Sex och jävligt offside: Loserstämning
Dagens lista ser sanningen – eller åtminstone sannolikheten – i vitögat. Då blir det en smula mörkt och, det erkänns utan vidare prut, en aning loserartat. Åtminstone så länge vi talar om tillståndet här hemma. Men ute i Europa, där frodas vi!
Oavsett: en del kvar att spela om (NY)
Elva matcher kvar, sju poäng upp och fyra lag att passera. Visst, möjligheten finns, större under har skett, det är inte över förrän den feta damen sjunger och allt det där. Upp, det ska vi inte ge. Men. Även om de senaste veckorna bjudit på en del ljuspunkter är jag ändå lite avundsjuk på de människor som på allvar känner att guldet är inom räckhåll.
Och om vi nu inte når fram finns det ju en del annat att spela för. I fallande ordning kan man, vid uteblivet guld, finna ett visst värde i att sikta på följande:
a) Topp tre och säkrat europaspel nästa år. Topptrion är sju, fem respektive fyra poäng före oss. Det är mycket. Meeeen vårt spel ser bättre ut jämfört med för nån månad sen, vi möter två av de tre lagen hemma, och (minst) ett av dem kan mycket väl darra nu mot slutet. I mina ögon ser DIF stabilast ut, men orkar de dubblera med Europaspel? Hammarby brukar å sin sida vara rätt bra på att på ett eller annat sätt sätta fälleben för sig själva. Och kan Häckens flyt verkligen hålla i sig?
b) Plats fyra. För att nå topptrion får vi såklart inte glömma att vi måste om AIK också. Men de är blott en poäng före och är ett lag med lite tveksam form, så detta känns fullt görbart. Skulle AIK vara enda laget vi förmår passera kan det också visa sig vara betydelsefullt. Om nästa års cupvinnare återfinns bland de tre topplagen tillfaller den sista Conference League-platsen fyran från allsvenskan. En möjlighet att betänka, även om cupen under det senaste decenniet märkligt sällan tagits hem av föregående års topplag (i år var förstås ett lysande fyrverkerisprakande undantag).
c) Topp åtta. Att hamna på övre halvan innebär att vi får två hemmamatcher i vårvinterns Svenska Cupen-gruppspel. Vi måste dock först besegra Brålanda nästa vecka – se punkt 6 nedan. Just nu har vi nio poäng ner till niondeplatsen. Det ska alltså till en rejäl härdsmälta för att vi ska missa topp åtta. Och skulle vi ändå göra det är problemen nog större än en bortaplansnackdel i cupen.
d) Allsvenskt kontrakt. Sedan 16-lagsserien infördes är 32 den högsta poängsumman det kvalande laget haft (Halmstad ifjol och Gefle 2014). Vi har 34 pinnar just nu. Jag sticker därför ut hakan och påstår att kontraktet för 2023 redan är säkrat.
Så se där, då slutade denna losermentalitetsosande punkt på en positiv not ändå … ?
En nyuppväckt Veljko (NY)
Han är knappast hundraprocentig när det gäller att trycka dit de lägen han får. Eller, kanske rättare sagt, de lägen han tar sig till. För efter att under en period risat marknaden med halkningar, dåliga mottagningar och allmän okoncentration verkar det som om Veljko Birmancevic tagit det bänknötande - och de samtal det berättas om i dagens SDS - han tvingades till på rätt sätt. De senaste veckorna har han sett rappare, sugnare och liksom ordentligare ut. Och målet mot Sundsvall var ju faktiskt en riktig pärla. På väg mot förra årets playoff-form?
Playoff-dags (NY)
Och apropå är det dags för årets sista kvalmatch imorgon. Det är ett rätt så behagligt läge: Tvåmålsledning och inte alls någon vinna-eller-försvinna-stimmung, eftersom det hyfsade tröstpriset Conference League väntar - om vi nu skulle förlora detta dubbelmöte.
Sivasspor kändes som ett konstigt lag. Några vassa spelare framåt, men loja bakåt. Ungefär som när man spelade fotboll på skolgården – de sämre och mera ointresserade ungarna fick stå nere vid eget mål och vänta på att bli bortdribblade. Kan vi upprepa förra veckans prestation går vi förstås vidare. Men kan vi det? Europabortaspelet har sannerligen lämnat en del i övrigt att önska i år. Men, som sagt, vi har allt att vinna. Så nu tycker jag att vi går till Europa League. Bonusinfo: Sivasspor är ännu utan seger i årets Super Lig. De spelade 1-1 mot Alanyaspor i måndags.
Mohamed Buya Turay (NY)
Ologisk listnärvaro, eftersom Buya Turay inte gjorde någon jättesuccé i söndags? Nja, se det här som en framtidsspaning. Dels för att jag fortfarande tror att det här kan bli bra; tycker det var helt rätt att värva fart i fönstret senast. Och dels, i det kortare perspektivet, för att jag tänker att det kan bli en del kontringslägen imorgon. Därför hoppas jag att Buya Turay startar. Och jag tycker att det kanske kunde vara idé att då prova honom i mitten?
Plats 55
Jag tittar in på UEFA-klubbrankingen på kassiesa.net, och ser att Malmö FF i den summering som är uppdaterad med innevarande säsongs resultat parkerar på plats 55. Det är oerhört högt. Kan inte påminna mig om att vi sedan det här rankingsystemet infördes någonsin legat högre. Och vi kan såklart fortfarande ta fler poäng i år (vilket i och för sig gäller för många av lagen bakom också). Här understrykes ytterligare en gång, i reda siffror, hur försmädligt det vore att missa Europa nästa år.
Kval till Svenska Cupen (NY)
Lätt att ha missat det här, men nästa onsdag spelar vi för att kvala in till Svenska Cupens gruppspel 2023. För motståndet står Brålanda IF, ett lag som för närvarande ligger på plats 10 (av tolv lag) i Division III nordvästra Götaland. Jag noterar att de förlorade med 4-1 mot Vårgårda IK i lördags, och att de i sin nästa seriematch ställs mot IFK Skövde FK. Redan nu på fredag. Det betyder att de inför onsdagsdrabbningen får två vilodagar mer än Malmö FF. Trots det vill jag nog påstå att det inte finns någon anledning att ge upp på förhand.
We used to have to get up out of the shoebox at twelve o'clock at night, and LICK the road clean with our tongues. We had half a handful of freezing cold gravel, worked twenty-four hours a day at the mill for fourpence every six years, and when we got home, our Dad would slice us in two with a bread knife.
Citatet ovan är från ’Four Yorkshiremen’, Monty Python-sketchen där några överklassgubbar försöker överträffa varandra i hur eländigt de hade det som barn. Dagens offside tänkte fortsätta lite i samma anda.
För jag noterar att det gnälls. På spelet, förstås, men också på klubben i stort. På att vi inte behöll Jeremejeff, Uddenäs, Antonsson eller nån annan spelare som lämnat Malmö och nu gör det bra nån annanstans. På den ledning och organisation som tagit oss till exempellösa framgångar det senaste decenniet, trots att den - enligt klagomålen - består av odugliga klåpare som måste avgå; helst igår.
Visst är det fullt rimligt att komma med kritik och ifrågasättanden. Men efter en måhända slätstruken, men ändå anständig insats på Strandvallen skulle jag trots allt vilja efterlysa en smula perspektiv. Ni som hänger mest på klagomuren, var var ni på 90-talet? Ingick ni inte bland de 12109 som såg oss förlora med 0-6 mot Göteborg våren 2001 – på hemmaplan? Minns ni inte Åkebyåren? Jo, jag vet att förutsättningarna är annorlunda nu. Malmö FF har massor med pengar och allt det där. Men strunt i det för en stund och bara tro mig när jag säger att dagens situation är ... ingenting. Det har varit värre. Mycket mycket mycket värre.
But you try and tell the young people today that... and they won't believe ya'.
