Sex och Jävligt offside: Mästarlugn
Vi är allsvenska mästare. Visst är det en mening som tål att upprepas? Att årets serie slutade så lyckligt präglar i alla fall onsdagslistan ännu.
De allra bästa matcherna (NY)
Ja, jag vet att jag tjatar om detta. Men tänk som det kunde varit och blivit. Så här års kunde vi hoppats, grubblat, våndats och bitit på naglarna. Kräkts och bölat över världens orättvisor efter att bollen i den 79:e minuten studsat Alexander Kacaniklics väg. Men nu? Att säga att Hammarbys sena kvittering lämnade mig likgitig vore möjligen att dra det ett steg för långt. Ett insläppt MFF-mål är aldrig någon behaglig upplevelse. Men eftersom läget är som det är gick det ganska snabbt att skaka av sig.
Jag vill, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bestämt hävda att spänning är en så oerhört överskattad grej. Åtminstone i jämförelse med detta: vi är redan vinnare. Oavsett resultat i söndags. Mästare är vi. Två matcher till återstår i detta välsignade tillstånd, och det kan faktiskt inte bli bättre.
Anders Christiansen (NY)
Blott två veckor efter Covid 19-diagnosen, men han såg spelsugen ut. Så det blev 90 minuter ändå. Och ett praktfullt mål; det elfte för året för seriens bäste spelare. För bra för allsvenskan? Jo. Så är det kanske. Säsongen lider mot sitt slut, och vi får väl se vad som händer sedan. Är det så att Anders Christiansen är förbittrad på klubben för att han förvägrades en 75-miljonerslön i Saudiarabien döljer han det fortfarande oerhört väl i alla de intervjuer han medverkar i. Jag gissar hursomhaver att det finns mer kring den historien än vad som framkommit i media. Och egentligen, oavsett vilket: finns Anders Christiansen i vårt lag när nästa säsong startar blir jag glatt överraskad.
Att vi inte är där andra är just nu (NY)
Då tre omgångar återstod av serien 1999 låg vi näst sist. Vi hade precis åkt på storstryk uppe i Borås, och även om vi hela året harvat i tabellens nedre regioner var detta faktiskt första gången vi trillade ner under det definitiva nedflyttningsstrecket. Inte ens kvalplats längre. Paniken spred sig. Livlinan var Trelleborg hemma på Gamla IP. Ångesten låg som en tung, smogfylld kvällsdimma över planen denna oktoberkväll. Den lättade inte när Jens Nordström kom fel på en hörna och knoppade in bollen i eget kryss, rakt framför mig där jag stod på kortsidan närmast Pildammsparken. Och etter värre blev det när Michael Hansson gjorde 0-2 just innan paus. Mats Lilienberg rullade in en reducering med 20 minuter kvar, men närmare kom vi inte. Efter slutsignalen var det tomt, nattsvart, hopsjunkna kroppar med huvudet i händerna varthelst man såg.
På detta tänker jag när jag begrundar dramat i botten av tabellen. Jag tror absolut att IFK Göteborg numera har tillräckligt många poäng, de behöver inte oroa sig längre. Det är tre lag som kämpar om att nå kval. Så vem kniper fjortondeplatsen? Kan mina stackars kamrater i Kalmar få se sitt lag, som haft en så flortunn framtoning större delen av året, chock-blixtra till och ta poängen som krävs? Har de tveksamma straffarna i måndags stjälpt bottendrama-rävarna i Falkenberg, eller har de den iskyla och smartness som nöden kräver? Eller kan det så ofta underpresterande Helsingborg – laget med den bästa högstanivån av de tre – plocka fram det kunnande som nånstans finns i laget, när det behövs som bäst?
Jag är i alla fall väldigt glad över att mitt lag är väldigt långt från att vara ett av de tre.
Eric Larsson (NY)
Nära ytterligare ett drömmål mot Hammarby, och ytterligare en solid insats från mannen som abonnerar på högerbacksplatsen. Jag noterar också att han tar mer plats numera. Syns. Och det på ett positivt sätt. Han spelar fotboll med ungar, han sjunger, han deltar i Mustaschkampanjen. Och så fick han vara omslagsgosse till årets stickade MFF-jultröja. Den ser ut som jultröjor ska, med renar, granar och pepparkaksgubbar från Pepparkakeland, så smakfullhetsnivån är väl i ärlighetens namn … ja, sådär. Men Eric Larsson bär upp den med tidlös elegans.
Uppskjuten match (NY, OCH LÄR VÄL INTE UPPREPAS JÄTTEOFTA)
Idag skulle det egentligen spelats Svenska cupen-kval mot Lunds BK. Men på grund av Covid 19-utbrott blir det ingen match idag. Helt rätt, såklart. Eventuellt spelas den nästa vecka istället. Beror tydligen på om LBK når kval för att stanna kvar i division 1 (isåfall, ingen cupmatch nästa vecka). Om – OM – vi lyckas besegra Lund i denna match kommer vi att få Superettans vinnare i vår cupgrupp nästa år. Ett allsvenskt lag (Varberg) har nämligen förlorat sin cupmatch. Vilket innebär att lag 16, som ju enligt rådande spelordning alltid paras ihop med lag 1, hämtas ur Superettan. Halmstad eller Degerfors, alltså. Plus två inlottade lag från Superettan eller lägre serie.
Himmelriketkalendern (6)
Jajaja, vi vet allihop att stormköket utsågs till Årets Julklapp. Vi vet också att den utnämningen kan avfärdas med en stillsam fnysning och en lätt huvudvirrning, för det som mostrar, kusiner, brorsdöttrar, gammelfarfar och alla vänner önskar sig i år är givetvis en Himmelriketkalender. Så låt mig hamra in USP:en med den största av frenesier: Det Är En Julklapp Som Räcker Hela Året.
Men snabba daj! Bara några dagar återstår innan beställningsfönstret stängs. All hur-gör-jag-då-info finns presenterad på ett föredömligt tydligt vis här.
Och när jag nu ändå skamlöst promotar Himmelrikets egna saker: vill gärna lyfta fram Carl Angerborns sätt att beskriva bråket på Tele2 Arena i söndags. ”Kuring”! Ett ord jag trodde uttalades för sista gången nån gång på åttiotalet i Oxie, för att därefter falla i evig glömska! Men icke. Språkvård blir inte vackrare än så.
Det är härligt att vinna allsvenskan, men historien har lärt mig en sak: Efter solsken kommer regn. Den ledsamma Rasmus Bengtsson-historien, ypperligt beskriven av Pontus Kroon här, är en sak. Andra spelare som lämnar blir en annan (det kommer såklart att hända). Och hur mycket jag än stålsätter mig kommer det säkert också att inträffa något oväntat. Som helt tar mig på sängen. Överraskar mig negativt från det blå. Men vad gör man?
