Sex och Jävligt offside: Misär på Lister
Blytung förlust mot Mjällby. Kan onsdagslistan ändå sköta sin uppgift, som i grunden är att komma upp med sex positiva grejer från de senaste dagarna? Svaret är nej. Det kan den inte.
Nej, svärtan och smärtan från den moltysta bilen på väg hem genom skymningen i måndags sitter i. Så ni får ursäkta, men det är inte läge att inleda med muntrationer.
Icke-positiv fundering 1: Verkligheten (NY)
Vi gjorde inte alls någon genomrutten insats i måndags. Var definitivt bättre än våra motståndare. Men vi förlorade. Och jag kan reta mig på otur, jag kan reta mig på en inkonsekvent och lättlurad domare, jag kan reta mig på en småful och hårt filmande motståndare (med gula tröjor!), jag kan reta mig på att denna motståndare är beredd att offra liv och lem mot just oss men sen rycker på axlarna och viker ner sig fullständigt mot andra topplag med storstryk som följd (inte riktigt sant förstås, men nu är det känslorna som styr tankarna). Men att jag retar mig tjänar såklart ingenting till. Till syvende och sist är det inte yttre faktorer utan mitt eget lags oförmåga att få in bollen i mål som avgör.
Och så påminns jag. Visst ja. Det är så här det egentligen är. Hela fjolårshösten var egentligen ett uppvakningssamtal, men vårens segerrad och ständigt glada tongångar fick mig att förtränga det. Jag vande mig snabbt vid framgång igen. För jag glömmer så lätt och fort att de här senaste tio åren, med sex allsvenska guld och lika många Europa-slutspel, inte är något normaltillstånd. Så tillbaks till verkligheten igen. Det är så här det är. Bittert, bistert och frustrerande - där har vi det där normaltillståndet. Och det kvittar att folk invänder att vi är rikast av alla och egentligen borde vinna ännu oftare än vad vi gör: det är så här det är.
Klubben har skänkt mig otaliga fantastiska glädjestunder och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. Men allt sånt är avvikelser, sensationellt, jag får inte glömma det, det är ingenting jag i min bortskämdhet nånsin kan ta för givet. För om nån skulle be mig sammanfatta själva essensen i supporterskapet i en mening lyder den så här: ’att stå och hoppas på ett mål som aldrig kommer’.
Icke-positiv fundering 2: Utlåningar (NY)
Noah Eile återfanns i Mjällbys backlinje igår. Sebastian Nanasi spelade i Kalmar när Lasse Nielsens övertidssjälvmål innebar en 0-1-förlust mot dem ifjol. Dennis Hadzikadunic representerade Trelleborg i en hemsk vårmatch på Vångavallen 2018. Gemensamt för dem? De var/är egentligen MFF-spelare som lånats ut, och hjälpte till att vinna över oss med sina tillfälliga lag. Fenomenet är inte nytt – Markus Rosenberg var som utlånad spelare till Halmstad på vippen att skjuta bort guldet från oss 2004.
Det går naturligtvis inte alltid illa. Exempelvis var Peter Gwargis med och 5-0-förlorade med Degerfors på Stadion för ett par månader sedan, och Adi Nalic var spelade för AFC när vi vann över dem 2019. Men faktum kvarstår: Vi lånar ut våra kontrakterade spelare så att våra direkta konkurrenter blir starkare.
Jag förstår ju argumenten för detta. Ett långsiktigt tänk, det är bra för individens speltid och utveckling vilket i det långa loppet kommer vår förening till godo. Plus att vi ju faktiskt lånar ut till mindre klubbar. Men på det sista hugger jag, för det argumentet faller platt. För dessa så kallat mindre klubbar vinner ju över oss. Inte alla matcher, men varje gång det händer är en gång för mycket. Och vi hjälper dem till detta. Hade det gällt sålda spelare hade det varit en annan sak, för de är inte längre anställda av Malmö FF. Men nu är det som om en konsultfirma skulle hyra ut sina medarbetare till en konkurrent och be dessa medarbetare göra sitt bästa för att se till att uppdragen hamnar hos konkurrenten istället.
När jag skriver detta är jag fortfarande känslomässigt färgad av en förlust. Självklart ska vi låna ut spelare. Men måste vi nödvändigtvis göra det till lag i vår egen serie? Klausuler om att den utlånade inte får spela mot den ägande klubben är, om jag förstår saken rätt, inte tillåtna numera. Så det är ingen utväg. Det hela blir i mina ögon … underligt.
Icke-positiv fundering (kanske) 3: Vattendelarmatch
Om det mesta kändes ganska positivt innan match i måndags, ligger det snarare nåt ödesmättat i luften nu. Chansen till serieledning togs inte. Vetskapen om att vi mot de andra topp-4-lagen på tre matcher tagit en poäng gör sig påmind. Det är visserligen ingenting som ändrats sedan i måndags. Men det känns mera betydelsetyngt nu. För så kan det inte fortsätta. Det måste bli vinst, eller som ett absolut minimum, poäng mot Djurgården på söndag. Både för att visa och bevisa att Malmö FF hör hemma i toppen. Och också för att rent konkret se till att DIF inte bjuds in till kampen om europaplatserna. Så måtte vi stå på rätt strand när vattnet delas.
Lite positivare grej 1: Inledningen och en återkomst
Allt var absolut inte uselt i måndags. Från början rådde full fart och en sprakande offensiv. Jörgensen missade friläge, Taha Ali krutade ett snett-inåt-bakåt högt över, och Derek Cornelius drog upp en boll i ungefär samma skyddsnätsmaska en stund senare. Nåt av de lägena måste såklart sitta. Men vi skapade mycket där i början. Och så skänker det både hopp och glädje att se Stefano Vecchia tillbaks på plan. Han gjorde kanske inte jättemycket väsen av sig, men inte bort sig heller. Och han var där, med allt vad det förhoppningsvis kan innebära för fortsättningen.
Lite positivare grej 2: Lasse Berg Johnsen (5)
Ingen makalös håll-käften-insats kanske, men jag väljer att bifallshumma åt, och känna mig hoppfull inför, Lasse Berg Johnsen. Jag tycker att han ser ut som en spelare som vill ta plats, vill agera nav, vill vara självklar. Kanske det Erik Hamrén menade när han pratade om ’shining’? Ja, jag vet inte. Men tänker att det här nog kan bli bra.
Positivare grej 3: 5-2 mot IFK Göteborg (NY)
Seriefinalen i damernas division 1 södra i lördags slutade i en odiskutabel 5-2 seger. IFK Göteborg är numera 12 poäng efter Malmö FF. Halmia är ny tvåa med nio poäng upp. Det ska alltså till en rejäl härdsmälta för att damerna ska missa uppflyttning till Elitettan.
Eftermiddagen började ju egentligen så bra. Doppet i det 16-gradiga havet i det fina vattnet vid Hällevik, den trevliga damen och prisvärda korven i korvaluan vid bortasektionen, speakerns uttal av siffran 4 (”avbytare, nommer foira, Niklas Moisander”). Men det är svårt att i efterhand glädja sig åt detta pastorala småmys när det nu gick som det gick.
Med det får det vara slut på självömkandet för den här gången. Jag vet att det finns människor som njuter av att frossa i hur uselt precis allting är. Och det kanske inte ska falla nån skugga över detta, det finns nåt terapeutiskt i att gnälla av sig. Men riktigt där ska vi väl inte hamna. Laget får bara se till att vinna på söndag, så kommer nästa veckas lista att vara sitt vanliga, flåshurtiga jag.
