Sex och Jävligt offside: Lugn och blixtar
Kanske finns det skäl till oro. Men den som söker finner allt som oftast saker som skänker hopp.
Det är bara träningsmatcher. Trots allt. (NY)
Allsvenskan närmar sig med rasande fart. Förfärande fart, rentutav? För det ser ju fortfarande inget vidare ut. Jag ögnar genom forumet och ser att orosvågorna svallar höga hos en del. De vill se annat spelsystem, utbytt personal, bättre inställning, nytt allt. Andra manar till lugn och besinning, det är inte nu vi ska vara bra, vi befinner oss i testernas och experimentens tid. Men borde vi inte vara oroliga? Tja, om det är nåt det senaste året lärt oss är det väl att människor bedömer risk på olika sätt. Vi oroar oss olika mycket.
Det var såklart rätt rejält uselt att förlora två tävlingsmatcher mot Superettan-motstånd, och även om Örebromatchen var ett fall framåt jämfört med Elfsborg var den ju … inte särskilt bra. Men. De här två sista var träningsmatcher. De tyngsta domedagsprofeterna menar att vinterns skrala resultat är ett kvitto på att något är fundamentalt fel i laget. Med perspektivet att vi vunnit sex av de elva senaste allsvenskorna, och gått till europeiskt cupspel fem gånger på 10-talet, måste jag säga att jag inte riktigt håller med. För jag vet i alla fall detta: det måste inte ta ett halvår eller ett år att komma rätt i pressen, rensa bort de värsta försvarsgrodorna och sätta spelet. Nej, ingen kan garantera att vi snart får ordning på grejerna. Men det kan gå fort. Och däri finner jag sinnesro.
Veljko Birmancevic (5)
Vårt serbiska nyförvärv försvann stundtals ur spelet, och ibland märktes en liten tendens att överarbeta situationer. Som det ju ibland blir när en nytillkommen spelare vill visa upp sig. Men det där är bara randanmärkningar, för Veljko Birmancevic uppvisade en härlig tillblixtringspotential. Tre minnesbilder: direkt i början, när han tog sig in i straffområdet, vände bort sin försvarare och avslutade med ett vänsterskott i Örebromålvaktens bröst. I början av andra, när han ryckte ner mot kortlinjen och gav Colak en perfekt snett inåt-bakåt-passning (hyfsat avslut, men ny räddning). Och så en bit in i andra, när han bröt in från kanten och distinkt serverade Toivonen, som med sin mottagning skapade sig ett friläge (lite märkligt avslut dock, en höger yttersida mitt på målvakten). Sammanfattningsvis, känns som om det kan bli en och annan poäng för Veljko Birmancevic i år.
Markus Björkqvist (NY)
På 80-talet var det ingen som pratade om att spelare var bolltrygga. Möjligen var anledningen helt enkelt att ingen spelare var det, men mera troligt berodde det på att ordet inte var uppfunnet än. Nuförtiden däremot, nu är begreppet så modernt och uttjatat att det nog redan blivit omodernt (jag har svårt att hänga med, det går så fort nu, vet ni). I alla fall: i andramatchen mot Örebro var ”bolltrygg” det ord som opåkallat landade i mitt huvud när jag såg centrale mittfältaren Markus Björkqvist, född 2003, spela. För ett par veckor sedan imponerades jag av Emil Lindman, som var bra nu igen, och i Björkqvist syntes ytterligare en yngling som tycktes helt obekymrad av A-lagssammanhang och att ställas mot rutinerade rävar som Nordin Gerzic. Hela tiden lugn och fin, stabil passningsspelare som briljerade med ett par riktigt tjusiga långbollar. Jag kan egentligen inte riktigt fatta varför de här unga människorna inte ser nervösare och stirrigare ut. Måste ha nåt med deras skolning att göra.
Anel till landslaget (NY)
Försäsongen kunde som sagt varit bättre, men Anel Ahmedhodzic har i alla fall inte spelat bort sin plats i det bosniska landslaget. Han har nu förenats med Denis Hadzikadunic – och storstjärnor som Miralem Pjanic och Edin Dzeko – för att delta i den landslagstrupp som tar sig an Finland i afton. I helgen väntar Costa Rica i en vänskapslandskamp, och sen väntar ny kvalmatch mot Frankrike nästa vecka. Sen återvänder han, fullpumpad av självförtroende och internationell erfarenhet, för att genomföra en suverän allsvensk vår i Malmö. Hoppas i alla fall jag.
Frisparksmål (NY)
När slog vi egentligen en frispark direkt i mål senast? Jag rotar i minnet och statistikpärmar, och nånstans missar jag säkerligen nån, jag kan inte dra mig till minnes alla vintermål i cupen och i träningsmatcher. Så jag ser fram emot att bli rättad, men det senaste jag hittar är annars Magnus Wolff Eikrems eleganta skruv över muren mot Jönköping sommaren 2017. Så det var hursomhelst på tiden att Ola Toivonen satte en frispark igen.
Ny tröja (NY)
Det är svårt att konkurrera med 2019 års tröja. Jag gillade verkligen den lilla kragen och den vita bården längs ärmen. Det gav liksom ett klätt intryck. Men eftersom fjolårets linjering i mina ögon var en smula tveksam tycker jag ändå att årets enkla och tidlösa tröja är ett kliv framåt.
… fast självklart finns det några små tröjdetaljer att anmärka på också. Jag är inte överdrivet förtjust i v-ringningen; det blir lite för urringat. Och de där strecken som kommer in från sömmen är subtila och fina i hemmatröjan – men jag tycker att de blir för prominenta i bortatröjan. De känns lite superhjältedräkt. Får mig att tänka på rivmärken från Wolverines adamantium-klor.
Men å andra sidan är jag färgblind, så vem är jag att ha synpunkter på färgsättning?
