Sex och jävligt offside: Julefrid och vårtecken
Det är julafton. Men också onsdag. Veckans lista är här, med en önskan om en Riktigt God Jul till Precis Alla.
Årskortet (NY)
Det känns som ett vårtecken. Årskorten är här, tidigare än nånsin (eller åtminstone än ifjol, för då var det väl februari som gällde). Det enda man skulle kunna anmärka på är att uthämtandet är i icke-ceremoniellaste laget: Fram i luckan, visa leg, och så har du det i din hand på några sekunder. Inga underskrifter, inga bevittnanden, inga stämplar, inga sigill. Ingenting sånt. Man behöver inte ens vara finklädd.
Vad gäller årets design så är 2014:s blåtonat stiliserade illustration av Jiloan och Eric ersatt av ett lätt filtrerat foto med en scen från jublet efter, om jag inte misstar mig, 2-0 mot Sparta Prag. Jag tycker det är ett stiligt kort.
Avskedsbreven (NY)
Först och främst: Det är sorgligt när spelare slutar eller lämnar oss. Vi fick tacka av Matias Concha inne på Stadion, men Thern, Magnus Eriksson och Ricardinho lämnar oss utan att vi fått applådera dem en sista gång (eller, ja, när vi applåderade åt dem senast blev det också den sista gången, men ni förstår vad jag menar). Dock är de fina avskedsbrev som bland annat publicerats på mff.se en tröst i bedrövelsen. Jag gillar det konsekventa formatet: En sammanfattning av vad som händer, och sen avskedsord från i tur och ordning Daniel Andersson och spelaren själv. Mest hjärtsnörp blir det av Ricardinhos avsked – när han berättar om sin första träning är det svårt att inte känna fukten stiga i ögonen.
Daniel Andersson (NY)
Julledigt för de allra flesta, men säkert väntar en arbetsam tid för Daniel Andersson. ”Det finns tyvärr inte heller några riktigt bra tillfällen att ta semester”, sa han i Marcus Malmbergs intervju häromveckan. För Silly Season tuffar på och vi slickar hungrigt i oss varje rykte om nyförvärv. Vår sportchef har lagt ribban högt via de fullständigt lysande värvningarna i somras. Så hög att det egentligen inte är rimligt att tänka sig att de kan överträffas. Men det har ju börjat bra, med Lewicki och Erik Andersson. Fortsättning följer, och med Daniel Andersson i huvudrollen kan det inte bli annat än bra.
Hyenan (NY)
Apropå potentiella nyförvärv: Från ingenstans dök ryktet om peruanske vänsterlöparen Edwin Alexi Gomez upp. Det är en spelare som jag bara kan anta att väldigt få här hemma hört talas om sedan tidigare. Men ändå landslagsmässig. Dessutom ung, offensiv och belastad av lite smått halvbisarra disciplinproblem med sin nuvarande klubb. Och så då ett smeknamn så tungt att det till och med får Filip Helanders Helandertalaren att kännas lättviktigt: La Hiena. Detta är helt enkelt ett transferrykte som det inte är svårt att gå igång på. Även om nu Mattias Thylander baissade det hela i SDS igår – något som den optimistiskt lagde naturligtvis ser som rena rökridåer.
29:a (NY)
Lite i kölvattnet på vårt Champions League-äventyr har jag varit smått fascinerad av kommentarsfloran under de många artiklar som skrivits om det hela på allehanda sajter (inklusive den här). Då tänker jag främst på det som ibland kommit från icke-Malmöiter. Jag har viss förståelse för att man, som supporter till annat allsvenskt lag, pustat ut och glatt sig när vi förlorat. Avundsjuka, ogin missunnsamhet och känslor av oförrätt kan jag trots allt relatera till.
Svårare att fatta är de kommentarer som tycks anse att vi gjort det mycket sämre än väntat, de som tycks överraskade, de som pekat finger och påpekat att vi är pinsamma, gapat om vilken tur vi haft tur och vrålat att vi är sämst i hela Champions League.
Hm. Javisst ... ? Att ett lag som lyckas kvala in från den 23:e-rankade ligan i Europa haft turen på sin sida är väl en absolut självklarhet? Och att ett lag från samma 23:e-rankade liga, med sina begränsade ekonomiska resurser, kommer att tillhöra bottenskiktet i en turnering där världens bästa och rikaste klubbar deltar, det är väl lika uppenbart det? Eller? Sammantaget har vi varit jättebra med i två av våra gruppspelsmatcher och belönats med tre poäng för det. I övriga fyra matcher har vi varit det mer eller mindre klart sämre laget, men ändå lyckats hålla förlustsiffrorna på anständiga nivåer i tre av dem. Det är fullständigt makalöst bra gjort.
Apropå de sågande artikelkommentarerna vill jag minnas att en gav vår insats det i och för sig välformulerade epitetet ”ett episkt fiasko”. Tja. Kanske det. Fast jag vet inte vad ni där ute säger, men innebär episka fiaskon niosiffriga intäkter till klubben tar jag gärna ett nytt sånt 2015.
Och förresten: Vi var inte sämst i gruppspelet. Poäng- och målskillnadsmässigt var Galatasaray, Apoel Nicosia och BATE Borisov efter oss. 29:a av 32 lag, alltså. Utmärkt bra.
Julefrid (NY)
Själv tillhörde jag dem som önskat att årskrönike-DVD:n skulle hinna anlända innan helgerna, men så blev inte fallet. Men man kunde åtminstone köpa ett gåvokort på DVD:n i MFF-shopen. För julefridens skull är det kanske lika bra – året har varit så omtumlande att man förmodligen blivit både nervös och stirrig av att återuppleva det. Det blir nog bättre att i vanlig ordning sitta och efter-snapsen-slumra till Danny Kaye.
Nä, va. Inte ska vi peka finger mer än vad som redan gjorts. Det är jul.
Så till dig, käre läsare som avbrutit familjesamkvämet för att ögna genom den här texten, vill jag önska en riktigt GOD JUL.
