Sex och Jävligt offside: Inte bättre än Barcelona
Veckans lista präglas naturligt nog av ångest och svartsyn. Men den försöker också stävja negativism och istället påminna om att det är fantastiskt – och oerhört betydelsefullt – att Malmö FF är i Champions League.
Champions League (NY)
Nu är vi där. Och ojar oss kanske lite till mans över att deltagandet är ett tveeggat svärd. För rent sportsligt vilar det en viss hopplöshet över ett gruppspel i Champions League. Här skyndar jag mig att lägga till att jo, jag vet att det anses icke-malmöitiskt att tro annat än att MFF ska vinna alla matcher; dylik losermentalitet är det fult att nedlåta sig till. Jag vet detta. Och hoppas gör jag förstås fortfarande. Inget är omöjligt. Men ”tro” i bemärkelsen ”hålla för sannolikt”? Att vi kan rubba Chelsea eller Juventus? Eller klå det ”svaga” laget, det Gazprom-finansierade Zenit, ligamästare flera år i rad, med en trupp bestående av brassar och idel ryska landslagsmän? Kan vi kriga oss till ett kryss är det fantastiskt bra. Skulle vi vinna en match i det här sällskapet är det ett jävla mirakel.
Det började jobbigt också. I den första rundan gjorde bara Sporting Lissabon sämre resultat än vi (1-5 mot Ajax). Barcelona var jämnkassa (0-3 mot Bayern) med oss. På hemmaplan är parallellerna till 2015 tydliga. Då som nu tog vi oss till Champions League, då som nu fattades det lilla sista i allsvenskan, då som nu blev poängtappen hemmavid många och onödiga. Och även om kvalspelet säkert är slitigast för spelarna är det klart att CL-gruppspelet tar massor av uppmärksamhet och kraft, både fysiskt och mentalt. Det kanske uttalas att allsvenskan är viktigast nu, men det är ju knappast så att Champions League prioriteras lägre av spelare och tränarstab.
Så när vi nu surar över svårigheten att dubblera och allsvensk kräftgång: vad skulle vi där att göra, i denna plastiga cirkus? Varför blev vi så glada över vårt avancemang till gruppspelet? Ja, det kan det kanske vara värt att påminna sig om, efter alla dessa dystra rader. För glada ska vi vara. Överlyckliga, faktiskt. Jag tyckte inför säsongen att det i år, om jag tvingats välja, var viktigare att gå till ett europeiskt gruppspel än att försvara det allsvenska guldet. Det tycker jag fortfarande. Och vi tog oss till den allra ädlaste av cuper. Vi kanske får agera strykpojke i gruppen, men som sagt tidigare: för att kunna förnedras i Champions League måste man först ta sig dit. Och man blir rikligt belönad för besväret och smäleken. Klubbens ekonomi är återigen säkrad för flera år framåt – extra viktigt efter det jobbiga 2020. Ett Champions League-deltagande är inte bara lukrativt. Klubbens attraktionskraft ökas, intresse väcks i folklager bortom hårdkärnesupportrar, förutsättningar byggs för fler framgångsrika år. Det gör inget om vi gör oss hemmastadda i det allsvenska förarsätet för det är vi som kommer att sitta där länge än. Låt oss inte glömma det, låt oss komma ihåg vilken oerhörd seger vi vann i år. Att vi tog oss till Champions League är makalöst och fantastiskt. Och: just nu ligger vi 57:a i UEFA:s 5-årsranking. Det är … högt.
Martin Olssons inlägg (NY)
Även om jag cyklade hemåt med bister uppsyn i lördags finns det i efterhand, när väl irritationen lagt sig en smula, som så ofta annars en del små detaljer att glädja sig åt. En av dem är Martin Olssons snyggt bredsidesskruvade vänsterinlägg. Två gånger prickade han Antonio Colaks huvud med sublim precision. Första tillfället var i slutet av första halvlek. Då gjorde Jacob Widell Zetterström en vansinnig räddning. Andra tilfället var en bit in i andra, och då missade Colak bollen helt och hållet. Värt bättre öden, som man brukar säga.
Johan Dahlin (NY)
Här vill jag först och främst hålla med de många röster som tycker att Ismael Diawara gjort allt man kan begära. För det har han. Visst, vid Hammarbys första mål kunde han agerat resolutare, men i stort sett i en svår situation: klart godkänd. Men i allt skadeelände känns det trots allt bra att den genomtrygge Johan Dahlin är tillbaks.
Chansskapandet (NY)
Det riktiga flytet i spelet saknas just nu. Passningar är lite för ofta lite för branta eller för lösa, motlägg förloras lite för ofta, det tvekas någon halvsekund för mycket. Ändå. Vi skapar chanser. Det blir liksom lite flängigt, men vi känns ofta farliga. Så det vore ju verkligen prima om fler av alla dessa chanser också kunde omsättas i mål. Senast krävdes en straff för att näta, och räknar jag rätt var det bara vår andra i år (den första kom i premiären mot Hammarby). Så om jag inte förträngt nån miss är vi i alla fall hundraprocentiga från elvameterspunkten.
Franz Brorsson (NY)
Försvarsspelet svajar, men Franz står på nåt sätt stadigt. Förlorar sällan en närkamp, tar inga fångar. Och sen var det väl inte direkt nån tröst i Juventusbedrövelsen, men ändå skönt att se när han i matchens slutskede tuggade sig ifatt Dejan Kulusevski och skickade undan bollen på gott Wirmola-manér.
Måstematchen (NY)
Som alla förstår får jag slå knut på mig själv för att hitta nåt positivt med kvällens måstematch. Det bästa för alla vore ju naturligtvis om vi istället fram till nu vunnit 19 raka och kunde se fram emot en höst präglad av avslappning och rättvisa. Extra dystert är det att Elfsborgsmötet inte blott handlar om att stanna kvar i guldstriden, utan också om att inte tappa kontakt med tredjeplatsen. Usch. Men i min iver att hitta ljuspunkter – där i fjärran kanske, om jag kisar … ? – tänker jag att spelarna inte alls delar min ångest inför aftonen. Att de som professionella idrottsmän istället älskar utmaningen och utsattheten, att de spänner ut brösten för att ägna sig åt en stunds hederligt skåpspositionsanvisande. Vem vet, det kanske äntligen är dags för ett par flytmål a la Degerforsmatchen igen? En riktningsförändring via motståndarben samt ett osannolikt motlägg som båda resulterar i Malmömål, det hade suttit fint ikväll.
Att tappa poäng på sent insläppta mål är bittert och svårsmält. Särskilt när det händer ofta. Jag tycker det räcker med sånt nu.
