Sex och Jävligt offside: Nytt år, nya förhoppningar
Ett träningsläger, en förlängning och den typ av morgonluftsdoftande hopp som ett nytt år alltid skapar – där är några av ämnena på 2025:s första onsdagslista.
Två år till (NY)
Visst är det jobbigt med ovisshet. Kanske särskilt kring någonting som har blivit en inofficiell sanning, men där den officiella bekräftelsen ändå dröjer. Tvivlen gnager sig allt djupare i takt med att tiden går. I fallet Anders Christiansen behöver vi emellertid inte oroa oss mer, för i måndags eftermiddags kom ju bekräftelsen på att han skrivit på. Två år till, alltså. Väldigt skönt och i mina ögon en ganska lagom kontraktslängd. Snygg Wolf of Wall Street-video (var det väl?) på hans Instagram också.
Otto Rosengren (NY)
I år ska nya historier och minnen skapas, nya framgångar bärgas. Just nu är 2025 dock mest ett oskrivet blad. Fast kanske inte när det gäller Otto Rosengren? För slutet på förra året kändes som en sorts aptitretar-trailer inför den feelgood-historia som förhoppningsvis väntar denna säsong. Han växte nämligen rejält under hösten, ungefär från och med en bejublad tackling i en storseger mot en toppkonkurrent i september, och avslutade med att vara bäst på plan mot Galatasaray. Kurvan får gärna fortsätta peka uppåt framöver.
Träna varmt (NY)
Igår for Malmö FF iväg på ett ovanligt tidigt (på grund av Europa League) träningsläger. Efter att tydligen ha bytt stad ganska sent befinner man sig nu i Marbella. Vi kan helt säkert se fram emot intervjuer och diverse småmys-klipp på sociala medier och MFF Play, som för övrigt också kommer att visa lägrets två träningsmatcher. Dels ska det spelas mot Sparta Prag för fjärde gången på mindre än ett år, och dels ska laget möta Slovan Liberec. Apropå detta ser jag att tjeckiska ligan har vinteruppehåll till den 1 februari. Vilket ju kan vara intressant att notera inför Slavia-mötet i slutet av januari.
Haksabanovic-hopp (NY)
Sommarens prestigevärvning har hittills inte varit någon dundersuccé. Kan man säga om man vill uttrycka sig i underdrifter. Jag räknar till tre matchrostiga inhopp på ungefär tio minuter plus tillägg vardera innan krånglande ljumskar definitivt satte stopp för vidare spel. Men! Nu ska de fysiska bitarna vara i ordning igen. Och därmed kan vi åtminstone börja hoppas på att Sead Haksabanovic ganska snart visar prov, helst många sådana, på den kapacitet som bevisligen finns där.
Emmanuel Ekong (NY)
Vi lever i spekulationernas tid – eller silly season, som den också kallas – och när det då dyker upp nya rykten tuggar listan givetvis i sig dessa med glupande aptit. Empoli-yttern Emmanuel Ekong har varit på tapeten tidigare. Igår citerade Fotbollskanalen uppgifter från Italien och Spanien, vilka uppgav att ”parterna är överens”. Jag vet egentligen inget om Ekong, men att döma av de klipp jag kollat på ser han ut att vara en x-faktor-osande spelare. Och såna är ju alltid festliga.
Konstant katastrof (NY)
Jag är ingen optimistisk människa. Tror sällan saker och ting ska sluta väl; målar ofta världen i svart. Är ingen glad skit, helt enkelt. Men när det gäller pessimism finns det sannerligen människor som får mig att ligga i lä. Några av dem är flitiga gäster på forumet här bredvid (jag tror inte jag behöver nämna några (användar)namn). Det återkommande temat är att vår förening, som en följd av en aldrig sinande ström av vansinnesbeslut från klubbledningens sida, ständigt stirrar ner i avgrunden. Alla strategier, spelarförvärv, spelmodeller, organisatoriska prioriteringar och … ja, allt, är fel. Tycker De Svartsynta. Alltid.
Jag älskar det. Mest för att det får mig att inse – väldigt egoistiskt, jag vet – att min egen pessimism kunde varit så mycket värre. I detta finner jag nån sorts tröst när det känns tungt.
Och allra bäst är det när dessa mörkermän avslutar sin sågning av valfritt beslut/ny spelare/etc med nåt i stil med ”har jag fel blir ingen gladare än jag”. Hahaha. Jo, det blir folk. Faktum är såklart att de allra flesta andra människor blir mycket mycket mycket gladare vid dessa väldigt ofta förekommande tillfällen. För när sågningen är fel och beslutet/nya spelaren/etc faktiskt visar sig vara bra hittar De Svartsynta genast nåt annat att ondgöra sig över. Som sagt: jag älskar det. Sluta aldrig.
I brist på nåt dagsfärskt att oja mig över återvänder jag till en trist följetong. Stefano Vecchia är en spelare som var instrumentell i guldet 2023; en spelare som har den där egenskapen att liksom kunna göra mål utan någon större ansträngning. När han är frisk. Vilket han tydligen inte alls är nära att vara.
