Sex och jävligt offside: Njutningar och mimik
Veckans lista gör sitt bästa för att stanna kvar i lyckoruset. Den zoomar också in på Allan Kuhn.
Den största njutningen (NY)
Vilket enskilt ord beskriver egentligen ett stadionbesök? Hur kan upplevelsen liksom sammanfattas upplevelsen? Är det "roligt"? Underhållande? Härligt och festligt? Ja, kanske. Eller: säkert, så är det nog för många. Själv tycker jag att det finns stunder under match som är helt oöverträffat fantastiska – när vi gör mål, eller när vi går in på övertid med tvåmålsledning och jag inser att segern är hemma, när sången gör att det känns som att stadionbygget är på väg att lyfta – men sammantaget, i ren tid räknat, upplever jag det oftare som jobbigt än som njutningsfullt att stå där. Ibland är det rentutav plågsamt.
Men så finns det tillfällen då allt är för evigt värt det. Som efteråt, när man cyklar hem efter en vinst som den i söndags. Ingen stor match, snarare en torftig, men med ett slut som förlåter allt. Poängen blev våra. Att då trampa där i det varma solskenet (ja, jag minns i alla fall inget annat väder), pendlande mellan lättnad och lycka, då är verkligheten allt man kan begära.
Den näst största njutningen (NY)
Och så kommer man då hem efter vinsten, slår på TV:n, och minsann: där visas en annan allsvensk match. Det är ett väldigt skönt scenario, detta när vi spelar tidigt i omgången - och vinner. Bekymmerslöst kan man sedan följa de andra lagens matcher och bara vara … nöjd och intresserad. Njuta av både briljans och missar, och av att vissa lag visserligen tar lika många poäng som vi - men också av att andra ofrånkomligen tar färre. Småaktigt och icke-empatiskt, javisst. Njutningsfullt, absolut.
Den lyssnande Allan (NY)
Han är inte precis nåt stenansikte, vår tränare. Ibland lyckas till och med Allan Kuhn få nåt Monty Pythonskt över sitt minspel. Sällan har väl detta varit så tydligt som i denna inzoomning från söndagens presskonferens (Twitter: @ViVannIgen), där Allans ansikte mer än antyder vad han tycker om Pelle Olssons lilla anförande.
Det ska dock påpekas att, vilket framgår i videoklippet på mff.se, Allan tycktes mer överens med Olsson längre fram under presskonferensen.
Erdal Rakip (NY)
Efter matchen i söndags gladdes Allan åt att Erdal varit så bra trots att han återfunnits i startelvan. För Erdal har gjort många bra och energifyllda inhopp på senare tid, men sällan varit lika magnifik som startman. Vilket, till viss del åtminstone, kan skyllas på att han ofta placerats på kanten. Hursomhelst, nu spelade han större delen av matchen på sin favoritposition - innermitt - och blev utsedd till bäste MFF:are i söndags. Det var välförtjänt.
Matchtätt (NY)
Fem matcher på två veckor. Man hinner liksom inte riktigt samla ihop sig emellan känslostormarna. Men ur vilken vinkel som helst innehåller det komprimerade matchschemat även positiva aspekter. Går det dåligt en match är det skönt att vi snabbt får chansen att studsa tillbaks. Och om/när vi rider på en framgångsvåg är det förstås bäst att vi får surfa upp så tätt och ofta som möjligt.
Johan Wiland (5)
Det är såklart jättefestligt när lagets målvakt gör omöjliga räddningar. Jonas Sandqvists parad då Henrik Larsson egentligen hade öppet mål i derbyt 2007 kommer jag sent att glömma. Men än festligare är det när vår målvakt utstrålar lugn och säkerhet. Hellre det än växelvis idioträddningar i krysset och infumlade bollar mellan benen. Johan Wiland har sett skönt stabil ut de senaste matcherna. Så får det gärna fortsätta.
Underhållningsvärdet är mig likgiltigt. Eller rättare sagt, resultatet är underhållningsvärdet. Som sagt ovan, vinner vi är upplevelsen perfekt. Men även om jag cyklade hem med ett leende på läpparna i söndags väcker tankarna efteråt vissa orosmoln. Det är såklart gott och väl att vi täppt till försvarshålen på ett hyfsat vis. Och man kan möjligen hävda att två försiktiga, icke-riskbenägna lag tog ut varandra, på en svårspelad plan därtill. Men även om defensiven prioriterats, så gnager det lite att det slagit så hårt - orimligt hårt? - mot offensiven. Jag tycker det såg oroväckande långsamt, stillastående och uddlöst ut i söndags. Nu vann vi, gott så, men jag känner mig inte alls särskilt säker på att det spelet kommer att räcka till tre poäng tillräckligt ofta.
Men jag hoppas jag har fel.
Och tänker att det såklart kan bli bättre.
