Sex och jävligt offside: Ljus i november
Punkterna på dagens lista genomsyras givetvis av kvällens match.
En annorlunda november (NY)
Grått. Innehålls- och meningslöst. En dyster, regnig och vindpinad transportsträcka mot decembers julklappsångest, då och då avbruten av små Silly Season-ljusglimtar och -irrbloss. Lite fotboll på TV:n emellanåt, men i övrigt mörker. Så brukar sennovember i Malmö se ut, även om månaden i bästa fall också kan kryddas med den angenäma eftersmaken av ett SM-guld. Men i år? Vi möter Europas bästa lag. I tävlingsmatcher. Det tål att sägas igen: Det här året blir nåt att berätta för barnbarnen om. Eller förresten - ännu hellre får förstås Champions League-deltagande vara vardagsmat för barnbarnen.
Gott hopp om att hoppet lever vidare (NY)
Serie A:s suveräner de senaste åren på besök i afton, och även om hoppet lever så här på hemmaplan: förlust kan icke uteslutas. Juventus tycks vara i ruggig form. Men även om det nu skulle gå så illa, så är det ju minst lika stor chans/risk att Olympiakos får stryk i Madrid. Och då ”räcker” det med vinst i Aten i december för att nå tredjeplatsen (inbördes möten gäller före målskillnad). Inte för att det skulle vara nån promenad i parken, men det finns hopp om att hoppet kan leva. Oavsett utgång i vår match idag.
Planen (NY)
Red Bull Salzburg gnällde på att vi spelade hårt. Från Atletico Madrid-håll klagades det över underlaget. Igår kände Juventus spelare på planen. TV4-sporten visade ett gäng kostymklädda stjärnor iförda toppluvor som trampade runt på Swedbank Stadions, förlåt New Malmö Stadiums, gräs. De såg även de ut att rynka på näsan. Jag gillar sånt; att det är jobbigt, besvärligt och obekvämt att komma och spela i Malmö. Att det är nåt lite opolerat och skitigt över vår framtoning. Pirlo, Pogba, Tevez och de andra får gärna svära över tuvorna ikväll. Så även om den nya planvärmen rent generellt känns som en vettig investering - förhoppningsvis blir det Svenska Cupen-matcher på Swedbank Stadion framme i februari-mars - finns det, som så ofta, också en å-andra-sidan-aspekt att begrunda.
Allsvensk upprättelse (NY)
Anton Tinnerholm skulle spelat landskamp mot Frankrike häromveckan, men en lättare vadskada tvingade honom att tacka nej. Trist för honom kanske, även om man ur MFF-perspektiv möjligen kan tycka att det var rätt skönt att han slapp slitas i en meningslös träningsmatch. Istället fick Emil Krafth chansen. Och även om han kommer från ärkerivalen i norr får man ju ändå säga att han inte var sämre än de som brukar spela ytterback i landslaget. Överhuvudtaget har väl hösten visat att det inte alls är någon självklarhet att man är oändligt mycket mer landslagsmässig för att man spelar i den danska ligan istället för den svenska. För mig som minns de inhemska fotbollsinslagen på dansk TV-sport från sjuttio- och åttiotalen, just efter barnprogrammet med den där stora gula och fullständigt obegripliga björnen, känns detta rent principiellt helt rätt. Då var den danska ligan helt enkelt … tja, inget vidare. Det har varit svårt att förlika sig med att den kunnat klättra förbi allsvenskan i status och kvalitet, så jag bejakar och griper efter varje tecken på att balansen är återställd.
Alexander Blomqvist (NY)
Återkomster efter långvariga skador är det nåt speciellt med. När nu Alexander Blomqvist fick nittio minuter i överkörningen av HJK Helsingfors är det ett kvitto på att hans andra korsbandsskada är läkt.
Samlaralbumsuppdatering (NY)
Ni som följer den här spalten regelbundet minns kanske att Paninis samlaralbum var med på den här listan för ett antal veckor sedan. ”Hur har det gått med hans samlande (eller rättare sagt med hans dotters samlande, för ingen medelålders man är väl så barnslig att han sysslar med sånt)”, undrar ni nu. Jodå, tackar som frågar - bra! Det går framåt, blott Amin Nazaris och Isaac Kiese Thelins rutor gapar tomma på MFF-uppslaget, och dublettbunten har likt en törnrosehäck växt sig kämpahög.
Det känns inte rätt att småsint gnälla över bagateller en dag som denna, då Juventus väntar. Men OK - det där med de icke-förlängda kontrakten börjar bli påfrestande. Man kan ju ana vartåt det lutar, men ändå: ovissheten är jobbig.
