Sex och jävligt offside: Frisparkar, Bob och Pa
Att det spelas Champions League-fotboll i Malmö stad ikväll är alldeles oerhört fantastiskt, men inget som hindrar listan från att dyka upp på reglementsenlig tidpunkt.
Champions League-tåget tuffar vidare (NYGAMMAL)
Shakhtar Donetsk är i stan. Som brukligt är i denna den finaste av klubblagsturneringar: ett obehagligt bra motstånd. Men medan jag inför Real Madrid mest kände en axelryckande uppgivenhet, bubblar ångesten nu. Jag tolkar denna känsloförskjutning som att nånstans, ja, där lever ändå hoppet om poäng. Trots allt är ukrainarna är ett något mänskligare lag än Real och PSG. Det måste även vi svartsynta våga tro.
Dessutom är Bob Houghton på besök. Bara en sån sak.
Åge väljer Pa (NY)
Jag tvingades resa bort och missade Kalmarmatchen, men har förstått att Pa Konate hade det jobbigt. 2015 är ett år man tvingas konstatera att det inte riktigt gått som man hoppats. På flera plan. Ett par av de unga egnaledsspelare i alla fall jag trott på en stabilt uppåtpekande utvecklingskurva för, de har inte riktigt lyckats ta de där kliven. Pa och exempelvis Pawel Cibicki har fått begränsat med speltid i år, och när de fått det har det sällan gått lysande.
Shakhtars högersida lär knappast vara sämre än Kalmars, så risken är uppenbar att Konate får slita än värre ikväll. Hursomhelst gillar jag att Åge, om man nu ska lita på förhandsspekulationerna, väljer att spela Pa. Det vilar ett tilltalande rakt och konsekvent tänk över det - när vår ordinarie vänsterback är avstängd spelar vår reservvänsterback på hans plats. Inga konstiga omdispositioner, inga felfotade nödlösningar som måste stanna och vända upp bakåt för att kunna slå ett inlägg. Nu återstår det i och för sig att se hur ofta Pa Konate kommer upp i inläggsläge, och om den fot som är hans rätta har tillräcklig precision för att pricka rätt skallar. Men, som sagt, själva principen bakom att han väljs som kvällens vänsterback, den gillar jag.
Frisparkar (NY)
Med nostalgin som luddigt filter skulle jag vilja påstå att min faiblesse för tjusiga frisparkar väcktes i det som ibland kallas för just Frisparkarnas VM; världsmästerskapet i Spanien 1982. Där briljerade till exempel Bernard Genghini med ett par såna där klassiska skruvar över muren och upp i närmsta krysset; Hintermaier dunkade in en för Österrike; Zico knorrade in en förbi en förbluffad, stillastående och välfriserad skotsk målvakt. Och så hade vi förstås Eders rökare, som rammade den argentinska ribban från typ en kilometers håll. På reprisen ser det ut som att han börjar jubla redan innan Zico petat in returen, uppenbarligen så lycklig över sin perfekta träff att han tycker det spelar mindre roll var bollen egentligen tar vägen.
Men man kan ju också uppleva dylikt på betydligt närmare håll. Rosenbergs 3-0 mot Kalmar blir något att sitta och förnöjt humma över i gungstolen framför brasan nu i vinter.
Fjärdeplatsen (NYGAMMAL)
Vi fick bara behålla plats fyra ett par dagar. Norrköping fick straff och missade. Sen valde Marcus Rohdén att falla, och Elfsborg fick också straff. De satte sin och vann. Vi måste såklart fortfarande göra vårt, och så får vi först sätta vårt hopp till Häcken. Frågar ni mig är det faktiskt hög tid att Hisingenlaget gör oss en tjänst.
Flicklagsdiskussionen (NY)
Min yngsta dotter går på streetdance och balett. Medan hon dansar sitter jag i soffan utanför undervisningssalen och känner mig storfotad och en smula bortkommen i denna för mig främmande värld. Min vilsenhet är dock ingenting som kommer att få henne byta ut sin dans mot fotbollsomklädningsrum och -planer. Om Malmö FF öppnar upp en flicklagsverksamhet kommer knappast jag vara en av fotbollsföräldrarna där. Icke desto mindre gläds jag åt att diskussionen öppnas, och att Daniel Andersson uttrycker sig positivt kring tanken. Det hade känts riktigt bra om den finaste av föreningar erbjöd spelmöjligheter för alla barn.
Lvivska biljettpriser (NY)
Biljetterna till Malmö FF:s Bernabeu-match kostade 200 eller 300 kronor, beroende på sektion. Ganska humant. För inträdet till matchen mot Shakhtar i Lviv fick man hosta upp en tjuga. Här vore det fullt rimligt att lägga in en omvärldssocial dimension i det hela: detta skrattretande låga biljettpris kan kanske ses som en spegling av världens orättvisor. Här i väst har vi råd att betala flera hundra för att gå på fotboll; i Ukraina har man det generellt sett inte.
Fast sätter jag på mig min egen snåla löntagarhatt och återvänder till sedvanligt snävt tankesätt, då tycker jag såklart att 20 kronor är ett utmärkt pris.
"Sånt där jämnar ut sig". Det vill man inte höra efter att, exempelvis, vi fått ett regelrätt mål bortdömt för offside borta mot Örebro eller Markus Rosenberg blivit varnad när han borde fått straff mot Elfsborg. Så när folk pratar om att saker och ting jämnar ut sig brukar jag - uppfylld av den reservationslösa enögdhet fotbollssupportern ser som sitt självklara privilegium att betrakta världen med - sänka blicken, bita ihop tänderna och med den bittraste av röster konstatera "men inte för oss".
Men så tittar jag på vårt första mål mot Kalmar i helgen. Om och om igen. Och jo, det ser absolut ut som offside. Men ingen avvinkning. Så ja, alla ni som försökte skänka tröst (eller vad det nu är ni försöker skänka) med ert prat om utjämning, ni hade väl rätt då då.
Eller rättare sagt: Ni hade rätt i sak, men inte i känsla.
