Sex och Jävligt offside: Mål, mustascher och mer
Fortfarande skimrar staden av den magiska Rosenbergsavslutningen. Veckans lista fortsätter såklart att löga sig i efterdyningarna av segern mot Dynamo Kiev, men gör också sitt bästa för att rikta blicken mot ett par andra saker.
Tifot (NY)
Lovorden har, med all rätt, stått som spön i backen. Huvudpersonen själv blev så tagen av det att han var tvungen att vända bort blicken för att kunna hålla fokus. Men all respekt, alla möjliga hattar av, till alla er som var inblandade i det makalösa tifot i torsdags. Alla stjärnor och flaggor som satts ihop och lagts ut, själva konstverken över ståplats, tonsäkerheten i valet av ett Jacques Werup-citat … det jobb ni lägger ner, och det ni skapar, är helt fantastiskt. Tack.
Målet (NY)
Ja, målet ja. Ett avgörande på övertid av vår störste ikon i modern tid, i hans avskedsföreställning på hemmaplan. Som ur ett manus. Ett manus som, om det förevisats oss på förhand, en del av oss kanske tyckt var tramsigt för att det var så tårdrypande orealistiskt Air Bud-aktigt tillrättalagt.
Men nu var detta allt annat än tramsigt. Inget hittepå utan alldeles fantastisk verklighet.
Men målet då? Om man tittar på det rent objektivt (ha! Omöjligt uppdrag, jag vet), bara betraktar det som ett fotbollsmål, lite mer i detalj? På mff:s twitter kan man just nu se hur nära det är att passningen ut mot kanten bryts. Bollen tycks gå under den glidtacklande backens ben, medan Berget iskallt avvaktar. Sedan ett par steg fram och en låg skruvad boll in i straffområdet. Den har inte riktigt tagit mark när Rosenberg möter den. Det är en boll som kommer snett bakifrån, han löper framåt, och han möter den med första foten (den högra) i vad som ser ut som en bredsida – och styr in den i bortre hörnet. Hur lyckas han med det? Prova själv. Att få bollen dit, utan att den tappar fart, med den foten, när bollen kommer därifrån, det är … inte lätt. Men det är bara att bocka och tacka för att det blev som det blev.
Erdal Rakip (NY)
Jag kollar statistiken från årets allsvenska. Inga mål, en passningspoäng (till Antonssons mål mot Örebro i juli). Fem starter, nio inhopp. Inte mycket speltid, med andra ord. Det har varit en ganska tung säsong för Erdal Rakip. Några mål har det ändå blivit: sammanlagt tre mot Ballymena, och så det i torsdags. Men det var ju inte bara målet. Det var rörlighet, energi, förmåga att komma ur situationer med boll och i fart. Och så blev det en fantastisk kväll på alla sätt och vis. Det bidrog Erdal Rakip rätt kraftigt till.
Läpprydnad (NY)
När jag var i gymnasieåldern var mustasch något som huvudsakligen bars av motorintresserad ungdom från kranskommuner. Eller av vad jag då betraktade som gamla människor, typ såna över 25 och så. Nuförtiden betyder mustaschen ofta något. Den har en djupare innebörd. Men på ett ytligare plan har den också, fortfarande, en estetisk laddning, för den kan ju faktiskt vara riktigt elegant. I alla fall på vissa. Eric Larsson är en av dem som klär så storstilat i denna en smula speciella hårbeklädnad, och Rasmus Bengtsson är en annan. Den senares mustasch är mer Sam Elliott än Errol Flynn, kanske lite mer Asterix än Håkan Juholt. Eller lite som någon av farbröderna i baddräkt på ett sånt där gammalt svartvitt Synden i Mölle-foto? Hursomhelst, här kombineras stilighet med ett gott syfte på det allra bästa vis.
Division 4 sydvästra redan 2020 (NY)
Jag trodde nog, hade ställt in mig på, att det skulle sägas att tiden är för knapp. Att man skulle behöva vänta till 2021. Men Skånes Fotbollförbund har beviljat serieplats för det damseniorlag som Malmö FF just nu håller på att skapa. Laget ställer alltså upp i seriespel redan till våren. Ska bli spännande att följa, och väldigt glädjande att det gasas på kring detta.
20-8-2 (NY)
Till sist, lite siffror. För de är fina. 20 är UEFA-rankingpoängen vi nu är uppe i inför nästa års Europaspel. Samma som i år, alltså – vi har fullt ut lyckats ersätta de 6 poäng vi, i och med rankingsystemets femårscykel, tappar från 2014 års Champions League-spel. Vågade jag nog inte riktigt hoppas på då vi steg in i kvalspelet i juli. Därmed är chanserna goda att vi är på den seedade halvan ända in i en eventuell playoffrunda i augusti 2020.
8 är poängen vi har skrapat ihop i EL-gruppen. Ett mindre än då gruppspelet summerades i fjol, men å andra sidan två mer än efter fem matcher 2018.
2, till sist, är antalet förluster vi hittills har på de senaste årens EL-gruppspel. Visst, det har varit en del bottennapp. Vi var chanslösa mot Genk borta. Sarpsborg hemma var en besvikelse, och matchen mot Lugano för några veckor sen var, kort sammanfattat, dålig. Men två förluster på elva matcher. Smaka på det. Hur man än vänder och vrider på det: osannolikt bra.
Nej. Hela den ledsamma Zlatanhistorien i all, eller ingen, ära, men jag har ingen lust att hitta nåt att vara sur över. Jag stannar kvar i torsdagskvällens förtrollning ett tag till.
