Sex och jävligt offside: Framtidstro och förlamande ambivalens
Onsdagslistan är här.
Champions League-tåget tuffar vidare (1)
På lördag tar allsvenskan som bekant slut för den här gången, och vore detta bara ett vanligt år hade man snabbt drabbats av abstinens. Legat sömnlös om nätterna och funderat kring januarilägret. "Blir det DC United igen månne? Hoppas streamen inte kommer lagga så in i helvete igen...".
Men nu är ju detta trots allt ett speciellt år, topp fyra eller ej. Tre dagar efter Norrköping besökt Swedbank Stadion väntar returmöte i CHAMPIONS LEAGUE med Shakhtar Donetsk i Lviv. Hemmamötet slutade i dur och nu "räcker" det med ett måls förlustmarginal för att Europa League-drömmen ska fortsätta leva i allra högsta grad. Och till skillnad från när Real Madrid eller PSG ställer upp på andra planhalvan är det en match där förväntningarna vågar sträcka sig längre än "allt under 0-3 är riktigt bra!" Zlatans hemkomst i all ära, men när jag tänker på Europaspel är det just denna typ av matcher jag ser allra mest fram emot.
Åge valde Pa Konate (2)
Nu har jag inte bara snott förra veckans listetta, utan även listtvåan! Men vad ska jag annars göra? Med tanke på redan nämnda 1-0-vinst förra veckan är en lista utan Pa Momodou Konate ingen lista värd namnet. Förra året knuffades han ut i hetluften utan stödhjul mot Räddbullarna, stängde igen totalt. Juventus borta? Jo, det funkade helt okej där med. I år har speltiden till stora delar uteblivit, och när chanserna väl kommit mot betydligt överkomligare motstånd har han inte imponerat nämnvärt. Tvivlade man därmed en aning när man såg startelvan i tisdags? Absolut. Blev man överraskad över utfallet? Ja, det får man väl säga. Borde man blivit det? Verkligen inte.
Det har ju trots allt blivit en närmast vedertagen sanning nu att Pa Konate är de stora matchernas man. Oftast endast godkänt uppträdande i serielunken, men stensäker varje gång Europas strålkastare är riktade mot honom. Med insatser som inte ens UEFA:s egen hemsida kan blunda för.
Andra ynglingar som tagit för sig (NY)
Men han är ju inte ensam i talangskaran, Pa. Medan Simon Kroon och Pawel Cibicki sorgligt nog förpassats till frysboxen har andra verkligen klivit fram. En av dessa är onekligen Erdal Rakip. Visst var han med en hel del förra året, men i år har han verkligen tagit det där steget. Fullkomligt orädd och alltid benägen att driva bollen framåt har han kanske inte alltid fått den speltiden han förtjänar, men han har alltid varit perfekt att kasta in i slutet av ovissa matcher. Se bara i mötet med Shakhtar när han minst två gånger vinner bollen på egen planhalva, driver upp den i banan för att sedan rutinerat skaffa en frispark. Sådana spelare är ovärderliga.
Franz Brorsson är en något nyare bekantskap, men inte en mindre trevligare sådan. Efter Pontus Jansson och Filip Helander undrade man om några fler hemvävda mittbacksresar skulle dyka upp snart igen, men vi behövde inte vänta länge. Nu ska man vara försiktig med att ta ut något i förskott, men Franz har alla möjligheter att gå samma framtid till mötes. Han är bra på skallen, har en bra passningsfot, och ett sådant lugn som får en att undra om han verkligen fyller 20 först i januari nästa år. Precis som Erdal, som dock får sin tårta först två veckor senare.
Hörnor (NY)
Lika vedertagen som sen där sanningen om Pa Konate är sanningen om att MFF och fasta situationer inte går ihop. Eller den var det åtminstone. På frisparksfronten är det (bortsett från Mackans 3-0 mot Kalmar) visserligen minst lika impotent som vanligt. Men hörnorna, ja vad har hänt där egentligen?! När Rasmus Bengtsson skallade in vinstmålet mot Hammarby slog det mig: Har vi gjort så många hörnmål under hela 2000-talet som vi gjort i år? När jag sedan gick igenom våra spelade allsvenska och europeiska matcher glömde jag säkert bort något i mängden, men kom ändå upp i över tio gjorda hörnmål. TVÅSIFFRIGT! Det är ju som om Ulrich Vinzents hade lirat i långärmat och smällt in fem bollar under sin avskedssäsong. Ur led är tiden.
IFK Norrköping (NY)
Inför säsongen var det endast ett fåtal "experter" som förutspådde en topp sex-placering för kamratklubben. Ännu färre hade tippat på Europaplats, och ordet "guldstrid" hade setts som trött ironi. Men med ett par egenfostrade talanger av finaste sort och en pånyttfödd målspottare i Emir Kujovic har "Party-Jannes" gäng stått för en av de största allsvenska prestationerna på länge. Detta gäller förstås även om det "bara" blir silver, förlåt, STORA silver på lördag. Plasten på Nya Parken är det enda negativa jag kan komma på, och ett år då vi själva inte kan vinna unnar jag gärna detta IFK en segersång.
Och sen får man ju erkänna att det hade varit kul att få se Janne Andersson försöka leva upp till sitt beryktade smeknamn iklädd en sån där bedrövlig jävla guldhatt.
Fjärdeplatsen (4)
Då var vi alltså två poäng före Elfsborg inför den sista omgången. Kryss mot just Norrköping räcker, såvida inte knallarna slår målrekord i sin match mot Falkenberg, för att säkra fjärdeplatsen. Det borde väl kunna gå? Om det nu blir så ökar vi markant chanserna för Europaspel 2016, och om inte de "rätta" lagen vinner cupen får vi väl själva jogga hem den istället. Men hur det än går med den saken så har vi en allsvensk medalj att hämta. För vad var det Eric Persson sa nu igen? "Brons tar man, femteplatsen får man." Eller något i den stilen.
Ni kanske märker att punkt fem och sex säger emot varandra lite? Å ena sidan vill jag inget hellre än att IFK Norrköping tar guldet före IFK Göteborg, men å andra sidan lockas jag ju givetvis av den där fjärdeplatsen. Högst troligen kommer bara en av önskningarna kunna slå in, och då måste man konfrontera sin inre kärna och klämma fram ett svar. "Vad väljer du?" Hur ambivalenta känslorna än är blir valet ändå skrämmande enkelt. Självklart vill jag se oss förlora på lördag. Att bara skriva den där meningen fick mig att spy en aning. Men vad är alternativet? Om vi slutar femma finns en chans att reparera det hela med en cupvinst. Vetskapen om att vi indirekt spelat det 19:e SMguldet till våra största rivaler... hur fan hämtar man sig från det?
Snacket om läggmatch hit och dit är oundvikligt, men för mig är saken enkel. Självklart vill jag inte se någon sådan skit. Dels är det emot min och de flesta andras bild av vad idrott bör vara, dels hade det känts riktigt smutsigt med tanke på den hjälpande hand som Blåvitt faktiskt räckte ut i slutomgången 2004. Det ska förloras, men det ska förloras med någon typ av värdighet. Varför inte 2-3 efter en heroisk insats från bortalaget?
En rättelse bara: Det där med att jag vill SE oss förlora är en lögn. Det finns inte en chans att jag kommer kolla på matchen. Att komma på sig själv med att heja emot sitt lag... spyhinken åker fram igen. Jag kommer leta upp en dokumentär om andra världskriget lagom till matchstart och hata mig själv resten av dagen. Det är en vidrig situation vi hamnat i och den får mig bara att längta till januarilägret. Eller till Champions Leaguematchen tre dagar senare.
