Sex och Jävligt offside: Lottningstankar
I dessa spellediga dagar bereder listan plats för Champions League-kvalet.
Lottningsdag (NY)
Jag minns en inte alls avlägsen tid då en UEFA-lottning var .. tja, inget särskilt. Det kunde gå flera timmar mellan UEFA-representanternas bollplockande till det att jag läste vem vi skulle möta på, säg, text-tv. Idag är det annorlunda. Spänningen byggs upp veckor i förväg. Tidningarna hårdbevakar. Allt streamas live på uefa.com. På kontoret skjuter vi upp lunchen och samlas kring en skärm på ett av ståborden. Vi spekulerar, våndas och suckar. Vi frågar varandra varför UEFA så radikalt ändrat på den geografiska indelningen. Ingen kan svara. Vi pratar om att mittenskålen, den där en seedad och en oseedad lottboll hamnar och varifrån den först dragna blir hemmalag i första mötet, är genomskinlig. Även om UEFA-mannen gör en grej av att stirra framåt, och inte ner i skålen, innebär det att vi som tittare hela tiden ser om han drar seedat eller oseedat lag först – innan han skruvat isär den lilla bollen.
Sen är det vår lottningsgrupps tur. Nagelbitandet får ett snabbt och abrupt slut. Vi dras som första lag och sekunderna senare vecklas Vardar-lappen ut.
Men en speciell dag är den, lottningsdagen.
10 dagar kvar (NY)
Juni är en månad som tenderar att gå snabbt. Ofta lite halvdassigt väder, och sen är det plötsligt midsommar och vi går återigen mot mörkare tider (rent solljusmässigt alltså). Och det sägs ju att människan ska akta sig för att längta livet av sig, men just nu känns det som om det gärna får bli den 1 juli snart. Vilan har alltså haft effekt - jag har lyckats förtränga maj månads alla inför-match-ångest-tillfällen och ser fram emot omstarten. Själv kommer jag att vara bortrest då. Men nervös, det kommer jag att vara ändå.
Pawel Cibicki (NY)
Kanske inte en himlastormande braksuccé, men en fullt godkänd insats mot Polen häromdan. På pluskontot: rörlig, kvick och initiativrik. En del detaljer kändes också igen från de MFF-matcher det gått lite trögare i. Som till exempel avslut som inte träffade mål och en del, förvisso lovande, försök till kombinationer som fastnade på motståndare. Efteråt duckade han media och pratade igår om att han var trött på att få samma frågor hela tiden. Avslutning mot Slovakien imorgon, och sen är det troligen hemfärd för Sverige. Tyvärr. Men innebär å andra sidan att Pawel Cibicki borde vara ganska fräsch till den 1 juli.
Börja hemma - inte så tokigt ändå ... ? (NY)
Den rådande uppfattningen tycks vara att det är en nackdel att börja hemma i europaspel. Jag roade mig därför att kolla på hur det sett ut de senaste drygt trettio säsongerna; sedan 1986 närmare bestämt. Under 16 av säsongerna sedan dess har vi deltagit i olika europacuper, och 15 gånger har vi blivit utslagna via dubbelmöten. 16 och 15 - hur siffrorna kan skilja sig, undrar du nu? Jo, de två gångerna vi nådde CL-gruppspel saknar dubbelmöte-utslagning. Två mindre för icke-dubbelmöte-utslagning, men 2005 blev vi utslagna inte bara en utan två gånger. Thun-debaclet innebar en andra chans i UEFA-cupen. Ovanstående resonemang innebär att Dinamo Zagreb-mötet 2011 - såklart - är räknat som en utslagning, även om vi via den förlusten slussades in i Europa Leagues gruppspel.
Av dessa 15 illa slutande möten har 7 inletts på hemmaplan och 8 borta.
Som en jämförelse kan det vara intressant att veta att vi 20 gånger lyckats ta oss vidare via dubbelmöten (här räknas såklart CL-gruppspelskvalificeringarna mot Salzburg och Celtic med). Exakt hälften, 10, av dessa möten inleddes på hemmaplan.
Statistiken är, som ni märker, väldigt jämn. Den pekar varken åt det ena eller andra hållet. Intressanta små detaljer: andra halvan av 00-talet var visserligen befriat från europaspel för vår del, men senast vi åkte ut efter att ha börjat hemma var 2005. Då skedde det i det redan nämnda och olycksaliga mötet med FC Thun. För att hitta gången innan får vi gå tillbaks till 1996, då vi inledde hemma med 1-2 mot Slavia Prag.
Slutsatser? Går säkert att dra.
Storheten i nuet (NY)
Att leva i nuet. Det är viktigt det, inbillar jag mig att livsstilscoacher och deras likasinnade gärna intalar oss. Så är det säkert. Själv är jag inte särskilt bra på det, men ibland är det bra att stanna upp lite och tänka på hur fort man vänjer sig vid sakers – vilka de än må vara – tillstånd. Som detta att vi fortfarande befinner oss mitt i en framgångsdynasti. Vi har tre guld på de fyra senaste säsongerna, vi leder årets allsvenska och vi kan prata om Champions League-kvalificering som en realitet. 2015 blev vi femma i allsvenskan, och frustade och pustade då över vilket dunderfiasko detta var.
För inte så värst länge sen trillade vi ur allsvenskan. Och som berörts ovan var vi ett mittenlag under för blott ett decennium sedan. Våra placeringar mellan gulden 2004 och 2010 var 5-7-9-6-7.
Vår nuvarande framgångssaga kommer såklart inte att vara för evigt. Men jag tänker att det kan vara idé att försöka njuta mer av den, nu när vi är i den.
Makedonien (NY)Skopje verkar vara en fin stad. Jag wikipediar fram att de har byggt pampigt värre längs med floden på senare år, och att de har en härlig gammal turkisk basar. ”Peel back the veneer and Skopje has a genuine historic core that warrants just as much attention as its new wonders”, skriver Lonely Planet. Det kustlösa Makedonien är inte någon särskilt typisk semesterdestination, så ni som ska ner dit i juli får säkert en både spännande och annorlunda upplevelse. Väl värd att skriva hem om.
Rent sportsligt då? Det lär – bör - vara en fördel att det makedonska ligaspelet inte startat än. Även om Vardar har en del spelare (sex stycken, har jag läst, men jag hittar bara fem när jag går genom truppen) i U21-EM. Där går det inget vidare för dem. 0-5 mot Spanien följdes igår upp med 2-2 mot Serbien, vilket i praktiken innebär att de är utslagna.
Det skiner kanske genom i punkt sex ovan: Jag är inte det minsta nöjd med lotten vi drog. Mest för att Vardar Skopje inte alls verkar vara den typen av blåbärslag jag hoppades på, utan tvärtom ganska bra. Det tyder de senaste årens knappa kvalförluster på. Men också för att det ser ut som om matchen inte ska gå i Skopje utan i Sturmica, 16 mil bort. Flera timmars bilväg från huvudstaden. På skumpiga vägar, om jag förstår saken rätt. En jobbig resa för både lag och supportrar. Och apropå de sistnämnda läser jag på mff.se att Malmös tilldelning blir blott 250 biljetter.Men det som stör mig allra mest med denna presumtiva nitlott? Folk som säger ”ska vi ha nåt i Europa att göra måste vi kunna slå dem”. Jag tycker det är en urusel argumentation. Vad innebär det att vi ska ”ha nåt att göra”? Att vi ska kunna slå alla lag? Vinna Champions League? Det kan vi inte. Omöjligt. Vad som däremot ligger inom det möjligas gräns är att kvalificera oss för ett gruppspel och tjäna massor med miljoner för att fortsätta bygga och trygga föreningen. Det är vad det det handlar om. Så jag hade velat ha en så smärtfri väg fram som möjligt. Det enklaste och mest lättbesegrade motstånd man kan tänka sig, det hade jag bockat och tackat artigt åt. Tuffa tester? Såna hade gärna fått vänta tills gruppspelet.
