Sex och jävligt offside: Magkänslor och miljoner
Transferfönstrets efterdyningar och den pågående andhämtningspausen avhandlas på veckans lista.
Jiloan Hamads magkänsla (4, fast hette då "...transferstory")
Först, ett erkännande: jag tillhörde dem som i flera omgångar räknat bort Jiloan efter augusti. Jag var helt övertygad om att han skulle gå utomlands. Nu är visserligen inte riktigt alla europeiska transferfönster stängda än – Turkiet och Ryssland håller öppet ett litet tag till – men det mesta, ta i trä och måtte jag inte jinxa nåt genom att skriva detta, pekar på att kapten Hamad stannar säsongen ut. Att han är viktig är överflödigt att påpeka, men framförallt är det sättet han resonerar på som förtjänar ett oräkneligt antal lyfta hattar. Inte stressa iväg, sugen på guldstrid, glad för att klubben visar uppskattning och en magkänsla för Sochaux som inte var helt hundra, sa han på fotbolldirekt.se häromdan. Någon på forumet föreslog att det skulle resas en bronsstaty över honom om han stannar. En både fin och relevant idé.
Per Ågren och försäljningen (NY)
Den exakta summan har mig veterligen inte bekräftats någonstans, men någonstans i häradet 35 miljoner pratar vi alltså om. Euro Football Invest ska ha en ansenlig del - de ”erhåller en andel av överskottet vid spelarförsäljning som motsvarar den andel av spelartruppen Euro Football Invest AB har finansierat”, läser jag i årsredovisningen 2012. Hur stor den andelen numera är - Max Wiman tror på sydsvenskan.se på runt 20-25% - är i alla fall inte jag man att räkna fram. Men om inte förr, får vi väl det definitiva svaret i nästa års redovisning.
Och så ska Ranties akademi hemma i Sydafrika ha sin beskärda del. Vi utnyttjade ju inte optionen innan den löpte ut i vintras, och man kan såklart spekulera i att en större procent av en framtida övergångssumma var en av de brickor som användes i förhandlingsspelet innan Rantie kritade på kontraktet för oss tidigare i år.
Hursomhelst: facit är alltså en spelare in, en ut. I ett transferfönster där nog många av oss hade trott på fler försvunna än anlända. Och att det dessutom har betalats runt 35 miljoner kronor för Tokelo Rantie är lysande arbetat av Per Ågren. Fantastiskt, helt enkelt. Rent sportsligt är det förstås trist att vår sydafrikan lämnar oss, och det har synts en del klagomål på att vi säljer. Men det är ju på nåt sätt tingens ordning; att klubbar med mer pengar handlar från dem som har mindre är ju liksom bara ... så som det är. Alternativet kan svårligen vara att vägra sälja spelare, utan istället att försöka få så mycket betalt som möjligt. Och det har sannerligen Ågren lyckats med. Jag har också svårt att köpa resonemanget kring att vi sålt guldet. Vinner vi är förstås allt frid och fröjd (eller rättare sagt, vinner vi är världen omsluten av en allomfattande och jublande rättvisa). Gör vi inte det, kan vi ändå knappast säga att vi sålde nåt guld. För vi kommer aldrig få reda på om Rantie gjort den skillnad som behövts. Vi kan gissa och tro, men vi kan inte veta.
Tokelo Rantie (NY)
Vad kan då sägas om Ranties avsked som inte redan är sagt? Ingenting, egentligen. Men man blir alldeles varm om hjärtat när han pratar om sin tid i Malmö, och hur han önskar att komma tillbaks. Det känns verkligen som att han menar vad han säger. Och han har onekligen lämnat avtryck under sin korta tid här. Förväntansmullret då han debuterade. Hans snabbhet, som fick det att se ut som om han teleporterade sig från en plats till en annan emellanåt. Uppvisningen mot Elfsborg för ett par månader sen. Och så stör det mig nåt alldeles oerhört att han i söndags förvägrades nöjet att bygga på sin legend ytterligare med ett avgörande mål i slutminuten. Joakim Wulff, du är svår att förlåta.
Uppehåll (NY)
Det kanske är dumt att välkomna uppehållet. Vår form är god, och det är möjligt att det allra bästa vore att bara köra på, men jag gillar ändå att ett par veckors spelledigt inletts. Spelarna mår säkert bra av att få vila ömmande kroppar. Fast det är förstås inte dem jag i första hand tänker på. Mest handlar det helt egoistiskt om mig själv. Jag behöver pusta ut. Få några dagar utan förhöjd magsyreproduktion.
Måendet (NY)
Apropå punkt fyra ovan: Stannade till och samtalade med grannen - eller, ja, han bor nåt kvarter bort, men i alla fall – i lördags. Vi småpratade om sånt som grannar brukar prata om: Du gör vid garaget ser jag; jo, ja, svärfar hjälper till; blir jäkligt fint ju; jo, tack.
Och så kom den oundvikliga frågan:
Ska du upp till Växjö imorgon? Nä, det blir inte så, har inte riktigt tid; nä, samma här; hela dan går ju och familjen och så; jo, nä; ja ...
Fast det är otäckt spännande nu, sa jag. Han blev tyst en sekund, tittade på mig och svarade sen:
Ja. Man mår dåligt.
Skulle vi då vilja byta ut denna guldstrid, och detta rent fysiska illamående, mot en orosfri mittenplacering? Jag är rätt säker på att jag talar för oss båda när jag säger nej. Det är så här man vill ha det. Eller, visst, vi hade gärna fått leda med fler poäng. Men sammantaget är det kroppsliga obehag nervositeten medför ett relativt billigt pris att betala för en serieledning.
Elfsborg (NY)
Återigen dags för en katt bland hermelinerna här på listan. Vad nu, varför nomineras dessa gnällspikar från knallebygd, undrar ni. De som underpresterat i allsvenskan hela året (vilket ju i och för sig är sympatiskt av dem). Svaret är enkelt: De har kvalificerat sig för Europa League. Det är utmärkt. Lite grann för att de slog ut ett danskt lag. Uppväxt i en tid då den danska ligan var fadd som en kommentatorsvits från Svend Gehrs och det gick 80 svenska ören på en dansk krona - inte tvärtom - har jag lite principiellt svårt för att Superligaen idag är så mycket högre rankad än Allsvenskan att danskarna i år har en friplats i Champions League.
Men allra mest platsar Elfsborg på listan för UEFA-rankingens skull. Är listan på den här länken korrekt plockade Sverige ytterligare en plats - från 24 till 23 - baserat på förra säsongens resultat, och det får gärna fortsätta så. Högre ranking ger bättre förutsättningar att gå långt i cuperna. Alltså behöver Sverige rankingpoäng. Såna får vi genom att svenska lag tar poäng i sina matcher. Förstår jag saken rätt får man 1 poäng för vinst och en halv för oavgjort i kvalomgångarna. Dubbla poängsumman gäller i gruppspel och övriga omgångar. Och sen får man också bonuspoäng om man går riktigt långt. Sen summeras poängen och delas med det antal lag ett land har. På så vis fick man fram koefficienten 5.125 (faktiskt 14:e bäst av alla europeiska länder) för Sverige säsongen 2012/2013; givetvis mycket tack vare AIK:s och HIF:s deltagande i Europa League. Hittills för Sverige den här säsongen alltså:
MFF: 3 vunna, 2 oavgjorda, 1 förlust = 4 poäng.
IFK Göteborg: 1 oavgjord, 1 förlust = 0,5 poäng.
Häcken: 1 vunnen, 1 oavgjord, 2 förluster = 1,5 poäng.
Gefle: 3 vunna, 3 förluster = 3 poäng.
Elfsborg: Hittills 3 vunna, 2 oavgjorda, 1 förlust = 4 poäng.
Snittet i år är hittills alltså bara 2,6. Jag kommer att glädja mig över varje poäng Elfsborg kniper i sin, på pappret, överkomliga Europa League-grupp.
Med reservation för felräkningar.
Tillägg: Se också alla utmärkta förtydliganden och kompletteringar (tack för dem, allihopa) i kommentarsfältet nedan.
Dagens offside fortsätter spåret från förra veckan, och placerar på denna otacksamma plats något som egentligen inte gjort något tokigt. Ännu, i alla fall. Idag hamnar här ett lag som jag befarar att misslyckandet väntar bakom hörnet på. Jag är nämligen rädd för att det är där vårt landslag kommer att befinna sig efter de två VM-kvalmatcher som stundar. Offside, alltså. Zlatan är förstås ett lysande undantag, men fotbollskanalen.se pratar idag om att våra landslagsspelare har allt blygsammare roller i sina klubbar. Lägg därtill att vårt försvar darrar och laget rent allmänt allt som oftast verkar räddhågset, eller rentutav skräckslaget … de mörka molnen tornar upp sig.
Men jag hoppas att jag har fel. För det är trevligt när det går bra för Sverige.
