Sex och Jävligt offside: Lugn och glädje
Fjärde raka allsvenska segern, och veckan känns till stora delar fjäderlätt.
Stå lugn (NY)
92:a minuten i måndags, och jag kommer att tänka på Nirvana. Nej, inte bandet, utan det där existensslutmålet inom buddhismen. Jag googlar efter en närmare definition och finner formuleringen ”ett evigt, lycksaligt tillstånd av fullständig själsvila”. Bortom knuten väntar alltid nya matcher att ha ångest över, så ”evigt” är kanske att ta i – men annars är ju detta rätt välformulerat. För kan livet bli mer fulländat än vad det är just där, i 3-0-ledning ett par ynka tilläggsminuter innan slutsignal (större ledningar går naturligtvis också bra)? Man står kolugn, alltigenom trygg i vetskapen om att segern är vunnen, anspänningen släpper, runtomkring är det idel leenden. Jodå. '"Fullständig själsvila". Så sant som det är sagt.
Glädjeyttringar (NY)
Det hejdlösa dansande vi fått se efter segrarna mot Göteborg och Norrköping är, i alla fall såvitt jag kan minnas, en nyhet för i år. Visserligen gör det myckna moshpit-buffandet mig en smula nervös – ta det lugnt ungdomar, ni kan råka vricka fötterna, tänker jag – men icke desto mindre är detta en fröjd att skåda. Särskilt som jag tycker mig se, inte bara inbilla mig utan faktiskt på riktigt se, att en helt annan glädje genomsyrar laget i år. Mål firas länge och innerligt, kramarna vid sidlinjen är många och hårda, och även spelare som inte varit på plan ser genuint lyckliga ut vid post-match-segerfirandet. Jag vill tro att detta betyder nåt.
Hugo Larsson (3)
Läste på forumet att det är så många scouter som vill ha biljetter till våra matcher nuförtiden att det inte finns tillräckligt och klubben tvingas hänvisa till den ordinarie biljettförsäljningen. Kanske är detta blott en skröna, ingen aning om det stämmer, men otroligt låter det sannerligen inte. Hugo Larsson är ännu inte 19 fyllda, men har varit fullständigt fältherremagnifik de senaste matcherna. Det här att han ”vill ha boll” som det tjatas om i sändningar, skrifter och poddar räcker liksom inte riktigt till för att beskriva det som sker på planen. Det låter för futtigt när han är ett så självklart – och modigt! – nav som så mycket kretsar kring där på mitten. Malmö FF lär få rejält betalt i sommar. Och den som lutar åt det dysterlagda hållet kan redan nu börja oroa sig för det hål han kommer att lämna efter sig.
Årets nyförvärv (NY)
Två mål från nyförvärv i måndags, och det berättas för mig att de blev nummer 73 och 74 i annalerna över allsvenska MFF-målskyttar på nya Stadion (att Stefano Vecchia gjort mål för Sirius där tidigare räknas alltså inte i det här sammanhanget). Ett patenterat Vecchia-mål – invikning från kanten och skott i bortre – följdes upp av en alldeles oerhört elegant prestation av Taha Ali. Och apropå det där med glädje ovan så … ja, låt oss konstatera att det var ganska tydligt att Ali blev glad över sitt mål.
I andra änden av planen finns två andra nyförvärv. Det är närmast surrealistiskt att Cornelius och Busanello kan se så självklara ut redan. För att uttrycka det med en smula återhållsamhet: det var ett lyckat vinterfönster.
Joseph Ceesay (NY)
Vinterns femte nyförvärv, Anton Tinnerholm, kunde däremot inte spela. Han ersattes av Joseph Ceesay. Som hade den otacksamma uppgiften att försöka hantera Arnor Sigurdsson, Norrköpings klarast lysande stjärna. Hur det gick? Jotack, utmärkt. Förutom ett farligt inlägg i första minuten kom Sigurdsson just ingenstans alls. Han hölls i strama tyglar, som kommentatorerna sade förr om åren. Så jag skulle nog vilja påstå att Cessay gjorde sin mest gedigna insats för oss hittills.
Hålla tätt (NY)
Det ska erkännas: jag känner mig inte alltid helt lugn över det ibland väl marginalfattiga rullandet i backlinjen. Bara skicka bollen, vill jag vråla. Eller sätt in Jonas Wirmola. Fast detta bottnar snarare i mina egna neuroser än vad som faktiskt pågår på plan. Hittills har inte mycket hänt som ger mig fog för min oro. Visst, det är fullt möjligt att vi får böta för djärvheten där bak med ett baklängesmål eller två i år, men sen de inledande tio minuterna mot IFK Göteborg har det sett stabilt ut. Målchanserna vi släppt till är relativt få.
Fyra segrar startade vi också med både 2011 och 2014. Men sen tog det stopp båda de åren – i femte rundan blev det förlust 2011 och kryss 2014. För att hitta en längre inledande segersvit får vi, om jag statistik-rotar rätt, gå tillbaks till början av femtiotalet: säsongen 51/52 sparkade vi igång med sex raka vinster. Vet inte om detta är ett gott eller dåligt omen inför söndag … ?
Jo, visst finns det en väldigt uppenbar offsidekandidatsgrej den här veckan, men jag skrev lite om vad jag tycker om den i måndags och har ingen lust att älta detta mer. Istället oroar jag mig över Anton Tinnerholms ljumskar. Ibland blir den typen av besvär otäckt långdragna, och nåt sånt vill jag inte veta av här.
