Sex och Jävligt offside: Låt axlarna sjunka ner
De ångestfyllda allt-att-förlora-matcherna mot Klaksvik är avklarade. Lyfter vi nu ... ?
Gruppspel (NY)
Egentligen har vi nog aldrig förr haft så bra förutsättningar som i år. För de löd ju så här: slå ut ett lag från Färöarna, sen är ett Europa-gruppspel i hamn. Har hört synpunkten att matcherna mot grekerna (eller bosnierna) blir årets viktigaste. Jag håller inte med om det. De allra viktigaste Europamatcherna är numera färdigspelade. Vi kan förvisso gnissla tänder över förlusten igår, tycka saker (synd, bland annat) om Ricardo Friedrich som onekligen hamnat i uppförsbacke, men bortsett från att det missade krysset innebar att vi inte bidrog med 0,125 nationsrankingpoäng påminner jag mig själv om att det snöpliga och svidande 3-2-målet faktiskt var av underordnad betydelse. Visst, skämmigt att förlora den enskilda matchen, men nån panik var det aldrig igårkväll, och nu är vi garanterade ett europeiskt gruppspel i höst. Visst vore det helfestligt med Champions League igen, men om det inte blir så väntar ett prima tröstpris i form av deltagande i någon av de andra cuperna.
Nånstans när jag också en naiv förhoppning om att de här matchernas oerhörda vikt inneburit en anspänning – som nu kan släppa. Miniminivån är nådd, framför oss ligger bara allt-att-vinna-grejer. Så ner med axlarna nu, allihopa. Ingen ängslan inför nästa vecka.
Vem vi får möta då avgörs sent ikväll. Gissar att de flesta av oss tror det blir PAOK, men efter bara 3-2 i Saloniki lever mötet i alla fall. Och om inte annat har grekerna, med denna knappa hemmaseger, visat att de inte är helt omöjliga. Matchen ska för övrigt visas på mffplay.se, läser jag nu på onsdagsförmiddagen.
Lasse Berg Johnsen (4)
Minns ni att detta var en rätt så ifrågasatt värvning för mindre än ett år sedan? Visst, det fanns ett visst fog för kritiken. Den självklarhet och pondus Lasse Berg Johnsen har i sitt spel nuförtiden var inte riktigt under de inledande månaderna. Men han har växt, och gjort det rejält. Att det faktiskt kan bli så, att spelare blommar ut, ingjuter dessutom ett visst hopp. Allt är kanske inte i all evighet tokkört för de spelare som just nu inte spelar sin bästa fotboll.
Serieledning (NY)
I helgen förlorade vi medan Djurgården vann. Bara att lyfta på hatten åt Stockholmslaget, som lyckades ta tre pinnar fast man kanske inte spelade på topp. Ett styrkebesked att vinna ändå, eller ren bonnatur? Beror på vem du frågar.
Här hemmavid knorras det, med all rätt men måhända emellanåt på ett lite väl domedagsklingande vis, över misslyckade rotationer och svajig form. Självklart ska en hemmaförlust mot Sirius inte viftas bort eller bagatelliseras. Men jag tittar på tabellen, och jag konstaterar att vi fortfarande ligger överst i den. Riktigt än är inte allt förlorat för evigt.
Hugo Bolin (5)
Mitt i formdippen finns i alla fall minst en spelare som fortsätter att leverera. Mål igår igen – det femte sen återstarten efter uppehållet, om jag räknar rätt. Hugo Bolin har sannerligen steppat upp de senaste månaderna.
Verkligheten (NY)
Vi måste inte gilla den. Men även om den sannerligen kan vara svår att acceptera, eller ens ta in ibland, tänker jag att man åtminstone måste förhålla sig till den. Vad jag pratar om? Verkligheten. Den som bland annat stipulerar att Malmö FF sällan är en slutstation för framgångsrika fotbollsspelare som har en stor del av sin karriär framför sig. Att de vill vidare från den svenska ligan är liksom inte så mycket att varken säga om eller göra nåt åt. Förutom att ta vettigt betalt, då.
Ingen lär ha missat att två av de våra är på väg nu. Det är förstås sorgligt. Men samtidigt; när det gäller Sebastian Nanasi känns det närmast som om vi ska vara glada för att han stannat så länge som han ändå gjort. Och att Derek Cornelius, en mittback som när han kom för ett och ett halvt år sedan var okänd för alla utom de mest inbitna FM-spelarna, nu tycks säljas för i runda slängar åtta-tio gånger mer än vi gav får åtminstone ses som gott affärsmannaskap.
Slut på haltandet (NY)
En favorit-i-repris-punkt som brukar vara med så här års (eller, ja, ”favorit” … knappast, va. Men repris i alla fall). Detta med att tabellen haltar stör mitt ordningssinne och lägger på något sätt ett vaghetens skimmer över spekulationer och ställningar. Men nu är det snart slut med dessa irriterande om-de-bara-vinner-sin-hängmatch-förbehåll. I helgen spelas den omgång vi, Elfsborg, Häcken och Mjällby spelade i maj. Och tabellen kan äntligen återgå till att vara ståtligt symmetrisk.
Först och främst: jag gillar verkligen Henrik Rydström. Gillar att han synbarligen gillar att prata och förklara, att han är självironisk och rolig. Och jag tycker också att spelet han vill spela är positivt och spännande, och att när det stämmer för laget är det det bästa jag sett på Stadion på jag vet inte hur många år. Jag vill absolut inte ha någon annan tränare.
Men trots att jag inte vet vad jag pratar här nu känner även jag att jag vill prata om och slå in de redan vidöppna dörrarna kring det myckna roterandet. För likt många andra är inte heller jag - inte just nu i alla fall - övertygad om avvägningen mellan spara-till-sen och här-och-nu. Vad jag menar med detta är att det är lätt att få intrycket att spelare sparas för att de kanske, eventuellt, annars blir slitna eller till och med skadade nån gång i en icke-specificerad framtid. Men vi stiger ju in i augusti imorgon. Tre månader kvar av säsongen, plus ett par europamatcher. Hur mycket måste man tänka på "sen" i det här skedet? Mitt enkelspåriga, kortsiktiga huvud hade hellre sett formstarka spelare spela så länge de orkar. Och kanske en stund till därefter, till och med. Men jag hoppas såklart att jag gnäller i onödan och att rotationen betalar sig i höst. De som planerar alltihop vet rimligen oändligt mycket bättre än jag (också värt att påminna sig om när man blir alltför tyckmycken).
Men! En annan sak som irriterar mig, och det här är inte Rydströms fel, är den torftiga kommunikationen kring de skadade spelarna. Jag hoppas och kan tänka mig att det har med spelarnas egna önskemål och/eller försäkringsrelaterade frågor att göra ... men annars? Hur står det egentligen till med Tinnerholm och Vecchia? Prognoser? Och var är Haksabanovic - gott och väl en månad sedan han kom, så hur länge ska det skyndas långsamt? Berätta för mig!
