Sex och jävligt offside: Finns det ljus i mörkret?
Med måndagens ångestexplosion i smärtsamt färskt minne: hur ska dagens lista kunna komma upp med sex positiva och glädjestrålande punkter? Nä. Det är förstås omöjligt. Den här veckan klamrar vi oss fast vid drivved. Greppar efter halmstrån. Håll till godo.
Serieledning (NY)
Se det så här: Om någon i mars sagt till dig att vi efter 23:e omgången kommer att leda allsvenskan med en poäng till godo, vad hade du sagt? ”Låter fint, det är taget”? Måndagens mentala och spelmässiga härdsmälta till trots har vi fortfarande avgörandet i våra egna händer. Vi har knappast det lättaste spelprogrammet kvar, men frågan är om man kan prata så mycket om lätt eller svårt motstånd så här dags på säsongen. För om den allsvenska historien lärt oss en sak, är det att de avslutande omgångarna alltid bjuder på en del bisarra resultat och oväntade genomklappningar.
Inhoppen (NY)
Strax efter andra målet kom Simon Thern in, och kort därpå gjorde Dardan comeback efter sin långvariga skada. Halvvägs in i halvleken ersattes Miiko av Kroon och Jiloan flyttades ner som högerback. Det var förändringar som inte gav någon målmässig effekt, men tre inhopp som bidrog med fart och intensitet - i alla fall ett ärligt försök som innebar att vi under en period lyckades öka trycket. Vi skapade också ett par rejäla målchanser, med Molins ribbnick som juvelen i kronan. Nära, men ingen cigarr.
Straffen som inte blev (NY)
En annan grej som vi som gillar att tycka synd om oss själva gärna gör är att hitta orättvisor. Kan vi med förorättad blick och darrande finger peka på att vi av annan part blivit utsatt för en oförrätt känns det genast bättre. I måndags hade vi straffsituationen i början av andra halvlek, just innan 0-2. Andreas Johansson lutade sig lite åt höger, sträckte ut armen en smula från kroppen och stoppade bollen med den. Solklar straff, tyckte tydligen Hasse Backe i CMore-studion. Själv stod jag, precis som Lerjéus, i perfekt linje för att tydligt uppfatta situationen. Jag är böjd att hålla med Backe.
Men. Det blir såklart bara löjligt att skylla på detta. Det var inte där vi förlorade. Men, som sagt i ingressen, den här veckan greppar listan efter halmstrån. Då blir det oundvikligen småaktigt.
Andra resultat (NY)
”Vi fokuserar på vår egen prestation.” ”Vad de andra gör kan vi ändå inte påverka, så det bryr vi oss inte om.” Ja, ni vet hur det brukar låta när ledare och spelare får det påpekat för sig att värsta konkurrenten förlorat. Och visst, vi lär inte vinna någon allsvenska om vi inte plockar poäng i våra egna matcher.
Ändock jublar jag, både skadeglatt och missunnsamt, när de tre andra där uppe i toppen går på små minor. När nu vi själva trampade i klaveret var det en liten, men ändock tröst att HIF och delvis AIK gjorde detsamma. Den som är riktigt, riktigt osportslig kanske till och med småmyser över att den för IFK Norrköping så viktige Andreas Johansson fick rött kort sist. Därmed är han avstängd mot oss på söndag.
Rantie har debuterat (NY)
Roligt, men kanske också en smula sorgligt, eftersom det påminner om att han är nån annanstans nu … men hursomhelst, Tokelo Rantie har fått göra debut för sitt Bournemouth. Han kom in i 55:e minuten i gårdagens 1-0-seger mot Barnsley. Målet gjordes emellertid av mittfältaren Marc Pugh. Rantie hann tydligen sätta ett visst avtryck på matchen ändå - jag saxar från Bournemouths hemsida:
"It took less than a minute for the South African international to race clear of the Barnsley defender, stand up his marker before shooting narrowly wide."
Prahls ordval (NY)
Ett ljus i måndagsmörkret: pauspratet med Tom Prahl. Analyserna är knivskarpa, men mest gillar jag dem för att han så ofta lyckas formulera sig på ett sätt som så väl tycks spegla honom: Lite kärvt, en aning gammalmodigt utan att vara det minsta mossigt. Vintage, liksom. Vi har hört honom använda ord som ”modstulna” och ”gedigen”. Och nu i måndags beskrev han matchinledningen som ”yster”. Suveränt.
Som sagt, en slätstruken insats av laget i måndags. Detsamma gäller i stora stycken läktarprestationen. Stöttningen i motgång var helt enkelt inget vidare, varken från mig själv eller de flesta andra olyckskamraterna runtom på stadion. Sångerna avstannade snabbt. Och visst, det är naturligt att det blir tystare när saker och ting går emot oss. Men detta att sjungandet alltsomoftast fick ge plats åt arga rop, missnöjessorl och busvisslingar … hm. Vid ett tillfälle kastades det till och med in en banan, en frukt som helt säkert var tyngre än de 86 gram som noterades för det famösa päronet från Djurgårdens möte med Mjällby (efter incidenten vägde Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson då päronet och skrev ner vikten i klubbens rapport till disciplinnämnden). Obegripligt, även om bananen dessbättre inte träffade någon.
Det blev för övrigt Jiloan som plockade upp frukten och slängde ut den över sidlinjen. Må varken den eller nåt annat föremål nånsin slängas in igen.