Sex och Jävligt offside: Mot slutet
Veckans lista ser med viss bävan fram emot lördagen. Och passar samtidigt på att blicka tillbaks mot den alldeles oerhört sköna segern i Kalmar.
Läget och så (NY)
Erkännes: jag var trumpen i måndags kväll. Hade givetvis gärna sett poäng för Elfsborg. Då hade jag känt mig en liten aning lugnare inför lördagen. Men nu är ju den här listans huvudsakliga fokus ljusa aspekter och positiva perspektiv, så låt oss vända på det: om någon i söndags morse hade erbjudit mig guld vid kryss mot Halmstad, då hade jag tagit det. Ett resultat gick vår väg (förutom vårt eget, då) i den 29:e omgången, vackert så, och sitsen vi därmed sitter i nu vill jag inte byta bort mot något annat lags sits. Läget inför slutrundan är helt enkelt bättre än vad jag egentligen någon gång under hela hösten vågat hoppats på.
Ett klassiskt mål? (NY)
Osökt kommer jag att tänka på Erik Fribergs 1-0 mot Mjällby 2013. Nästan samma minut – 83:e nu, 84:e då; en boll som långsamt rullar in i bortre gaveln; ett mål som har en oerhörd tyngd i en pågående guldstrid. Matchbilden uppvisade visserligen en lite mörkare tendens nu än då, i söndags släppte vi greppet om taktpinnen i andra halvlek - men det innebar nästan att Jo Inge Bergets höger yttersida blev ännu skönare. Den kom mer som en blixt från en klar himmel än som en slutprodukt av en malande press. Och visst är sena avgöranden i rätt målbur rent generellt helt fantastiska?
Domslut på vår sida (NY)
Andra halvlek mot Zenit fick mig nästan att tröttna på fotboll. Mest på grund av den straff som VAR-rummet lyckades rota fram, men också för de VAR-granskningar som inte ledde till något. Dessa longörer, där vi på läktaren slår ut med armarna, tittar oss omkring med höjda ögonbryn och undrar om någon runt oss fattat vad det är frågan om – jo, det är alltid nervöst på läktaren, men här blir det nervöst över fel sorts saker. Att allt kan ändras i efterhand innebär att en av fotbollens största USPar - stundens känsloexplosion och nuets magi - bara … försvinner.
I allsvenskan används inte VAR. Skönt och bra. Även om det inte alltid gynnar oss. Däremot ska det villigt erkännas att det gjorde det i söndags. För då gick domsluten för en gångs – ja, för EN ENDA* gångs – skull vår väg. Med en kvart kvar tog Niklas Moisander bollen med handen, och av de frysta reprisbilderna att döma skulle det varit straff. Det blev det inte, och smaka nu på detta, för det är sannerligen inte ofta det finns anledning att skriva så här: Malmö FF hade tur.
* (Versalerna kan ses dels som understrykande, och dels som ett erkännande av en viss icke-objektivitet)
Lasse Nielsen (NY)
Vår danske mittback rundar snart av sin femte säsong i Malmö FF. Han har kontrakt för två år till. Känslan är att han sällan får de riktigt stora lovorden. Därför är det på sin plats att uppmärksamma hans storstilade insats i söndags. Visst, ett par felpass, men i övrigt en försvarsgeneral att luta sig mot.
Bytena (NY)
Lätt att peka på exemplarisk coachning när två av inhopparna ordnar ett segermål. Men målet oaktat, bytena i söndags kom i grevens tid. Peña och Nalic såg ut att ha kroknat, så Berget och Rakip var välkomna energitillskott. Och förutom den sublima framspelningen stod också Malik Abubakari för ett stort jobb av den typ som jag inbillar mig att anfallare kanske inte alltid tycker är det allra roligaste.
Varberg (NY)
Andra allsvenska lag är irriterande. Mest i vägen. Men hade vi inte dem att spela mot vore allsvenskan inte särskilt meningsfull, så de får betraktas som ett nödvändigt ont. Det är förstås helt naturligt att de väldigt sällan tar plats på den här listan. Idag görs det emellertid ett undantag. Jag riktar en uppskattande nick åt Varbergs BoIS. Inte bara för att de förmådde spela bort Djurgården (det lag jag genomgående tyckt sett stabilast ut i år) från guldracet, utan också för att de med sina begränsade resurser för andra året i rad säkrar allsvenskt kontrakt med marginal. Joakim Persson trollar. Och han är också en man med några guldkorn i sin livshistoria. Vi kan exempelvis välja att minnas hans avgörande i 4-3-vändningen mot IFK Göteborg 1994, eller hans mål i den magnifika hemmamatchen mot Nottingham året efter.
Hög tid att prata oro. Ur en närmast outsinlig ångestbrunn öser jag tre punkter:
1. Guldfrosserisken. Vad händer om det erkänt försvarsstarka, Magnus Haglund- och Pelle Olsson-drillade Halmstad tar ledningen på lördag? Hu.
2. Vädret. När denna lilla passus skrives är det onsdag morgon. Nollgradigt, snöblask, blåsigt. När jag körde bilen ut till Kenneths Däck för att sätta på vintersulor ringlade sig drop-in-kön runt hela kvarteret. Så jag förbannade min senfärdighet, gav upp och körde hem med oförrättat ärende. Men fick i alla fall en utmärkt live-illustration av den blöta filt av tröstlöshet årstidens väder lägger över tillvaron. Prognosen för lördag eftermiddag säger ett par grader, halvblåsigt och 72% risk för nederbörd. Ogynnsamma yttre förhållanden ogynnar framförallt oss, det är sen gammalt.
3. Sjukdom. Covid eller ej, av kontorets frånvarolista att döma är var och varannan människa krasslig just nu. Så klarar laget hålla alla dessa ondsint cirkulerande baciller och virus stången ytterligare några dagar?
