Sex och jävligt offside: Mittbackar och Parisminnen
Veckans lista innehåller förtröstan, hopp och vanföreställningar. Precis som vanligt alltså.
Efter slutsignalen i Paris (NY)
Favoritminne från Paris: Slutsignalen går och jag står och känner mig rätt nöjd över att Lavezzis mål i sista övertidsminuten dömts bort för offside på Matuidi (var det väl?). Två mål i baken känns väldigt mycket bättre än tre. Spelarna tackar varann på mittplan, och sen vandrar Parislaget ut. Medan MFF:arna kommer bort till oss i hörnan och applåderar oss länge och väl. Till vänster om oss, på Parissektionen, ser många av dem som är kvar på läktaren lite smått förvånade ut. När Rodic och Djurdjic hoppar över reklamskyltarna för att växla några ord med någon eller några som står längst ner, tycker jag mig till och med se några gapande munnar där till vänster.
Symboliken är tydlig. Så tydlig att jag inser att jag övertolkar. Men nånstans, när vi står där och är stolta över ett lag som blivit grundligt utspelade av några av sportens absoluta toppspelare, känns det som att vi har nåt som de inte har. Trots deras världsstjärnor. Vi är nära vårt lag och våra spelare. Det blir motståndarlagets supportrar lite förvånade över; kanske till och med lite imponerade. Vem vet, rentutav avundsjuka.
Och förresten, att det förekom en del fingerviftande och annat gestikulerande under match föreföll behagligt bortglömt efter slutsignalen. Då kändes det väldigt bra att folk på ömse sidor om det nät som skilde Parissektionerna från vår applåderade varann.
Fjärdeplatsen hägrar (NY)
För första gången på vad som känns en evighet har vi på allvar häng på platsen ovanför oss. Poäng ikväll och vi går om Elfsborg, som har en riktigt svår uppgift (Göteborg) framför sig imorgon. Och det har ju tjatats en del om det både här på Himmelriket och annorstädes, men: en fjärdeplats är alls icke värdelös. Då tänker jag inte på att den renderar ett brons, utan att den markant ökar våra chanser till Europaspel 2016. Slutar vi fyra är det nämligen inte längre tvunget att vi blir cupmästare i vår, utan vi går till EL-kval även om något av de tre lagen ovanför oss tar hem cupen. Med tanke på de fördelar som högt placerade allsvenska lag har i det nuvarande cupupplägget - fler hemmamatcher, på pappret sämre motstånd - ser det genast mycket bättre ut. Och visst skulle det kännas lite så där fräscht omväxlande att tillfälligtvis sitta och hålla på Göteborg, AIK och Norrköping framme i vår.
Mittbackar (NY)
Om den ene i vårt rutinerade och landslagsmeriterade mittbackspar är avstängd och den andre går sönder tidigt i matchen mot sexan i allsvenskan, vad gör vi då? Jo, vi kompletterar vår väldigt talangfulle men något oskolade och icke-svensktalande yngling från Uruguay med en 19-årig lärling. De två har aldrig spelat allsvenskt ihop förut (Brorsson har bytt av Carvalho ett par gånger, men det räknas såklart inte). Men så gör vi. Och så håller vi nollan. Visst, med hjälp av resten av laget såklart … men ändå.
In från kylan (NY)
Vad nu, undrar ni. Har han snöat in på Stranded Rekords-singlar och sitter och nynnar på Beppe-sonen Tom Wolgers gamla Mockba Music-mästerverk?
Nej. Konflikträdsla styr mycket i mitt liv, och därför har jag väldigt svårt för när det skär sig. Jag håller förvisso med om att Eikrem inte var särskilt lyckad i flera matcher i sommar, men samtidigt tycker jag han fick väl mycket skit. Han glänste och glimrade kanske inte så man fick ont i ögonen i söndags heller, men de senaste inhoppen har i mina ögon varit rejäla fall framåt.
Och så gläds jag också åt att Pawel Cibicki åter får plats i matchtrupper. Nu återstår bara Kroon.
Enock Kofi Adu (4)
Med på listan även förra veckan, och egentligen har jag inte så mycket nytt att tillföra. Mer än att han efter sin sega period i somras, då det mest kändes som han ville bort, nu verkligen är här.
Perspektiv (NY)
På nittiotalet var inte Champions League inte så avlägset. IFK Göteborg spelade där titt som tätt, de gick långt och besegrade lag som Manchester United och Barcelona. Sen kvalificerade sig också AIK och HIF, även om vi i det senare fallet var framme vid år 2000. Vi i Malmö fick en och annan UEFA-cup-match, men inte så mycket mer.
Sen rullade CL-tåget iväg, och Allsvenskan stod kvar på perrongen. Själva fick vi uppleva stor nesa i Bern (mot Thun) 2005 och en försmädlig nära-skjuter-ingen-hare-känsla 2011. Andra svenska mästare lyckades inte bättre de. Champions League tedde sig allt avlägsnare, allt omöjligare, allt mer som nånting som var för nån annan.
Och så nu. Inom en tidsperiod av femton dagar möter vi två av världens tio? Åtta? Fem? … bästa lag. I tävlingsmatcher. Visst fick vi och kommer vi att få jaga boll, visst var det och kommer att bli uppenbart hur långt det är upp till den absoluta toppen, och visst var det och kommer att bli lite smärtsamt att kolla bollinnehav-procentsatser och avslutsstatistik på uefa.com. Men faktiskt: strunt i det. Att Malmö FF är där Malmö FF är nu, det är inget annat än fantastiskt.
Läktartråkigheter i helgen, men de har avhandlats på många andra platser.
Istället tittar jag ut. En vecka återstår innan vi börjar skriva oktober, och med den är hösten här på allvar. Med sitt mörker, sin kyla och sin förbannade blåst; förebådande en kall och sataniskt lång vinter.
Bara att försöka härda ut.
