Sex och jävligt offside: Sånt som imponerar
Dagens lista blickar tillbaks till söndagens derby och solar sig i serieledningens glans.
Serieledning (NYGAMMAL)
En lite tråkigt uppenbar punkt kanske, men icke desto mindre förtjänar den sin plats allra överst på listan. Att trots skador på bärande spelare i varje lagdel innan paus (lite bortaderbyt 1995-vibbar, även om skadorna nu, i motsats till den gången, inte var resultatet av HIF-tacklingar) mäkta med att vinna var … ja, starkt.
Vi var nog några stycken som trodde att vi skulle bli av med serieledningen igen i måndags. Men det är en av fördelarna med att vara pessimistiskt lagd - man blir oftast glad när man har fel.
Nummer 46 (NY)
Det var ett tag sen den här listningen fanns med på listan, så det känns som om det är hög tid för en uppdatering. Så här:
Labinot Harbuzi, Agon Mehmeti, Daniel Larsson, Wilton Figueiredo, Guillermo Molins, Jiloan Hamad, Ricardinho, Edward Ofere, Robert Åhman-Persson, Daniel Andersson, Jimmy Durmaz, Alex Nilsson, Ivo Pekalski, Dardan Rexhepi, Jeffrey Aubynn, Miljan Mutavdzic, Pontus Jansson, Yago Fernandez, Mathias Ranégie, Miiko Albornoz, Tokelo Rantie, Simon Thern, Simon Kroon, Emil Forsberg, Magnus Eriksson, Erik Friberg, Markus Halsti, Markus Rosenberg, Pawel Cibicki, Isaac Kiese Thelin, Filip Helander, Oscar Lewicki, Jo Inge Berget, Magnus Wolff Eikrem, Erik Johansson, Nikola Djurdjic, Vladimir Rodic, Kari Árnason, Enoch Kofi Adu, Anders Christiansen, Erdal Rakip, Luis Felipe Carvalho da Silva, Vidar Örn Kjartansson, Rasmus Bengtsson och Alexander Jeremejeff.
Det där var alltså de 45 spelare som gjort allsvenska mål i MFF-tröjan på nya stadion till och med i lördags. Och i söndags kunde vi lägga till Mattias Svanberg som nummer 46.
Behrang Safaris huvudförmåga (NY)
Jo Inge Bergets och Behrang Safaris hyllningsdans till sin danske lagkamrat har redan bejublats och länkats här bredvid. Videon förtjänar såklart all tänkbar uppskattning, men framförallt står en sak ut för mig: Safaris sätt att röra huvudet i sidled. Det ser inte ut som om skallen är fäst i ryggraden överhuvudtaget, utan snarare som att den är monterad på en skena som löper längs med nyckelbenen. Djupt imponerande.
Busterkänsla (NY)
En Princelåt. Eller en brittisk science fiction-TV-serie där folk öppnade dörrar med små apparater istället för handtag, gick klädda i framtidspraktiskt beiga overaller, men ändå på ett självklart vis bar välfönat voluminösa sjuttiotalsfrisyrer. Detta är år 1999 för mig. Jag har fortfarande svårt att förlika med mig att detta symbolikladdade årtal ligger bakom oss – och naturligtvis ännu svårare att riktigt få huvudet runt att vi nu har spelare i A-laget som är födda då. Spelare som dessutom gör mål. Det var inte så lite Buster över Svanbergs inhopp: tonåringen som kommer in istället för skadad stjärna, som avgör i slutminuten och som plötsligt befinner sig i mediarampljuset.
Apropå Buster kan kanske lite produktplacering vara på sin plats. Retrobok nummer två kommer ut nu i början av oktober.
Två halvlekar, två innermittfältare (NY)
Anders Christiansen saknades mot Elfsborg, och det blev ännu tydligare i första halvlek mot HIF. Christiansens självklara sätt att vända upp med bollen och med kvicka fötter ta den framåt var en kontrast mot i torsdags, då det alltför ofta såg ängsligt och tvekande ut. Måtte hans knäsena läka snabbt.
Oscar Lewicki har fått tillbringa mycket tid på bänken efter EM. Nån enstaka skakig sekvens syntes i första halvlek mot HIF - minns till exempel bakåtpassningen rakt i gapet på, en dessbättre felvänd, Jesper Lange. Men i andra halvlek lyfte han sig. Rejält. Med auktoritet och pondus tog han tag i mitten och gjorde sin bästa halvlek på länge. Det kändes lite som en andra hemkomst. Och mycket riktigt, i SDS-intervjun efteråt konstaterade Lewicki att ”Malmö är hemma”.
Nästan ur underläge (NY)
Vi åker upp till Hisingen för att vinna. Ja, absolut, men låt oss nu ta det lite lagom lugnt. Det är Häcken vi möter. Ett motstånd som, helt oberoende av formkurvor, tabellplaceringar, skador och avstängningar alltid är … obegripligt svårt. 3-0-vinsten i våras räcker i min bok inte för att tvätta bort spökstämpeln för gott. Häckens högstanivå är otäck. Försöker man se det positivt skulle man kunna påstå att det är en match där skadeläget och den dystra historiken gör att vi, för en gångs skull, slår ur underläge. Det är också en match där man skulle kunna tänka sig att ett defensivt innermittfält som Adu och Lewicki lämpar sig väl. Personligen ser jag gärna en grisdefensiv, med sylvassa kontringar som lite elegant garnering. Den sorglösa goa-göbbar-anfallsfotbollen lämnar trots allt en del hål då och då.
Precis som punkt 1 är dagens offside lika tråkig som uppenbar.
Skadeläget oroar. Bli friska, allihop.
