva tangera säsongsbästa för såväl de på planen som på oss på läktarna. Det löser vi väl?
Det ser inget vidare ut det här faktiskt. Det var förbannat tråkigt att insatsen mot Peking inte kunde följas upp med någonting annat än skitinsatsen igår. Överhuvudtaget har de positiva prestationerna i år mest varit avvikelser i förhållandevis till den typiska norminsatsen. Matcherna mot AIK och Götet hemma och Degerfors och Norrköping borta har alla fått oss att tro att vi sett inledningen på en spelmässig inledning som ska leda vidare in i en lugn och harmonisk period där de goda prestationerna följer varandra och poängförlusterna mest kan betraktas som farthinder på en resa vi alla ser framemot att åka på. Istället har vi hela tiden möts av nya skitinsatser, fler poängförluster och ytterligare besvikelser.
Det går inte att skylla på skadorna eller matchandet längre, vi har precis alla förutsättningar för att klara det vi ställs inför, men ändå är känslan att saker och ting håller på att gå åt helvete. Det enda som kan förändra den känslan är tre, fyra raka bra insatser där de spelmässiga idéerna med enkelhet kan urskönjas och framgångsreceptet kan utläsas tydligt. Just nu finns det tyvärr inte jättemycket som talar att vi ser detta i närtid.
