Sex och Jävligt offside: Mot juli!
EM är över för Sveriges del. Juli blir dock en månad fylld av allvar: Allsvenskan och Champions League-kval bankar på dörren. Och veckans lista, den är redan här.
Nystart (NY)
Jag tillhörde de lyckliga 462 som var på Midtjyllandsmatchen i söndags. Det var min första fotbollsmatch på läktarplats sedan cupmötet med AFC i mars ifjol. Som alla vet förlorade vi, men för en gångs skull kändes det som att det inte var hela världen. När ”BÄR UT HAN!!” skallade över Stadion då en motståndare blev liggande i plågor efter en närkamp var det inte utan att jag fick en tår i ögat. Varje irriterat läktarrop var som ett vrål för normalitetens återkomst.
Och på lördag återstartar allvenskan – redan! – och några dagar senare går vi in i Champions League-kvalet. Med minst 3000 på läktarna.
Högerbackar (NY)
Beijmo mot Midtjylland och Larsson mot Köge – tronskifte på högerbackspositionen? Själv tror jag inte riktigt det. Däremot känns det alltmer att det är en tron som delas av två regenter, för Beijmo har i mina ögon växt på sistone. Söndagens insatser fick de båda kröna med varsitt fint mål, varav Eric Larssons var allra tjusigast.
Moisander-pratet (NY)
Intet nytt om Anel-försäljning. Däremot gäller väl fortfarande antagandet att han försvinner i sommar? Alla tycks utgå från detta. Så det är säkert så. Med även Franz Brorsson på glid ut, vad göra? Jag känner absolut att det, inför allt det som stundar, då måste in nåt rutinerat på mittbacksplatsen. Inte något ungt och lovande; åtminstone inte enbart. Så varför inte Niklas Moisander, en spelare med hinkvis av rutin, rimligen massor av internationell hårdhet och, enligt utsago, det man brukar kalla för en utmärkt passningsfot? Ja, varför inte? Det kan nog bli bra.
Bortamålsregeln försvinner (NY)
Att UEFA plockar bort bortamålsregeln från sina klubblagstävlingar fick bara en liten notis i Sydsvenskans papperstidning. Men är inte detta en alldeles oerhörd nyhet? Något som varit så bärande sedan 1965 är nu ett minne blott. Plötsligt så där, bara. För när jag först läste om detta förstod jag det som att det skulle börja gälla först nästa år. Men när jag under tisdagen kollade närmare på det insåg jag att det gäller nu direkt. Ingen bortamålsregel ens mot Riga. 3-2 hemma är alltså inte längre sämre än 2-1 eller 1-0. Bra eller dåligt? Möjligen varken eller. Men tycker att det känns både rättvist och rimligt.
Jonas Eriksson (NY)
Det är svårt för domare att lyckas. Antingen gör de fel, eller så gör de vad som kan förväntas av dem. Lite som att vara en riktigt bra bowlingspelare: antingen ändar klotrullandet i ännu en strike (gäsp), eller så blir det ett grovt misslyckande. Bäst är den domare som inte märks alls. Så valet att bli fotbollsrättskipare kan knappast drivas av självbekräftelsebehov. I alla fall, EM har fått mig att verkligen börja gilla en, eller rättare sagt en före detta, domare. Jonas Eriksson har varit utmärkt i SVT:s studio. Han har snabbt och lättförståeligt förklarat grejer som att VAR-rummet bara går in och ändrar domslut om domaren gjort ett uppenbart fel. Man har lärt sig mer, och sånt är alltid trevligt.
Spelare som är vänliga mot varandra. Jättetrevlet. (NY)
Inget nytt detta, men har funderat på det ett tag. Då Real Madrid åkte ut mot Chelsea i Champions League i våras noterade jag att en del – företrädesvis Real-supportrar, antar jag – blev sura för att Eden Hazard sågs le och krama om Chelseaspelare efteråt. Samma visa då HIF fick stryk mot oss ifjol: några HIF:are grymtade över att Martin Olsson vänligt småpratade med sina forna landslagskamrater i MFF direkt efter slutsignalen. Att spelarna inte uppträdde tvärilskt efteråt var respektlöst och provocerande mot fansen och tydde på dåliga vinnarskallar, löd resonemanget. Nu är inte meningen att ondgöra mig över varken HIF:s eller Real Madrids supportrar här, de är bara exempel på något som säkert är mer eller mindre allmängiltigt bland alla klubbars anhängare. Men med den gamle mannens nedfilade och avtrubbade känslosvall skulle jag vilja avfärda detta krav på surande förlorare som trams. Att bete sig civiliserat och vänligt mot gamla vänner och kollegor kan rimligen inte vara oacceptabelt.
Som allting annat följer fotbollslingot trender. Och TV-kommentatorernas språkbrud följer efter. På senare tid har jag noterat att ”boll” är ett ord som förvandlats till ett massord, ett så kallat delbart substantiv. Man ”vinner boll”, ”går ner och hämtar boll”, ”vill ha boll”. Inte bollen. Den bestämda formen är borta. Används inte.
Jag fattar att man använder detta för att beskriva någon sorts allmäntillstånd; för att underförstått syfta på en handling som en spelare gör ofta. Jag fattar också att det inte spelar någon som helst roll och inte är något man alls behöver hänga upp sig på. Men när jag nu väl börjat tänka på det ringer det som ett alarm i mitt huvud varje gång jag hör det. Det låter fånigt. Viktigpettrigt. Lite ängsligt.
Och förresten: vadå ”vill ha boll”? Hur skulle den som inte vill det lyckas hamna i fotbollsspelaryrket?
