Sex och Jävligt offside: Morgondagen och medlemsfunderingar
Chelseamatchen platsar såklart på dagens lista. Liksom ett nyförvärv, en debatt och lite annat.
Imorgon (NY)
Den negative pannrynkaren i mig suckar att vi, realistiskt sett, inte har så mycket att hämta. Och att den här typen av besök av varelser från andra fotbollsplaneter sällan blir särskilt minnesvärda. Utan istället avslagna historier där motståndet aldrig ens behöver lägga i sin högsta växel för att vinna med några bollar. Lex, exempelvis, Real Madrid och Paris St. Germain.
Fast just nu är det förstås väldigt onödigt att att vara negativ. Än står det 0-0. Det är klart att bollen är rund. Läste dessutom nånstans att Chelsea ännu inte gjort något bortamål under 2019. Och mittemellan två stormatcher på hemmaön tvingas de nu till en, för dem, småtråkig resa till en stad och stadion som i sina bästa stunder är jobbig för bortalag. Det går också att resonera kring huruvida att det är bra eller dåligt för oss att laget bjöds på en kölhalning av Manchester City i söndags. Det har jag gjort, och jag gissar att du, käre läsare, också har dina teorier. Själv tänker jag att det bevisligen är skakigt i Londonklubben, och det kan rimligen inte vara negativt för oss.
Jaja. Snart vet vi. Det är ett drygt dygn till avspark. Hoppet lever.
Erdal Rakip (NY)
Det dröjde, men i måndags kom till sist det officiella beskedet. Erdal Rakip är, efter ett ganska märkligt och mycket speltidsfattigt utlandsäventyr, tillbaka i Malmö FF. Och därmed är konkurrensen kring mittfältsplatserna än hårdare. Det går såklart att invända att det nu är för trångt på mitten. Att värvningen inte var nödvändig. Och argumentet att det vore principiellt fel att se honom i ett annat allsvenskt lags tröja går förstås också att vifta bort.
Viktigare då, tänker jag, är att betänka den spelare han var 2017: oförtröttligt löpande, många tunga mål och bärande i ett guldlag. Kan nog bli bra, det här.
Mannen på linjen (NY)
Att publiken runt planerna i Marbella var så fåtalig hjälpte förstås. Inga problem för TV-kamerorna – eller snarare deras mikrofoner – att fånga Uwe Röslers rop ut mot plan. Och sen var det hans solglasögon. Kanske inget speciellt med dem egentligen … men det var ändå en air, eller en förnimmelse, av nåt. Eller någon. Steve McQueen? Tony Curtis i Snobbar som jobbar? Nja. Jag vet inte. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men Uwe Rösler utstrålar pondus. Eller någonting i den stilen.
Allsvensk nedräkning (NY)
Mohammed Abubakari menar att hans HIF har högre kvalitet än något annat svenskt lag, Nikola Djurdjic tror på guld för Hammarby, Elfsborgs Simon Olsson är säker på toppstrid ... så här års är många bergfasta i sin tro. Och då har jag inte ens citerat någon från de tre tyngsta guldkandidaterna Malmö FF, AIK och Norrköping.
Flera lag har gjort spännande värvningar. Men många – Haksabanovic, Kacaniklic, Ajdarevic, vår egen Rakip – kommer från utländska frysboxar. Det är mer eller mindre svårt att veta var de står. På hemmaplan då? Hammarby har hämtat Widgren från Östersund och Bojanic från Helsingborg, Viktor Prodell har lämnat Elfsborg för Örebro, och de nedflyttade klubbarnas spelare har i några fall hittat nya allsvenska hemvister (Alexander Blomqvist är numera i Sundsvall, till exempel). Men överlag är spelarrörligheten låg mellan klubbarna i allsvenskan även i år.
En och en halv månad kvar till den allsvenska starten, och än har klubbarna ett antal veckor på sig att värva. Nästan överallt råder optimism, och den lär nog fortsätta frodas ett antal veckor till. Sen börjar verkligheten.
Ordförandediskussion (NY)
Demokrati råder i Den Fria Världen. Ändå är vi, här där varje människas röst är lika mycket värd, centrerade kring och fokuserade på våra ledare. Det är lite märkligt. Borde inte våra ledare blott vara verktyg för att verkställa majoritetens vilja? Men jag lägger all naivideologiska tankar åt sidan, jag förstår ändå inte det där, och konstaterar att en text av Sydsvenskans tidigare chefredaktör Jan Wifstrand tänt en debatt om ordförandeskapet i Malmö FF. Wifstrand tycker inte att Anders Pålsson – valberedningens förslag – är bra nog. Han använder, för att budskapet ska osa än mer, en så drastisk formulering som ”ändå tycks efterspelet i MFF vara riggat” för att beskriva det hela. Något eller några av de namn han lyfter fram som kandidater till posten är inte realistiska, och han förklarar också det som en ”pedagogisk provokation” på sin Facebooksida. Som MFF Supports Thelma Ernst berörde i Aftonbladet är ju också anledningarna till att vi väljer ny ordförande de mest tragiska tänkbara. Det har inte funnits tid att som vid tidigare skiften slussa in en ny kandidat.
Så, ja, jag tycker att det finns fog att klia sig i huvudet över delar i Jan Wifstrands text. Men varför jag ändå gillar denna inslängda brandfackla är för att det ruskar om oss. Väcker oss. Skapar debatt. Vi är väldigt angelägna om att bevara föreningsdemokratin, men utnyttjar vi den tillräckligt? Det, för mig, blir det viktiga i det hela. Det tvingar – eller i alla fall, får – mig att fundera på vad en ordförande bör göra, stå för och kunna. En mingelräv med näringslivskontakter upp över öronen? En stillsam och noggrann kamrerstyp? Förvaltare eller visionär? Och, apropå de inledande orden kring ledarfokus, hur viktig är den enskilde egentligen - kan ordförandens personliga egenskaper ses som helt underordnade styrelsens personkemi?
Är då Anders Pålsson rätt eller fel? Jag har ingen aning. Tänker att det vore orättvist att betrakta det negativa som nu skrivs om honom som obestridbara sanningar, och naivt att tänka att han är på alla vis perfekt för att han är valberedningens förslag. Troligt är förstås att han väljs den 1 mars. På ett år. Men återigen, som jag ser det är det positiva i den väckta debatten att ordförandes insatser nu hamnar mer under lupp. Och den påminner oss om att om det faktiskt, till syvende och sist, är vi medlemmar som avgör vem som har den posten i vår förening.
En välklädd man (NY)
Jag tittar på bilden till Heidi Avellans text om Melodifestivalen från fredagens Sydsvenska. Den är från pressträffen inför lördagens tävling. Ett gäng glada ungdomar flankerar en äldre gentleman – som bär vår guld-t-shirt från 2004. De unga ler och skrattar, medan mannen i t-shirten tittar ut mot sidan med ett kroppsspråk och ansiktsuttryck som säger ”va fan är det frågan om?”.
Så, baserat på den moraliska resning han uppvisade: var Jan Malmsjö också bäst i den musiktävling han deltog i? Mnja. Sjätte plats av sju deltagare var kanske inte direkt en Malmömässig placering. Men så bar han inte heller - inte såvitt man kunde se, i alla fall - t-shirten under uppträdandet.
Jag har stora förhoppningar på Guillermo Molins i år. Igår berättades det att hans skadekänning från Marbella inte är borta, och att han därmed inte finns med i morgondagens trupp. Hoppas han tillfrisknar illa kvickt, och sedan är precis så magnifik som han kan vara.
