Sex och jävligt offside: Om anfallsglädje och att lida inför kval
Veckans lista ser glädjeämnen både där framme och i försvarslinjen. Och så klämmer vi självklart in lite nostalgi, sifferrapande och lottningsångest också.
Anton Tinnerholm (åh sicken karl) (NY)
Det har rynkats ett och annat ögonbryn över vårt försvarsspel så här långt. Individuella misstag. Problem i positionsspelet. För många nya kuggar. Otydlig städning framför backlinjen. Orsakerna och teorierna kring att det svajat är flera. En som emellertid ytterst sällan - såvitt jag kunnat se, i alla fall - nämns i dessa mindre smickrande sammanhang är vår högerkantslöpare. Han orsakade visserligen en straff mot Halmstad, men annars har han varit klanderfri. Rentutav mycket bra. Och egentligen är det lite märkligt att Anton Tinnerholm spelat i klubben obetydligt längre än tio månader. Han känns redan som en självklarhet. En trotjänare, och det enbart i ordets mest positiva betydelser.
Utrymme för förbättring (NY)
Hösten 2011 slog vi Häcken med 1-0. Agon Mehmeti gjorde enda målet då. Sedan dess har det gulsvarta laget från Hisingen iklätt sig vitt lakan av högsta kvalitet och, vad det verkar, kedjeskramlat sig oslagbara. 2012-2014 är vårt facit två oavgjorda och fyra förluster. I fyra av dessa sex matcher har vi släppt in mål de första tio minuterna. Hemma ifjol lyckades vi till och med låta El Kabir göra två innan matchklockan räknat upp till tvåsiffrigt antal minuter.
Den typen av bottenlöst urtrista sviter kan ju bara inte tillåtas hålla. Det måste vara dags för nyordning. Det finns stort utrymme för förbättringar, och ett utmärkt tillfälle ges redan imorgon kväll.
Juventus i final (NY)
I slutet av åttiotalet var Serie A blytung. Napoli kompletterade Maradona med Alemao och Careca. De tre holländarna firade triumfer i Milan. Inter körde tyskt tema med Brehme, Klinsmann och Matthäus (vilket dock inte hjälpte dem i Europacupens första omgång -89, då de stötte på alldeles för starkt svenskt motstånd). Ramon Diaz gjorde bisarra mål för Fiorentina. Mancini och Vialli slog genom i Sampdoria. På söndagskvällarna samlades vi hemma hos någon av de kamrater som hade kabel-TV och zappade fram till Sky Channel (eller om det till och med var Super Channel som varvade sina Bionic Woman-repriser med italienska ligan då ... jag minns inte riktigt). Vi gapade, ooh:ade och njöt.
Ligan var den bästa i världen då. Nuförtiden är den fjärderankad i Europa. Det har inte hindrat de senaste årens Serie A-suveräner, Juventus, att ta sig till Champions League-final. Jag trodde aldrig de skulle mäkta med att slå ut Real Madrid, men jag är glad att jag hade fel. Jag minns deras trevliga och snabba Twitter-hälsning när vi säkrat guldet ifjol. Och jag minns, även om de ruffade just innan 0-2-målet på Stadion, att de, vilket överraskade mig lite, kändes som ett sympatiskt lag. Buffon kramade hjärtligt om Agon efter bortamatchen, Chiellini bad efter en tuff tackling om ursäkt på ett sätt som från läktarplats kändes både fint och omtänksamt (även om jag inbillar mig att de som tvingats gå i närkamp med Chiellini knappast i första hand skulle använda epitetet ”omtänksam” om honom).
Men mest hamnar såklart Juventus på listan för att deras finalplats ytterligare höjer vår prestation. I vår grupp ställdes vi mot fjolårets finallag - och, visar det sig nu, även årets. Vi förlorade, men i hyfsat långa perioder matchade vi dem. Sånt gör att huvuden kan hållas högt, och det med rätta.
Markus Rosenberg (NY)
Även ifjol stod Markus Rosenberg på två mål efter åtta omgångar. Han hade dock betydligt fler assistpoäng då - i år har han enligt den officiella statistiken "bara" mäktat med en assist. Fast ändå: i mina ögon är han på nåt sätt obestridlig. Med all rätt. Så mycket av det han gör osar av ett större spel; en annan dimension. Jag säger/skriver ungefär som jag gjorde om Eikrem för några veckor sen (då fick jag nämligen för en gångs skull rätt ... så jag påminner gärna om det): målen, de kommer.
Anfallsspelet (NY)
Man kan gnälla på hur vi försvarar oss - och det gjorde jag i Tinnerholmpunkten ovan - men framåt … vi ser vassa ut. Åtminstone i bemärkelserna att vi skapar chanser och att vi kommer till avslut (effektiviteten hade gärna fått vara en smula skarpare, dock). Statistiken kring antal avslut och gjorda mål för detta i bevis, och faktum är att vi, totalt sett, faktiskt gjorde en klart bättre match på Borås Arena i år jämfört med ifjol. Då hade vi stor tur som fick åka hem med alla poängen. Och även om krysset i år inte var orättvist svider det ändå lite - särskilt när jag tänker på den där missade Sana-chansen efter Erdals framspelning med tio minuter kvar.
Vi har fått mail (NY)
Till sist tycker jag att Malmö FF:s inför-match-emailutskick är värda att uppmärksammas. Även om nu en av länkarna var kass senast noterar jag att de blivit både konsekventare, matigare och snyggare på senare tid. Inför Häcken fanns exempelvis en liten blänkare för en tjusig Puma-sko. Känns som en givet inköp inför ungarnas födelsedagar nu i sommar. Och ja, trots att jag avslöjar denna presentidé nu kommer de att bli överraskade. För som de flesta barn tycker de att allt deras far företar sig är både graverande och ytterligt pinsamt. Det är med andra ord ingen risk att de läser, eller ens känns vid, detta.
Det är slut. Allt hopp är ute.
Vad nu? Jo, jag pratar givetvis om seedningsläget inför Champions League-kvalet. Hoppet levde tills ganska nyligen, men det finns inte längre någon möjlighet att vi ska kunna vara seedade i den tredje kvalrundan (motsvarande den omgång där vi mötte Prag ifjol. I CL-kvalets inledande kvalrunda spelar bara lagen från de åtta lägst rankade ligorna - inte vi, alltså. Vi stiger in i andra kvalrundan.). Och märk väl, när jag skriver detta förutsätter jag helt djärvt och möjligen jinxande att vi överlever vår första kvalrunda, i vilken vi kommer att ställas mot lägre rankat motstånd.
Hursomhelst: Maribor har säkrat den slovenska ligatiteln. Maccabi Tel Aviv är nu klara israeliska mästare. Där har ni några av de händelser som medför att vi inte längre kan hamna på den övre och seedade halvan i kvalrunda tre. Alla detaljer kan läsas på den här utmärkta sidan.
Ett annat orosmoln värt att notera är att FC Basel är ett av de lag vi redan då kan komma att lottas mot. Förra CL-kvalet hade de schweiziska ligamästarna direktplats till gruppspelet. Det har de inte i år. I höstas lärde vi oss visserligen att ingenting är omöjligt … icke desto mindre ser jag Basel som ett blindskär jag helst undviker. Den typen av motstånd kan vänta till gruppspelet.