Sex och Jävligt offside: Laddningstid
Landslagsuppehåll. Tid för läkning, laddning och för att låta tankarna flyta iväg. Veckans lista är här, lika osammanhängande som alltid.
Fulla läktare (NY)
Jag ska inte beklaga mig, för jag har trots allt sett en hel del matcher på plats under sommaren och tidigare i höst. Visserligen från olika läktarsektioner varje gång, men ändå. Men nu kunde jag, äntligen, till sist, som så många andra, återvända till min ordinarie årskortsplats. Återigen vara omgiven av samma gamla bekanta ansikten. Titta åt höger och se en fylld ståplatsläktare. Den svartsynte kunde-man-ju-räknat-ut-med-röven-sägaren förvånas förstås inte över att Mjällby en dag som denna tilläts lägga sordin på festligheterna, men: vi har tagit ytterligare ett blytungt steg tillbaka mot normalitet. Stadion kan fyllas igen.
Batteriladdning (NY)
Många andra klubbar tycker förmodligen likadant, men jag tänker att det här landslagsuppehållet kommer lägligt för Malmö FF. Känslan i söndags var att laget är tröttkört – kanske inte fysiskt, men det var som att en viss mental matthet märktes av ända upp på läktarplats. Spelglädjen tycktes lysa med sin frånvaro och det blev grinigt på ett sätt som var mer gnälligt än vinnarskallsaktigt. Och jag vet ju själv hur en kontorsalldaglig sak som en halvdagsworkshop kan fungera som ett psykiskt dränage, så det är väl fullt rimligt att ett pressat tabelläge, de otaliga skadorna och ett par jobbiga överhalningar i Champions League kostar på, gör hjärnor trötta och kröker nackar. Rent egoistiskt kan jag inte påstå att jag är överlycklig över alla landslagsuttagningar (mer gnäll om det nedan), men hoppas i alla fall att truppen som helhet kan ladda batterierna medan det VM-kvalas runtom i världen. Tid för lite sån där mindfulness, kanske?
Avtackning (NY)
Det har dröjt, men det blev bra till sist. Stadion fick ännu en gång sjunga om att åka pågatåg och att att Rasmus Bengtsson inte är så förtjust i HIF. Två hjältar fick sin avtackning.
Anton Tinnerholm (NYGAMMAL)
2010-talet är historiskt sett ett av Malmö FF:s mest framgångsrika decennier. Och om en högerback skulle få personifiera detta fantastiska årtionde, då är det Anton Tinnerholm. En obändig vilja, en aldrig sinande energi, en avadådå-attityd som trots hans östgötska ursprung kändes väldigt malmöitisk. Ett par av favoritminnena är hur han löste uppgiften att ställas mot Sadio Mané en månad efter sin debut i klubben; eller hans magiska afton mot Elfsborg 2017, elegant avslutad med en slalomåkning genom boråsarnas backlinje och bredsida i mål. Häromdan nåddes vi av den dystra nyheten att han slitit av högra hälsenan under en match med sitt New York City FC. En många månader lång konvalescens väntar. Önskar Anton Tinnerholm ett så snabbt tillfrisknande det bara går.
IFK Värnamo (NY)
Krysset mot tabelljumbon Vasalund i förrgår var möjligen en missräkning, men Jonas Therns IFK Värnamo fortsätter att toppa Superettan. Med sex omgångar kvar har man sju poäng ner till kvalplats. Inget ska tas ut i förskott, men chanserna är goda att ytterligare en klubb gör allsvensk debut nästa år. En som spelar på gräs därtill. Och Thern i all ära, den starkaste MFF-kopplingen är just nu Hugo Andersson. Han lånades ut till Värnamo i augusti och har varit ordinarie sedan dess.
.
Vara där (NY)
Jag har all förståelse för att supportrar till andra svenska klubbar pustar ut när vi får stryk i Champions League. Då en seger i CL rent monetärt är lika inkomstbringande som en allsvensk storförsäljning fattar jag om de tycker att det ekonomiska gapet är stort nog redan. Jag förstår också att det kan vara tröttsamt att se en rival blir gullad med i media, något som ju ofta är en effekt av lyckade europaresultat. Men alltså. Samtidigt. Jag har noterat att våra förluster lockar in motståndarsupportrar på forumet här bredvid. De retas, mer eller mindre vältaligt, för att vi förlorat. Detta kan jag ju strunta i. Men jag förstår inte riktigt. Känner man verkligen att detta landar rätt? Man tycker inte att det sätter onödigt ljus på den egna klubbens tillkortakommanden? Det blir lite som att Ove Bengtsson finge för sig att pika Björn Borg för förlusten i den sjätte Wimbledonfinalen. Eller som om Andrew Ridgeley skulle hånat George Michael för en svajig solokarriär.
Ja, Malmö FF åker på storstryk i Champions League. Men vi är ju där ... ?
Speldatum för cupmatchen mot Onsala är den 13 oktober. Det spikades redan för en månad sen, något jag fram tills i söndags helt hade missat. Jag ondgjorde mig över speldagsvalet i Mjällbymatchrapporten, och plöjer nu vidare i samma fåra. För i söndagens text underskattade jag antalet spelare som är iväg på landslagsuppdrag. Det gäller inte bara Peña, Bonke, Anel, Nalic och Martin Olsson. Även Erdal är borta, han är med i Nordmakedoniens trupp, och Diawara åker till Mali. Dessutom är Nanasi och Noah Eile uttagna till U21:s EM-kval, och Peter Gwargis ska spela träningslandskamper med U20. Vidare ingår Markus Björkqvist och Melker Ellborg i det P18-lag som tar sig an Irland i en dubbellandskamp. Tar då en titt på mff.se:s lagsida för herrar, och konstaterar att antalet kuranta, icke-landslagsuttagna spelare där är nio. Då räknar jag ändå in Antonio Colak, som är truppreserv för Kroatien och alltså kan bli inkallad till sitt landslag, samt Romain Gall.
Visst. Några av Sören Rieks, Oscar Lewicki, Franz Brorsson och Niklas Moisander är möjligen tillräckligt friska för att spela nästa vecka. Och jag förstår också att det inte varit lätt att hitta lämpligt datum. Men fanns det verkligen inga alternativ? För glöm att vi ska kunna slå Onsala på halvfart, och ännu mindre med halvt lag, för att de spelar i division två. Brukas det inte allvar kan det – såklart – gå riktigt illa. Och det är ju faktiskt cupspelet nästa vårvinter som står på spel. Förutom värdet i tävlingsmatcher innan allsvensk start kan den pessimistiskt lagde också föreställa sig, med tanke på nuvarande form, ett scenario där nästa års svenska cup är sista livlinan till europaspel 2022 (en sytrådstunn livlina då ... men i alla fall). Cupspelet får helt enkelt inte slarvas bort. Så hur göra den 13:e? Tja, jag vet inte hur man tänkt, men de medel som står till buds är ungdomar och/eller nyhemkomna landslagsspelare. Nordmakedonien spelar exempelvis sin sista match den 11 oktober, Nigeria den 10:e. Och vi minns att en magsjuk Behrang Safari en dag för snart tre år sen tog planet ner till Istanbul och samma kväll gjorde 55 minuter mot Besiktas. Så kanske kan några av de som har match den 12:e hinna hem och orka vara med – särskilt om de nött landslagsbänk. Men sammantaget rynkar jag pannan å det grövsta över detta risktagande. Även om det är en tröst i bedrövelsen att matchen spelas hemma på Stadion.
I Onsala verkar man hursomhelst se fram emot tillställningen. Och det är ju i alla fall trevligt. På deras hemsida har man kunnat beställa logepaket med middag, bussresa och specialgjord supportertröja. Och så skriver de ”Nu börjar det dra ihop sig till årets match på Eleda Stadion i Malmö. MFF möter Onsala BK veckan före mötet med Chelsea borta. Idel storlag alltså!”
