Sex och Jävligt offside: I ordning
Uppe där vi hör hemma, ett par spelarhjältar och förvirrad läsning av regeltext: Veckans lista är här.
Serieledning (NY)
Det ska erkännas: redan i fredags började jag hoppas på att det skulle vara möjligt att detta skulle bli listans första punkt. Och som alla vet är såna tankar förrädiska. De får en lätt att ta ut saker i förskott, de bäddar för bottenlös besvikelse. Men! Nu är det tisdag kväll, och Malmö FF tronar ståtligt på den allsvenska förstaplatsen. Den serieledning vi blev av med efter att Djurgården besegrat Elfsborg i den 18:e omgången är vår igen (och ja, jag vet att vi haft kortvariga ledningar när Djurgården spelat senare än oss i en och samma omgång, men sånt räknas inte).
Härnäst väntar det som sannolikt är den svåraste matchen vi kan hitta i Sverige just nu: Hammarby borta. Bara att lyfta på hatten åt deras offensiv, det ser väldigt enkelt ut när de spelar sig fram till chanser och de är på god väg mot målrekord (kanske en aning svårt att tro när man tittar på årets allsvenska, men det nuvarande målrekordet har Kalmar – de gjorde 70 mål när de blev mästare 2008. Hammarby är uppe i 67 nu).
Den som är något så när objektiv tycker möjligen att det är jättefestligt att slutstriden utvecklats till ett fyrapartsdrama. Själv hade jag såklart föredragit scenariot från 2014 eller 2017. De åren stod vi som klara seriesegrare efter omgång 27. Men jaja. Nu leder vi i alla fall. Ordningen är återställd.
Eric Larsson (NY)
Malmö FF hade 21 avslut mot Göteborg, enligt svenskfotboll.se:s statistik. Ett gick i mål. Ganska många hamnade högt uppe på läktaren. Andra var i lamaste laget och kunde enkelt skopas upp av Gianni Anestis. Eric Larssons distansskott stod därför ut, då de både träffade mål och var till visst besvär för IFK-målvakten. Men att Larsson är med på dagens lista beror inte bara på hans skjutande. Han är här för att han lyser av självförtroende och energi; liksom sjuder av kompromisslöshet och löpstyrka. Finfint inhopp mot FCK i torsdags, en av de bästa på plan i söndags. Den ängsliga våren 2018 känns just nu långt borta.
Nollorna (NY)
Vi har inte släppt in jättemycket mål i Europa League, och i allsvenskan får vi gå tillbaks till augusti för att hitta ett mål i fel bur – Buya Turays nesliga 0-1 i den 21:a omgången. Därefter, sex raka nollor. Och egentligen har jag spontant inte känslan av att vi i försvaret rest en betongmur av catenaccio-art … så när jag tittar närmare, tänker efter, blir jag nära på överraskad över hur imponerande våra defensiva siffror är: Fem insläppta mål i allsvenskan på den här sidan sommaruppehållet. Blott två de senaste tio matcherna. Det får gärna fortsätta så här.
96 & 2,18 (NY)
Vi steg in i den här säsongen med 82 poängs ledning i den allsvenska maratontabellen. Efter söndagens seger är ledningen utdrygad till 96 pinnar. Det mesta pekar just nu på att det inte ens kommer att finnas någon teoretisk möjlighet för IFK Göteborg att kunna komma ikapp under 2020 – maxdifferensen för det är givetvis 90 poäng, vilket skulle förutsätta att Göteborg går rent nästa år medan vi förlorar alla 30 matcherna. Lämnar vi de teoretiska konstruktionerna och ser lite mer nyktert på det hela, så är det förstås på det viset att vi sannolikt kommer att leda maratontabellen i ganska många år framöver. Även om Poya Asbaghi gör ett storfint jobb med sitt IFK, och efter söndagsmatchen pratade om att hans lag snart vinner titlar igen.
Vidare är 2,18 vårt nuvarande poängsnitt. Håller vi nåt liknande de sista tre matcherna slutar vi på 65 eller 66 poäng. Ett vanligt år räcker det till guld. Fast nu är det här ju inte något vanligt år. Kanske blir det här året då även poängrekordet - 67 - slås. För övrigt är det ganska stor chans – eller risk, beroende på hur man ser på det – att årets sluttabell kommer att innehålla fyra lag med 60 poäng eller mer. Skulle i så fall även det vara rekord. Det har aldrig tidigare hänt sedan 16-lagsserien infördes 2008 (och såklart inte tidigare heller).
Oscar Lewicki (NY)
2024. Jag smakar på detta årtal. Känns orimligt långt fram i tiden. Särskilt när jag tänker på hur gammal jag själv kommer att vara då. Men Oscar Lewicki, en yngling i sina bästa år, är blott 32 när vi nått fram dit. Och det är alltså så långt hans kontrakt med Malmö FF numera sträcker sig. I år har han varit en trygg spelare som genomgående levererat. Själv lutar jag nog åt att han gjort sina allra bästa matcher nere i trebackslinjen. När detta skrives vet jag inte hur det gick med hans häl-röntgen idag. Trist med återbud till landslaget, men hoppas han är spelklar till den 20:e.
Röslers målfirande (NY)
Att komma hem efter en segermatch, plocka fram iPad:en och kolla tidningsartiklar, texter och videoklipp hör till livets högtidsstunder. Att varva ner, låta pulsen återgå och, som jag lärt mig att det heter i kommunala sammanhang, rolla av. Och eftersom jag missar dem på plats har inte minst Uwe Röslers firardanser efter mål varit en fröjd att beskåda. Här ett exempel, efter kaptenens 3-0 mot HIF.
AFC borde fått straff mot oss häromveckan. Ett inspel träffade Lasse Nielsens arm, och i mina ögon var det solklart. Det var det nog i Lasses också. Det visade hans kroppsspråk – sekunderna efter hade han den lite hopkrupna, avvaktande, vågar-jag-lyfta-blicken-hållningen hos en man som vet att han råkat begå ett regelbrott och nu väntar på påföljden. Som alltså uteblev. Alla domarna missade det (”missade” i betydelsen ”inte såg” – ni som fortfarande ömmar för konspirationsteorier kring att domarna medvetet gynnar de så kallade storlagen (eller annat valfritt lag som inte är ert eget): glöm det och släpp det). I intervjun efteråt menade Uwe Rösler att det var oavsiktligt, medan folket i studion sade att avsikten ju inte spelar någon roll längre. Det är armens position som gäller. Så hade jag själv också fattat det. Men visste inte riktigt. Så vad säger regeln egentligen numera? Dags att kolla. På fogis.se hittar jag ett dokument från i mars i år som har rubriken ”Bedömning av hands”. Den nya regeltexten är nästan en A4 lång. Jag saxar:
Det är vanligtvis ett regelbrott om en spelare:
- Vidrör bollen med sin hand/arm när:
- handen/armen har gjort spelarens kropp onaturligt större
- handen/armen är ovanför spelarens axel (om inte spelaren avsiktligt spelar bollen som därefter vidrör spelarens hand/arm)
Ovanstående är regelbrott även om bollen vidrör en spelares hand/arm direkt från en annan spelares huvud eller kropp (inklusive fot) när spelaren är nära.
Med undantag för ovanstående regelbrott är det normalt inte ett regelbrott om bollen vidrör en spelares hand/arm:
- Direkt från spelarens eget huvud eller egen kropp (inklusive fot)
- Direkt från en annan spelarens huvud eller egen kropp (inklusive fot) när spelaren är nära
- Om handen/armen är nära kroppen och inte gör kroppen onaturligt större
- När en spelare faller och handen/armen är mellan kroppen och marken för att stödja kroppen, men inte när handen/armen är horisontellt eller vertikalt utsträckt från kroppen
Ja, "onaturligt större" - första punkten handlar ju om armens position. Fast … nu är jag varken fotbollsdomare eller jurist, men vad gör ordet “vanligtvis” däruppe? Det säger ju att det faktiskt finns tillfällen då punkterna under inte är regelbrott. Vilka är dessa tillfällen? Vad är det ovanligtvisa? Det kan väl inte syftas det på de sista punkterna – de underordnas ju det övre stycket med formuleringen ”Med undantag för ovanstående regelbrott”?
Krångligt detta. Att bedömningar kan skifta och svaja är en sak, men jag hade nog inbillat mig att själva regeltexten skulle vara tydligare. Men det är säkert inte den det är fel på, det är mig. Så alla klargöranden tas tacksamt emot i kommentarsfältet.
Dokumentet "Bedömning av hands" hittas här.
