Sex och Jävligt offside: Muren håller
Veckans lista prisar försvarslinjen och rotar i det förgångna. Lite som vanligt, med andra ord.
Betongförsvar (NY)
Niklas Moisander skadade sig strax innan den allsvenska premiären. Dennis Hadzikadunic var visserligen hemkommen, men med något osäker form efter begränsat med speltid i den ryska ligan. Nu består ju ett försvar förvisso inte bara av mittbackar, men inför seriestart kändes det lite skakigt i de bakre leden. Så hade någon sagt att vi skulle ha släppt in ett mål – ett enda, alltså – efter sex omgångar hade jag gett denne ett snett leende, medlidsamt skakat på huvudet och tänkt att vissa har verkligen ingen aning. Men här är vi alltså nu. Andra nyckelpersoner i detta är förstås Johan Dahlin, som det formligen osar kolugn om, och en pånyttfödd Lasse Nielsen. Försvarsbetongmuren får gärna hålla länge än.
Sergio Peña (NY)
Egentligen är det väl lite märkligt att en spelare som är ordinarie i det landslag som slutade på femte plats i det sydamerikanska VM-kvalet – lagen före är inga ängagäng direkt – huserar i den svenska ligan. Men som jag tänkte när han skrev på, och som jag i stort sett tänker fortfarande: det är bara att tacka och ta emot. Även om vi inte kan prata om någon jordskredssuccé hittills. Det har varit ryckigt med speltid och lite för många småskador. Och eftersom dessa ibland uppstått under landslagssamlingar har det från supporterhåll gjorts en del jämförelser med Jari Litmanens sejour i Malmö FF – det vill säga, bra när han är där, men är där för sällan. Typ. Men: när han spelar som i första halvlek i måndags hamnar Litmanen-jämförelserna på en positivare bog. För då är Peña är en spelare som skapar sig tid och utrymme; en spelare som sprider en air av lugn och kontroll.
Bonusinfo: Perus femteplats i kvalet innebär för övrigt att man den 13 juni spelar en direkt avgörande interkontinental playoff-match om en slutlig plats i Qatar-VM. Där möter man vinnaren mellan Förenade Arabemiraten och Australien, en match som spelas veckan innan.
Nåja. Några är ju faktiskt friska. (NY)
Malmö FF har för tillfället en diger skadelista. Ah, ni visste det redan? Jag förstår. För det har tjatats en del om detta i media. Och det har spekulerats i anledningar. Äldre och mer skadebenägna spelare? Kroppsliga reaktioner på ändrad träningsdos? Ren och förbannad otur? Säkert utvärderar klubben allt vad tygeln håller. När jag är som mest irriterad och förbittrad över sakernas tillstånd tänker jag dessutom att vi fått lära oss att ”det är osäkert om spelare x kan starta” är Malmö FF:s sätt att säga ”det är hundraprocentigt säkert att spelare x absolut inte kan spela”. MEN SAMTIDIGT, den här listans grundpremiss är att glaset ska ses som till sex sjundedelar halvfullt. Sex positiva grejer, en negativ, det är det oomkullrunkeliga formatet. Så om nu några är otillgängliga (som lök på laxen handlar det inte bara om skador – Erdal Rakip är avstängd på lördag) måste andra kliva fram. Ta den där chansen, som de otåligt stampande väntat på. Så om nu Hugo Larsson eller Sebastian Nanasi, eller båda, får stiga in från start på det brandskattade mittfältet mot Mjällby hoppas – nej, tror! – jag att de levererar.
Bäst sen 2017 (NY)
Den magiska våren för fem år sedan är svår att glömma. Med en kvart kvar hemma mot Djurgården låg vi under. Spelade ingen roll, vi vann ändå. På Borås Arena kvitterade Elfsborg i 83:e. Spelade ingen roll, vi vann ändå. Hemma mot Östersund hade vi två man utvisade och det stod 1-1 i den femte övertidsminuten. Spelade ingen roll, vi vann ändå. Även i en chansfattig match på Friends var det oavgjort långt in på övertiden. Då stötte Felipe Carvalho in ett Magnus Wolff Eikrem-inlägg med vaden. Så det spelade inte heller någon roll. Vi vann ändå.
I alla fall, år 2017 hade vi via fyra vinster och två kryss 14 poäng efter sex rundor. Sedan dess har vi de sex första omgångarna i tur och ordning tagit 8, 11, 9 och 11 poäng. I år är vi alltså poängmässigt bäst sedan 2017.
Poäng på Tele2 Arena (NY)
För den som tycker att 90-talets ökenvandring fortfarande känns ganska levande och tidsmässigt nära är det inte helt lätt att vänja sig vid att Malmö FF aldrig kan, får, bör, nöja sig med ett kryss. Inte i allsvenskan i alla fall. Men låt oss då rota lite i historiken: 1-2, 2-2, 0-2, 2-3, 1-1, 3-2. Där har vi de senaste årens allsvenska bortamatcher mot Hammarby (med våra siffror först). Vi får alltså gå tillbaks till 2016 innan vi hittar en seger. Ur det perspektivet, och eftersom vi mötte en formstark serieledare, är ju faktiskt 0-0 inte komplett katastrofalt.
Staden Malmö (NY)
Solen skiner, det sorlar från uteserveringarna och våren står i full blom runtom oss. Så här års visar sig staden Malmö från sin allra vackraste sida. Det må vara förutsägbart ... men det gör ändå något med humöret.
De mångna skadorna har via en retorisk krumbukt berörts ovan. Så istället detta: kanske är det mer förvånande än oroande att vi gjort så få mål hittills? För målsnålt var det väl ingen som förväntat sig att det skulle vara under Milos Milojevic? Det är knappast heller så att vi bränt chanser i parti och minut. Visst, överlägsenheten mot Göteborg borde gett utdelning i första halvlek och kanske borde något av lägena i inledningen mot Kalmar suttit. Men annars? Att det blev tre mot AIK var snarast ett prov på effektivitet, och våra två mållösa matcher såg ut precis som 0-0-matcher gör. Ett mål per match i snitt får väl sägas vara lite … klent? Målskyttet får hemskt gärna ta fart snart.
