Sex och jävligt offside: Sommarstiltje och lottväntan
Nu när allsvenskan har semester tar dagens lista en titt på andra fotbollsturneringar. Samt blickar med svettdrypande handflator fram emot den 22 juni.
Erik Johansson (3)
På nåt vis får man känslan av att Erik Johansson efter Kalmar knöt näven och bestämde sig för att så här illa, så dåligt får det inte förbli. Han var utmärkt i alla de sista tre matcherna innan uppehållet. Och i söndags spelade han EM-kval. Visst, landslaget i stort har sett bättre dagar. Jag skulle inte heller säga att Erik var magnifik mot Montenegro. Däremot fullt godkänd. På en annan nivå än allsvenskans. Det känns hoppingivande.
Inledningseftertanke (NY)
Vi har 25 poäng. 1,92 i snitt per match. Tittar man på våra allsvenska säsonger under 2000-talet är detta vår femte bästa första-13. Efter 13 omgångar var vi bättre både 2004 (26 poäng då), 2010 (27p), 2013 (26p) och - självklart - 2014 (30p). Märk väl, tre av guldåren hade vi alltså skrapat ihop blott ett eller två poäng mer än i år. 2012 hade vi förresten också 25 poäng (och lite sämre målskillnad än i år) så här dags i serien, något som inte hindrade oss att gå upp i serietopp i den 28:e omgången.
Kollar man enbart på poängskörd är alltså vår start inte så fruktansvärd. Samtidigt gör förstås ett par grejer att guldet ser obehagligt avlägset ut just nu. Göteborgs helt makalösa inledning, till exempel. Och vad gäller vårt eget spel, en del toppar men också närmast obegripligt djupa dalar. Men vi tycker väl lite till mans - eller? - att det här, det kan bara bli bättre.
Min egen poäng: inte ens den svartsynte borde ge upp det här.
22 juni (NY)
På måndag är det äntligen dags för årets första riktigt viktiga lottning. UEFA dammar av plastskålarna, provskruvar sina runda små ihåliga bollar, sätter nya färgpatroner i sina bläckskrivare och klipper till avlånga små lappar med lagnamn på. Champions League-kvalets första omgångar lottas, och vi stiger som bekant in i den andra. Där vi är seedade. Det brukar ju skapas någon form av geografisk indelning, och Max Wiman spekulerar i vilka lag som kan tänkas hamna i vår pool här. Bland lagen där tycker jag nog, utan att riktigt veta, att Trencin ser otäckast ut. De slog ut Göteborg ur Europa League-kvalet för två år sedan, och även om det kan tyckas frestande att hånfullt peka finger väljer jag istället att höja ett i varningssyfte. För de pressade också ett Premier League-lag - Hull (staden vars fjärde bästa band i själva verket är ett av världens bästa), förvisso, men ändå - i fjol.
Så slovakerna är kanske inte så tokiga. Då tar jag faktiskt hellre Ventspils igen. Dem har vi nämligen bytt seedningshalveplats med.
Målvaktsfrågan (NY)
Det känns faktiskt inte så tokigt kring målvaktsfrågan just nu. Jag ser förstås hemskt gärna att Robin Olsen stannar. Men gör han inte det, blir jag inte ledsen om det ligger nåt i Andreas Isaksson-ryktet. Han är inte fantastisk på att läsa straffskyttar, men i övrigt tycker jag han imponerade rejält mot Montenegro. Särskilt svettig var hans klassiska göra-sig-stor-och-flaxa-till-räddning på friläget just efter 3-1-reduceringen.
EM-kvalhelg (NY)
När allsvenskan nu ligger i träda kan exempelvis helgens EM-kval fungera som en abstinensdämpare. De flesta av Europas nationer spelade. Och de är många. För många? Tja, det diskuteras då och då att man för att minska antalet matcher, och samtidigt höja kvaliteten på kvalgrupperna, skulle kunna tänka sig att de sämsta europeiska landslagen sållades bort via ett förkval. Man kan ju med viss rätt hävda att de inte håller måttet, att de bara försvarar sig och försöker dra ner på tempot.
Ändå. Jag måste erkänna att när de så kallade blåbärslagen väl skräller, då väcker det något i mig. Det där med fotbollens tjusning, att allt kan hända, det är elva mot elva, bollen är rund och allt sånt Busterklyschigt. Nu vill jag inte peka finger åt Grekland just; de är inte någon fotbollsstormakt och de har ett hemskt kval bakom sig. Färöarna, som de förlorade mot, är samtidigt kanske inte riktigt så usla som man gärna tror (de har inte fått stryk med mer än två mål i någon match hittills i kvalet). Men jag ler ändå när jag läser att den gamla klyschan om professionella fotbollsspelare som besegras av glada amatörer väcks till liv. Grekiske kommentatorn Giorgos Chelakis beskrev efter förlusten färöingarna som "a bunch of fishermen, road constructors and carpenters". Sen avslutar han sin klagosång på bästa förbittrat ödesmättade vis: "Even humiliation has its limits".
U21-EM (NY)
Apropå det där med abstinensen drar U21-EM igång idag. Sverige spelar imorgon. I truppen finns Filip Helander, Pa Konate och Oscar Lewicki. Det gör det hela lite extra intressant.
Jag satte klockan på strax efter tre i natt och kravlade mig upp för att se Sveriges andra halvlek mot Australien i VM:s sista gruppspelsmatch. Nigeriamatchen var allt annat än bra, men uppryckningen mot USA gav visst hopp.
Det slutade 1-1. Den halvlek jag såg var ... inte heller bra. Slarvigt. Oräkneliga felpass. Och framförallt var det anmärkningsvärt att ett lag som behöver ett ledningsmål har så förtvivlat svårt att ta sig fram till målchanser. Man skapade inte en enda. Sverige är (än så länge) femterankat i världen, men har sett uddlöst ut i samtliga matcher. Att det blev tre mål framåt mot Nigeria kan knappast tillskrivas ett sprudlande anfallsspel.
Jaja. Nu finns det visst hopp för laget att ändå krångla sig vidare som en av de fyra bästa treorna. Det avgörs i afton.
